Stenapan handlar det om illegal flyktingsmuggling ledd av kinesen och sociopaten "Spöket", efterlyst för människorov och mord. Rhyme och hans team har fått span på Spöket i en båt på väg mot USA:s kust, men när de ska slå till spränger Spöket båten i luften. Endast ett par flyktingfamiljer och han själv räddar sig i land. Sen börjar en klassisk katten på råttan, råttan på repet-jakt, då Spöket vill röja flyktingarna ur vägen och polisen med Rhyme/Sachs i spetsen vill få fast Spöket.

Jag var ganska sugen på att läsa Stenapan innan jag började, men kort sagt: det här var inte särskilt bra. Det råkade bli så att jag läste den på kvällarna då jag oftast var mycket trött och kanske att jag därmed inte kan bedöma boken rättvist, men historien förmådde inte engagera mig överhuvudtaget, trots att andra recensioner jag läst tycks ha motsatt uppfattning.

Deaver är åt det hårdkokta hållet och skriver med många och korta meningar, troligen för att ge sken av tempo, men tvärtom tyckte jag att det var väldigt segt. Även om jag kan läsa den här typen av deckare med god behållning ibland, så blev jag inte särskilt förtjust i den rumphuggna stilen just här. Ibland kändes den dessutom väldigt konstigt översatt.

Ska jag lyfta fram något positivt så är det att Deaver verkar ha gjort en del forskning kring kinesisk namnstandard etc som ger någon slags autenticitet åt berättelsen. Dessutom finns det en liten twist som faktiskt överraskade mig. Men i det stora hela så räcker det inte för att ge den ett lyft.