Jag missade i vanlig ordning hela Hypnositören-hypen när det begav sig, även om jag med viss spänning följde knäckandet av Kepler-koden.

Men en dag för inte så länge sedan stack syster Paganinikontraktet i handen på mig och sa att den var "sjukt spännande". Sen kom jag in i en period i mitt arbets-/pendelliv då jag behövde något just sjukt spännande för att pigga upp novembergrånaden, så valet var givet.

Boken börjar med att Viola Fernandez, syster till fredsaktivisten Penelope, blir mördad på en segelbåt och Carl Palmcrona, Generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (dvs vapen) begår självmord i sin paradvåning. Det tar inte lång tid innan Joona Linna: hjälte, polis och finländare, förstår att de båda dödsfallen hänger ihop, men hur är en helt annan fråga. Han har tillsammans med SÄPO-älvan Saga Bauer inte så lång tid på sig att fundera då en cleaner (tänk Léon) är utsänd för att sopa igen alla spår och har en tendens att sätta eld på allt som kommer i hans väg.

Nu står det klart att de åtta planerade Kepler-böckerna ska bli film och så småningom efterträda Beck på söndagstronen klockan nio. Det hade jag kunnat räkna ut utan pressmeddelande, då man får leta efter en mer filmisk bok. Karaktärerna är skarpa i linjerna och har några, få utmärkande egenskaper som är lätta att översätta till vita duken. De stillsamma partierna i boken är få, här sparas det inte på krutet, bokstavligt talat, då det sprängs hus och fordon om vartannat. Dessutom bjuds det på knivaction, skjutjärnsaction och kampsportsaction som bonus. Till och med en gammal, hederlig biljakt har fått plats (är iofs bland det tråkigaste jag vet att läsa om/titta på så mervärdet av detta är tveksamt) och som kronan på verket är storskurken genomond och allsmäktig.

Låter det som att jag raljerar så är det för att jag gör det. Jag känner lite att Kepler-paret har tagit i så de nästan spricker här och det blir efter ett tag lite för bra med alla eldsvådor och mängderna av mord på oskyldiga personer. Behövde verkligen så många dö och så våldsamt för att boken skulle fungera, va, Lars & Lars?

Men, som Tony Irving skulle sagt, jag ville sällan skiljas från Paganinikontraktet under det att jag läste för den är onekligen spännande och driven. Det gör inte mig någonting att Joona Linna är en übermensch med ett sjätte sinne, jag kan tvärtom tycka att det är lite uppfriskande att det inte alltid behöver vara så himla jordnära i svenska deckare. Plotten kanske inte heller är den mest realistiska, särskilt inte med James Bond-skurken som lurar i yachten, men återigen, so what? Detta är fiktion och underhållning (med en världssamvetestwist förvisso då vapenhandeln till krigförande, fattiga länder ligger som grund för storyn) och som sådan uppfyller den precis sitt syfte. Jag kanske till och med skulle kunna tänka mig att se filmen.