Frida blir panikslagen och tar ett tillfälligt jobb som städare innan hon rekryteras som informatör (journalisternas b-lag uppenbarligen) till ett nystartat IT-bolag. Sen lär hon sig dansa cha-cha, får ett scoop, nätdejtar, avslöjar både den ena och andra skandalen och räddar förmodligen flera liv. Vid vägs ände så har man fått ett antal sensmoraler i knät: alla tjejer i porrbranschen är inte offer, tidningar skriver inte alltid vad som är sant utan vad som säljer, även människor som inte är så snabba har ett värde, när man söker bekräftelse så räcker det inte med ord, det måste också kännas rätt i hjärtat..

Ja, präktigt är väl bara förnamnet. Hjulström försöker ge den här Frida-figuren lite fördomar och låter henne göra tvivelaktiga val för att paketera henne som en vanlig tjej (och jag förstår intentionen med att Hjulström kanske också vill skapa lite debatt och använder Frida som ett verktyg), men för mig förblir Fors en färglös, naiv och ganska tråkig romanfigur med Miss-Little-Goodie-Two-Shoes-glorian intakt.

Jag gillade Finns inte på kartan mycket bättre och jag funderar på varför eftersom Frida Fors stod i centrum även i denna, men det var kanske kontexten med livet på landet som var lite annorlunda? Jag tycker inte Hitta Vilse är alltigenom ointressant; jag fastnade för avsnitten med exkollegan Marita och hennes pappa och i den misslyckade nätdejtingen finns det en del igenkänningsfaktor. Även om slutet är i sötaste laget, så är det också den typen av bok då jag känner att det inte gör någonting, men precis som huvudpersonen i sig så passerar boken i sin helhet tämligen obemärkt förbi. Historien om varifrån titeln kommer är dock väldigt fin.