söndag 1 januari 2012

Sju svåra dagar

Det finns faktiskt en bok till som förtjänar att hamna på listan över 2011 års bästa, men när jag skrev årssammanfattningarna hade jag inte hunnit författa någon recension, så här kommer den:

Redan innan jag öppnar Sju jävligt långa dagar (This is where I leave you) så vet jag att den förmodligen kommer att handla om en kille i 30-årsåldern (Judd) som har ett trassligt förhållande (hans fru är otrogen med hans chef), någon nära familjemedlem som är avliden (pappan har precis dött efter långvarig sjukdom) och har en dysfunktionell, troligen judisk, familj (bra relation till sin storebror så länge de inte träffas, lillebror är en äventyrare som aldrig lyckats behålla ett enda jobb, mamman psykologiserar allas beteende och uttrycker det gärna högt). Jag vet allt detta, men jag ser fram emot det och blir näppeligen besviken.

Jonathan Tropper är en av mina favoritförfattare. Jag har tidigare läst How to talk to a widower (Hur man talar till en änkling) och Bush falls (ej utgiven på svenska) och liksom Sju jävligt långa dagar är de uppbyggda enligt samma koncept som ovan, men det gör ingenting.

Det Tropper kan är att ta något i grunden sorgligt (död, otrohet, sjukdomar, besvärliga relationer) och få läsaren berörd av detta samtidigt som man skrattar högt. Jag förstår inte hur han lyckas, men han gör det. Jag vet många som kallar böckerna för lad litt och tycker att de är lite grabbiga, men jag vet inte det jag. Visst det är en manlig huvudperson och det är nog mer explicit sexsnack än i gängse romaner, men jag tycker att Tropper är universellt rolig. Hans uttryck är ofta djupt ironiskt, vilket tilltalar min humor väldigt mycket och jag tycker också att hans förmåga att formulera sig är slående bra.

Böckerna slutar alltid med att vår manlige anti-hjälte kommer till någon slags insikt, fast inte på det där amerikanska moraliserande Bevely Hills-sättet, och så också här. Jag är inte helt förtjust i det lite svävande slutet men i det stora hela så tycker jag att det här är ännu en fullträff av Tropper.

Dessutom, vill jag tillägga, är det här perfekta böcker att ombearbeta till manus. Hade hellre sett att HBO tagit sig an Tropper i stället för att göra serie av Jonathan Franzens Tillrättalägganden, som är lite åt samma håll apropå dysfunktionella familjer. Men, men någon kanske tar sitt förnuft till fånga snart.

Tack till Gilla Böcker för rec-ex. Jag hoppas att de kommer att fortsätta översätta och sprida Tropper-evangeliet i Sverige.



Kommentarer:
Jag har tänkt på det där med lad litt och jag tror att det är så enkelt att om det är relationshumor som handlar om en kille så räknas det som läd litt, om en tjej så är det chic litt. Jag gillade också den här oerhört mycket. Humor på hög nivå. Rappt, intelligent och lite svart och cyniskt så där som jag bara smälter för. Bästa sortens humor.=)
 
Jag blev oerhört sugen på att läsa, både titeln och din recension lockar! Har aldrig läst någon av Jonathan Tropper, påminner han om Nick Hornby?
 
Bokomaten, det kan du ha rätt i, men det känns dessutom som att det måste vara en viss lättsam touch för att det ska räknas som chick/lad litt.

Kaffehora, det är många som jämför honom med Hornby. Jag skulle säga att Tropper ligger ännu närmre Tony Parsons faktiskt, men det är i det härandet, fast roligare.
 
Jag förstår inte riktigt hur man tänker när man översätter boktitlar till svenska. Hur kan "This is where I leave you" bli "Sju jävligt långa dagar" på svenska??.. Känns som helt fel titel på en Tropperbok. Väldigt bra bok annars, men tycker att Bush Falls och How to talk to a widower är snäppet bättre.
 
Jo, men alltså, det kan jag köpa i det här fallet. Det är ju inte direktöversatt alls, men Sju jävligt långa dagar är ju precis vad boken handlar om egentligen.
 
Hur har jag missat det här? Verkar lovande. Jag gillar också ironi. Får ta mig an någon av Troppers böcker så småningom. Men först får jag nog läsa mig igenom julklappsböckerna;)
 
Jo, kanske det, men tycker ändå att den svenska titeln blir plump på ett sätt som boken inte är. Tror knappast att Tropper satt och funderade på att kalla originalboken Seven fucking long days. Det kanske gör mig till språkpolis, men jag ogillar när man ändrar ton och stil när man byter språk. Gäller både titlar och översatt bokinnehåll kan tilläggas...
 
Jag tyckte också att den var himla rolig men när jag lånade ut den till mina föräldrar tyckte de bara den var överdriven. Va? Det är ju ,som du säger, suveränt att kunna skriva roligt om sorgligt!
 
Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018