Fredrik Lindström är känd för att vara slängd i käften, precis och rapp, men när jag läser den nya novellsamlingen När börjar det riktiga livet så slår det mig att han också är en observatör av rang. Inte för att det står att novellerna är sannskildringar, men de skulle kunna vara en lite spetsig och pricksäker spaning av medelklassen och dess - ängslighet - är ordet som kommer till mig.

När jag läser om våndan inför att hitta den rätta soffan, om curlingföräldrar som inte vågar säga nej till sin fyraåring, om sömnterapier, om det upplevda svenska herraväldet, om kök med stålborstade vitvaror där man aldrig lagar mat, så är ängslighet det som jag tycker genomsyrar. Man vill vara unik, men inte sticka ut på ett negativt sätt, man träder återhållsamt och artigt fram, den genomtänkta livsstilen får manifestera bilden av det perfekta livet, men det riktiga livet tycks aldrig börja.

Jag brukar inte vara helsåld på noveller då jag ofta upplever att de är för korta för karaktärsutveckling och kan kännas oavslutade. Så tycker jag inte att det är med När börjar det riktiga livet. Det är inte karaktärerna som är det viktiga här, utan känslan som novellerna förmedlar, sorgsenheten som biter sig kvar. Ibland blir de lite absurda och innehåller en del - ska erkännas - igenkänningshumor. Fast det är ju inte mig själv utan vänner till vänner jag känner igen förstås. :)

---