Dagen efter ankomsten till Occles Hall upptäcker Daisy och trädgårdsmästaren Owen en död buske i vinterträdgården och när de gräver upp den upptäcker de också en död kropp! Owen känner genast igen sin flickvän, Grace Moss, som han trott har rymt till London. Den lokala polisinspektören arresterar Owen för mordet, men Daisy är inte alls övertygad om dennes skuld och lyckas få sin nya Scotland Yard-bekantskap (från Death at Wentwater Court) Alec Fletcher att intressera sig för fallet. Mycket snart har Fletcher och Daisy insett att i princip varenda familjemedlem har ett motiv för att mörda den stackars flickan, men vem är egentligen den skyldige?

Charmig är det sammanfattande ordet för att beskriva The Winter Garden Mystery och dess hjältinna Daisy Dalrymple; boken hamnar definitivt i cosy crime-facket. Tonvikten ligger inte på blodisande morddetaljer utan på själva uppklarandet av brottet, där den nyfikna Daisy inte spelar en oväsentlig roll, till både förtret och välsignelse för polisen.

Men under glättigheten och det härliga 20-talsvokabuläret (Spiffing, Right-o, Good egg!) finns en ton av det allvarligare slaget. Boken utspelar sig strax efter första världskrigets slut, i vilket Daisy har förlorat både sin fästman och en bror. Hennes tankar går ofta till dessa. Carola Dunn lyfter också fram kvinnors frigörelse i och med att Daisy, trots sin samhällsklass, har valt att arbeta och tjäna sitt eget uppehälle. Det ses ju inte med blida ögon hos alla, inte ens hos folk i hennes egen ålder, och hon måste ständigt försvara sina val.

De känslor som uppenbarligen har börjat spira mellan Daisy och Alec utvecklas något i denna andra del i serien, men försiktighet är ledordet från bådas håll. Jag hade gärna sett att det hade kunnat hetta till lite mer.

The winter garden mystery tyckte jag jämförelsevis bättre om än Death at Wentwater Court. Historien är mer spännande och bättre sammanhållen, även om jag känner att Dunn slarvar bort ett par detaljer som det först läggs stor vikt vid, men som sedan helt glöms bort. På det stora hela har dock miss Dalrymple har blivit något av en favorit, som jag gärna återser igen. Och dessutom kan man ju inte annat än att älska omslagen!

Bokomaten, som var den som ledde mig in på Dalrymple-spåret, ha ha, har också skrivit om boken här.