Marvel är en alkoholiserad, vresig, okänslig typ, och det är väl meningen att man ska tycka illa om honom, men i själva verket så ser jag hela tiden något av en polisens Dr House framför mig... Jag tycker på något sätt, säkert tvärtemot avsikten, att han är uppfriskande i all sin bufflighet och han har, trots allt, ett starkt rättspatos. Jonas å andra sidan framstår som en väldigt känslig person som har mycket bagage med den ms-sjuka hustrun Lucy och krossade karriärdrömmar. Till viss del väcker han mina sympatier, men det är samtidigt något väldigt undfallande med honom som jag inte riktigt kan förlika mig med. Jag antar att det inte heller är meningen, men det är så jag känner.

Det här är en deckare som inte riktigt liknar mycket jag jag har läst, relativt långsamt berättad och den känslomässiga och själsliga aspekten tillåts ta mer plats än den fysiska. Jag tycker inte det är dåligt eller tråkigt, det finns något krypande otäckt i berättelsen om det nästan klaustrofobiska samhället som intresserar mig, men när jag kommer till slutet vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Det är i högsta grad oväntat = bra, men är det verkligen bra? Jag kan inte riktigt bestämma mig; på något sätt tycker jag att den här utvägen känns lite för abrupt och lite oförklarlig, men en sak är klar: titeln blir omedelbart väldigt tydlig!

Tack till Modernista för rec-ex.