Den fjärde delen i den keplerska sviten om kriminalkommissarie Joona Linna och hans nemesis Jurek Walter, livsfarlig och inspärrad psykopat. Sandmannen börjar med att ett av Walters bortrövade offer återfinns, men han kan inte redogöra för var han varit i alla år eller vart hans syster, som också fördes bort, befinner sig. Polisen letar, men ser sig till slut nödgade att skicka in en infiltratör till Jurek på psyket för att försöka få honom att röja gömstället. Valet faller på säpoagenten Saga Bauer, men ska hon lyckas hålla Walter på behörigt mentalt och fysiskt avstånd.


Det är mycket ytterligheter i Keplers deckare: Linna, den überskicklige kombatpolisen, den överjordiskt vackra (och obs, tuffa, illustrerat genom scen i boxningslokal) Bauer samt den genomonde Hannibal Lector-inspirerade Walter.

Lägg därtill ofattbart lidande och ondska, ett omotiverat stort antal mord, en nästintill teleporterande mördare (dyker upp överallt) och rekordkorta kapitel. Det är absolut drivet och spännande och jag är inte den som kan sluta läsa heller, men i ärlighetens namn tycker jag inte så bra om Sandmannen.

Dels är jag lite trött på Jurek-spåret, dels känner jag att det är för blodigt och kanske också för banalt (och ja, jag förstår att Keplers syfte inte är att ge en realistisk skildring av polisarbete med mera och att detta är underhållning och jag är absolut inte den som promotar strikt realism, men ibland (infiltrationsplanen) blir det lite för fantasifullt för min smak) Anyways, både Paganinikontraktet och Eldvittnet tyckte jag var smått lysande, men här får jag nog tillstå att guldet blev till sand, bad pun intended.

 Det här var för övrigt den första e-boken jag läste på min Kindle och jag tyckte det fungerade bra. Den är attans lätt, så inga bestående men av att ligga ner och läsa i sängen. Har dock fortfarande inte vant mig vid avsaknaden av ljusstyrka och svartvit bild. Saknar lite att kunna se omslagen som de ska se ut.

---