Idag släpptes seminarieprogrammet till bokmässan och planeringen kan därmed börja: 120 dagar kvar!

Det känns extra roligt i år av två anledningar. Dels eftersom vi fick en skymt av programmets framväxt när jag och de andra boblambs* var på studiebesök på mässan i februari och dels då jag faktiskt vet att jag kommer gå på seminarierna i år!

Tema för i år är som kanske bekant Rumänien, men det är också fokus på läsning för unga, vilket jag tycker är ännu mer intressant med seminarier om högläsning, skräck för unga, barnböcker i förändring och förstås mycket, mycket mer.

I övrigt måste jag studera mera, men redan nu har jag börjat göra mentala ringar runt föreläsningar med Caitlin Moran, Knausgård, Fredrik Lindström, Pija Lindenbaum, Karin Alvtegen. Och sen kommer allas vår egen mörkerdrottning Helena - Dark Places - Dahlgren ha ett seminarium om vampyrer! Självfallet går jag dit.


*bokbloggsambassadörerna

---

Ove är 59 år, en klassisk surgubbe som bor ensam i samma hus sedan 40 år tillbaka. Han kör Saab och har inget till övers för de som inte gör det. Han har heller inte mycket till övers för folk som t.ex. inte kan backa med släp, som äter konstig mat och framförallt så tål han inte när någon kör förbi hans hus fastän det står en STOR skylt som säger att bilkörning ej är tillåtet inom bostadsområdet.

En dag flyttar det in en iransk-svensk familj mittemot som inleder grannsämjan med att meja ner Oves brevlåda med en släpvagn och sedan komma över med hemlagad mat: kycklingspett och gult ris.. Dessutom stör de Ove precis på dagen när han bestämt sig för att dö. Inte undra på att han blir upprörd.

Så börjar historien om en arg man, en sorg, en katt och en osannolik vänskap.


Fredrik Backman är journalist, bloggare och författare. Den andra boken han fått utgiven är en "bruksanvisning" till sin son: Saker min som behöver veta om världen ("det är faktiskt inte så himla lätt som det ser ut det här med att vara förälder. -- Man ska veta att det heter ”lekhage” och inte ”octagon”. Och att när förskolepersonalen refererar till något som ”naturens eget godis”, då menar de nästan aldrig bacon." Fredrik Backman verkar älska bacon. Och ost. Och mackor, helst med bacon på. Jag har följt honom i sociala medier i flera år och hans komik går rakt in i min skrattmuskulatur. Jag vet få som är så träffsäkra.

Ändå drog jag mig lite för att börja på Ove. Jag var en smula rädd att den skulle vara flåshurtigt skröneaktig i stil med Hundraåringen (som jag förvisso inte läst, men som jag har mina fördomar om och som Ove på sina håll jämförs med..)


Men det fanns ingen anledning til oro, om någon har samma förbehåll. Ja, jag fnissar åt Oves inspektionsrundor, vresighet och hans handfallenhet inför den iranska Parvaneh som oombedd sveper in i hans liv. Men det är inte hysteriskt utan skarpsynt och kärleksfullt om Ove och en generation av män med verktygslådor och principer.

Vad jag alls inte hade förväntat mig var att Ove skulle beröra mig så. Det dröjde inte många kapitel innan tårarna rann och jag snöt mig och emellanåt hulkade av gråt. Och ibland så började jag frustande skratta genom snor och tårflöde, då Backman plötsligt mitt i det sorgliga levererar en mening som i sitt sammanhang blir vansinnigt rolig.

Han har skrivit en fantastiskt fin feelgood, Fredrik och jag har nog inte läst en bättre bok i år. Fem baconskivor!

---

Ända sedan vi läste Den afrikanska farmen i början på året har bokklubben pratat om att ta en tur till Karen Blixen-muséet som ligger över sundet i den lilla orten Rungsted. I söndags, passande nog dagen efter att det stod klart att Danmark är ny eurovisionschlagervinnare, så tog vi cyklarna ombord på tåget västerut.

Det regnade. Vi cyklade vilse. Det var underbart. Alltså denna årstiden, trots skyfall och duggregn och alla andra varianter på regn, är så vacker med nyutslagen bok och blommande ängar och de vita miljonvillorna på Strandvejen med havet stillsamt kluckande på andra sidan. Stor zen.

---

Kay Scarpetta, skarpaste rättsläkaren på norra halvklotet med komplicerat privatliv går i spåren på styckmördare. Det senaste offret i raden avviker markant från de tidigare och vad mer är så finns det blåsor på torson av okänt slag. När Scarpetta blir uppringd av en husläkare om ett dödsfall där kroppen är täckt av hudutslag och blåsor av smittkopptyp, möter hon omedelbart upp med mycket onda aningar om att en dödlig smitta börjat härja fritt.

Det var ett tag sedan jag läste en Scarpetta-bok och denna har några år på nacken. Det är en ganska mörk, rå känsla i den här. Scarpetta är kantig, för att inte säga osympatisk, hon går och bär på mycket ilska och sorg efter en förlorad kärlek, det regnar, det är kala miljöer, obduktionsdetaljer. Men det finns små ljusglimtar som sticker fram och väger upp det dystra en smula: en hemlagad middag, blommor som planteras, relationen med systerdottern.

Boken är ingenting så speciellt egentligen, men den kom i rätt tid i mitt liv och jag gillar att läsa om Scarpetta, trots att hon inte är den trevligaste huvudperson man kan råka. Det märkligaste med Dödlig smitta är hur fokus flyttas totalt från jakten på en styckmördare i början till den på smittspridaren och hur spåret med seriemördaren aldrig plockas upp igen. Det förstår jag inte riktigt; svaret kanske kommer i kommande bok, men taget ur ett eventuellt större sammanhang så känns upplägget spretigt.

Jag vet att det är många som tycker att den här boken tillhör de svagare i Scarpetta-serien, men jag har inte så mycket att jämföra med så jag tycker den fyller sitt syfte och underhåller.

---

Så är post-London tider är det lätt att bli nostalgisk och omedelbart längta tillbaka till bussar och parker och maten! Faktiskt.

Men om inga resor medges får man ta med sig en bit av England hem. T.ex. så fick jag i veckan ett paket med London-craftade litteraturhalsband som jag beställt av fellow bokbloggare och språkgeniet Mind the book. Hon säljer dem på Camden market och också på Etsy förstås under shopnamnet Acertainjenesaisquoi. Inte nog med att jag fick min beställning så hade den frikostiga Camilla också lagt i ett par extra smycken. Tack, snälla!

Det passar ju utmärkt att ha ett halsband som det står Il faut cultiver notre jardin (Voltaire) på, nu när jag skaffat trädgård och allt.

La Mer tänker jag mig ha i sommar när vi åker till franska Rivieran. Simplify Simplify-smycket passar till jobbet för att se om jag på något sätt kan applicera detta synsätt, men utfallet var tveksamt i torsdags. Halsbandet rönte uppmärksamhet i alla fall och visst är det snyggt!


Eftersom jag jobbar i Malmö på fredagar så passade jag också på att springa ut på lunchen och införskaffa mig ett lager crumpets och scones i The English Shop. Fast dithän att jag kommer gå över till tedrickande är nog tveksamt, speciellt som jag även stockade upp med nya nespressopoddar. Nu kan jag knappt vänta tills det blir frukost här måste jag säga, så jag kan drömma mig bort lite till ett regnigare land..

---

Att resa med två femåringar innebär att man behöver hitta aktiviteter som går ut på att de kan få utlopp för lite energi titt som tätt: läs kuta järnet i ungefär fyra timmar i sträck. Är man i en storstad är lösningen parker! London har fantastiska parker och i många av parkerna finns likaledes fantastiska lekparker, allt till vuxna och barns förtjusning. 

---

Hemma från London, direkt till måndagens jobb som jag hållit på med nu till 22:21, så mycket mer än ett litet bildcollage blir det inte just nu. Jag börjar med tema, håll i er nu, böcker...

---

Nu är det inte ens 12 timmar kvar innan unga fröken Book Pond åker till London! Jag har packat, packat om, packat ur och börjat om. Har mest dilemman kring skor för att vara heeeelt ärlig. Har dock valt bort datorn, så några utförliga blogginlägg blir det nog inte tal om på några dagar (so what else is new.. ). Men rapporter kommer och en och annan tweet blir det nog (om jag nu hittar nätverk; skakar lite av fasa inför tanken på att jag inte gör det...).

Har förresten hittat en passande bok till besöket:

Laters

---

När vi valde Atonement - Försoning - som bokklubbsbok, så var det på rekommendation från en annan bokklubb "Läser ni den här boken, så behöver ni aldrig läsa något annat igen." hette det, vilket i och för sig både skapar förväntningar och oro.

Det börjar en het sommardag 1934 på familjen Tallis gods. Den 13-åriga Briony sitter förväntansfullt vid fönstret och väntar på att brodern Leon ska komma och hälsa på. Hon bevittnar då hur systern Cecilia tar av sig kläderna och hoppar i fontänen framför Robbie, hushållerskans son, för att hämta upp skärvorna av en vas. Det är början på en gryende attraktion mellan de båda unga, men på avstånd erfar Briony något djupt olustigt över situationen. Andra händelser senare under dagen spär på hennes fantasier och leder till en lögn som hon måste ägna resten av sitt liv åt att sona.

Atonement består av flera delar, där den första delen utspelar sig under den ödesdigra dagen och berättas av olika personer, den andra delen under kriget, vilken hoppar mycket mer i tiden, och den sista delen är återigen mer koncentrerad och kretsar kring Brionys 77 födelsedag och hennes tankar kring livet och försoning.

McEwan använder sig av en mycket precis prosa och återger detaljerat händelser och omgivningar. Jag får i första delen starka stream-of-consicousness-vibbar och känner att det finns ett släktskap mellan Atonement och Virginia Woolfs Mrs Dalloway t.ex. Sedan inser jag att det McEwan (också) gör är att ta till synes oväsentliga detaljer, plantera ut dem, som i en pusseldeckare, och senare låta deras innebörd gå upp för läsaren.

Under ytan av de triviala aktiviteterna blir man också snart varse att det bubblar starka känslor och en olycksbådande stämning, förstärkt av den dallrande hettan. Mycket snart förstår jag att detta inte kommer sluta väl. Jag kommer på mig själv med att konstant tänka "om ändå inte" och det är obehagligt, men ändå fortsätter jag fram till de omtumlande sista sidorna.

Överlag så är mitt absolut starkaste intryck av Atonement det att jag blir kluven. Slutet t.ex., som jag inte ska avslöja för mycket av för den som varken sett film eller läst bok, hatar jag, men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av den överraskande grymma twisten. I Briony har McEwan skapat en huvudperson som är överdramatisk, oansvarig och de facto förstör två människors liv, men samtidigt är hon bara ett barn. Som läsupplevelse är Atonement vacker, välskriven och stark, men samtidigt nästan outhärdligt plågsam. Kluvet var ordet.

Och förresten, jag behövde läsa någonting annat efter det här, något med ett lyckligt slut!

---

Den här lördagen har vi primärt utforskat närmiljön runt orten där vi bor. Våren och värmen här, till slut, så mycket lättare allting känns. Vi gjorde en cykelutflykt till Alnarpsparken som är vidunderligt vacker så här års. Jag hade tagit med mig en bok, men det var ju ändå höjden av orutin från min sida när mini-pondarna var med ("Maaaaammma" - 5 sek - "Maaaamma" - 5 sek - "Maaaaamma").

 

---

Jag har alltid varit en sådan där som avslutar böcker. Huuuuur tråkiga de än har varit - och det kan hända att jag har skummat lite på slutet - men nog så har jag avslutat dem.

---

Jag gillar e-böcker, men att finna den här fina stämpeln innanför omslaget är en typisk situation då fysiska böcker ändå tar pluspoäng.

---

I Fifty shades fotspår så har det duggat tätt med förlag/författare som aspirerar på att ta över Romance-tronen från E.L.James. Sylvia Day är ett av de namn som nämns i sammanhanget, en väl etablerad författare som har sålt miljontals böcker och hittills blivit översatt till 39 språk. Jag fick frågan om jag ville läsa hennes bok Älska, nyligen översatt till svenska.

Gray är en ung, självsäker, bedövande snygg markis som ingår ett resonemangsäktenskap med den sköna Lady Pelham, Pel, genom vilket de båda kan bibehålla sin livsstil och sina respektive älskare utan att orsaka skandal. Men när Grays ungdomskärlek dör i barnsäng går han nästan under av sorg och flyr hemmet. Fyra år senare återvänder han, förändrad, fast besluten att göra rätt för sig och inte bara leva under samma tak som sin hustru utan även vinna hennes hjärta.

Enligt uppgift skulle Älska utspela sig under viktorianska tiden (en av orsakerna till att jag nappade). 1815 är en bit innan dess, men det spelar inte så stor roll; så mycket detaljer kring omgivning, bruk och seder omnämns inte. Det är lite mörka paneler, någon rosa sidenklänning, en droska, men i övrigt är all tonvikt på relationen mellan Gray och Pel. Det är kärleksintriger, missförstånd, hesa röster, intensiva blickar, blod som rusar i ådrorna, enorma stånd och fylliga bröst om vartannat.


Romance har ju minst sagt fått ett kommersiellt uppsving. När jag läser kan jag inte låta bli att känna att det här är ompaketerad Harlequin - erotiklinjen - med mer påkostade omslag och marknadsföring. Kanske känner jag också så på grund av adelstitlarna och dekollatagen, som för tankarna till en Barbara Cartland-intensiv period jag hade när jag kanske var fjorton...

Men jag är inte den som automatiskt fnyser; uppenbarligen drar ju böckerna sin publik och fyller sitt behov. Jag tycker dock att storyn i Älska är i tunnaste laget; kärlekshistorien griper inte tag i mig, fast jag gillar vinklingen att det är ett äkta par som upptäcker varandra i stället för det klassiska boy-meets-girl-scenariot. Mycket yta blir det också då beskrivningar och bedömningar av utseendet hos personerna dominerar snarare än deras egenskaper (i och för sig inte unikt för vare sig den här boken eller genrén) och det görs t.ex. stor affär av att en av bifigurerna blir förälskad i en flicka trots att hon har små bröst!

De erotiska delarna består av klassiskt, hyfsat explicit vaniljsex, som Mr Fifty Shades skulle ha sagt.  Det som är uppfriskande är att den kvinnliga huvudpersonen för en gångs skull är självständig, tar för sig och är minst lika erfaren som sin man. På grund av det är det inte omöjligt att jag kommer läsa mer av Sylvia Day när andan faller på.

Tack till Bookmark Förlag för rec-ex i form av e-bok, som ändå livade upp mina tågresor till och från jobb!

---