När vi valde Atonement - Försoning - som bokklubbsbok, så var det på rekommendation från en annan bokklubb "Läser ni den här boken, så behöver ni aldrig läsa något annat igen." hette det, vilket i och för sig både skapar förväntningar och oro.

Det börjar en het sommardag 1934 på familjen Tallis gods. Den 13-åriga Briony sitter förväntansfullt vid fönstret och väntar på att brodern Leon ska komma och hälsa på. Hon bevittnar då hur systern Cecilia tar av sig kläderna och hoppar i fontänen framför Robbie, hushållerskans son, för att hämta upp skärvorna av en vas. Det är början på en gryende attraktion mellan de båda unga, men på avstånd erfar Briony något djupt olustigt över situationen. Andra händelser senare under dagen spär på hennes fantasier och leder till en lögn som hon måste ägna resten av sitt liv åt att sona.

Atonement består av flera delar, där den första delen utspelar sig under den ödesdigra dagen och berättas av olika personer, den andra delen under kriget, vilken hoppar mycket mer i tiden, och den sista delen är återigen mer koncentrerad och kretsar kring Brionys 77 födelsedag och hennes tankar kring livet och försoning.

McEwan använder sig av en mycket precis prosa och återger detaljerat händelser och omgivningar. Jag får i första delen starka stream-of-consicousness-vibbar och känner att det finns ett släktskap mellan Atonement och Virginia Woolfs Mrs Dalloway t.ex. Sedan inser jag att det McEwan (också) gör är att ta till synes oväsentliga detaljer, plantera ut dem, som i en pusseldeckare, och senare låta deras innebörd gå upp för läsaren.

Under ytan av de triviala aktiviteterna blir man också snart varse att det bubblar starka känslor och en olycksbådande stämning, förstärkt av den dallrande hettan. Mycket snart förstår jag att detta inte kommer sluta väl. Jag kommer på mig själv med att konstant tänka "om ändå inte" och det är obehagligt, men ändå fortsätter jag fram till de omtumlande sista sidorna.

Överlag så är mitt absolut starkaste intryck av Atonement det att jag blir kluven. Slutet t.ex., som jag inte ska avslöja för mycket av för den som varken sett film eller läst bok, hatar jag, men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av den överraskande grymma twisten. I Briony har McEwan skapat en huvudperson som är överdramatisk, oansvarig och de facto förstör två människors liv, men samtidigt är hon bara ett barn. Som läsupplevelse är Atonement vacker, välskriven och stark, men samtidigt nästan outhärdligt plågsam. Kluvet var ordet.

Och förresten, jag behövde läsa någonting annat efter det här, något med ett lyckligt slut!

---