Såg den här länken på twitter idag och fnissade loss till 19 underhållande exempel på bokomslagsklyschor. Vilken är er favorit?

http://www.buzzfeed.com/lukelewis/19-book-cover-cliches

---

I senaste numret av Svensk Bokhandel så ställs någonstans frågan hur förlagens böcker ska kunna nå läsaren i en digital värld med hård konkurrens. Jag är inte prenumerant, så jag ser inte hela artikeln utan bara ingressen, men jag funderar lite på detta.

Jag är inte världsbäst på att hänga med på all nyutgivning, men jag tror att jag primärt hittar information om nya böcker via andra bokbloggar och för de författare/förlag/bokbloggare jag följer på twitter och facebook så blir det också uppenbart när någon ny bok är på gång. Här tycker jag en del förlag kunde lägga ner mer twitterkrut faktiskt; det finns många konton som är relativt döda. Ibland blir jag uppmärksam på en bok då jag får mail från förlagen (förfrågan om rec.ex etc).

Jag tyckte också Damm Förlags marknadsföring av Simona Ahrnstedts De Skandalösa med ett filmklipp utlagt på YouTube var rätt smart och snyggt (även om boktrailers gjorts förut).

Hur upptäcker ni era böcker?

Via bokhandlarna - fysiska och internet (skyltning/topplistor)?
Via bokbloggar?
Via tips från bekanta?
Via tidningars (dags- och facktidningar) recensioner och artiklar?
Via pressutskick/mail från förlagen?
Via sociala medier (twitter/facebook)?
Övrigt?

Hur jag upptäcker gamla böcker är primärt via scanning av min egen bokhylla, hahaha. Lite att välja på där så att säga. Och via good old bookbloggar förstås. Ovärderligt i sammanhanget. Har just plockat ut Berättelsen om Herr Roos ur bokhyllan, bortglömd sedan länge, men sedan uppskriven hos Mind the book, så nu får Herr Roos följa med upp till sängen. Så kan det gå.

---

Den perfekta omeletten är skriven av den brittiska journalisten Peter Mayle, som för något decennium sedan gjorde stor succé med den självbiografiska Ett år i Provence, som handlar om hur han och hans hustru köpte ett hus i södra Frankrike med allt vad det innebär av franskt lynne, mat och franska hantverkare. Något av en Priset på vatten i Finistère, fast feelgood.

I Den perfekta omeletten reser den matintresserade Peter Mayle Frankrike runt för att lära sig mer om den regionala matkulturen. Den extrema matkulturen får man kanske säga, för här handlar det om helglånga festivaler och ordensritualer till t.ex. grodlårens, sniglarnas och tryffelns ära (helt seriöst!). Han berättar också om t.ex. vinauktioner i Bour: ett riktigt maratonlopp genom Bordeauxs vingårdar, där vätskekontrollerna består av vin.. Och nej, så särskilt riktad mot vegetarianer är ju inte boken, förutom kapitlet om omeletter förstås.

Utförliga beskrivningar av måltider lagade med omsorg (och inte så sällan vitlök och grädde), väl utvalda viner, calvados efter middagen får det att vattnas i munnen när man läser. Det här är en lovsång till lokalproducerade råvaror och slow food. Den franska matsnobbismen återvänder Mayle till upprepade gånger, då han har gott om franska bekanta som inte helt oväntat hävdar den franska överlägsenheten i matlagning. Men det är ju inte utan att de delvis har rätt. Fransk, dålig snabbmat finns det också gott om, men att gå och handla på en fransk marknad, äta ute på en bra bistro, det är ofta något annat det än Sverige.

Det här är en gemytlig, ofarligt underhållande äldre-generationsbok och en helhetsupplevelse för mig eftersom jag befann mig i landet när jag läste och samtidigt skyfflade in kittostar, rosévin, pain au chocolat, patéer, oliver - fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Lustigt nog åkte jag också i princip förbi Bourg en Bresse när jag läste avsnittet om de berömda kycklingarna från platsen.

---

Sista dagarna på semestern har jag tillbringat i skogen, på landet. Det är nog inte Walden precis, men det är träd runtomkring mig, barnen springer in och ut, tiden går sakta och jag blir alltid mycket, mycket trött. Jag har läst ut en bok, fyllt i en halv SIFO-undersökning, varit en sväng på loppmarknad, firat en treåring, promenerat (försökt jogga, men gett upp efter fem minuters syrefattigt väsande) varje morgon med en podcast i öronen - oftast blir det Alex & Sigge, ibland Kropp och själ - och begrundat det faktum att alla grillkvällar, rosévin och croissanter satt sina tydliga spår... Det har varit bra att vara ledig, men jag är redo att börja jobba igen!

---

Linus Jonkman är konsult (vi har faktiskt jobbat på samma företag han och jag) och föreläsare. Jag har de senaste åren lyssnat på ett par mycket underhållande föredrag av honom om Guldklockans död och generationsarbetsplatser. Linus Jonkman är också introvert, dokumenterat sådan, då han nu kommit ut med boken Introvert: den tysta revolutionen.


Att vara extrovert har under många år haft en positiv klang och frammanat bilden av någon som är socialt kompetent, kan nätverka, hålla många bollar i luften. Den klassiska platsannonsen alltså. Men någonting har hänt; den tystlåtna nörden har fått något av en statusrevansch (läs: vem tror ni det är som programmerat alla iphone-appar?) På kort tid så har också introvert fått två nya ansikten i form av Linus Jonkman och amerikanen Susan Cain, som skrivit den uppmärksammade Quiet. Jag får lite en känsla av att introvert gått från en personlighetstyp som uppfattats som svårhanterad till att ge något av en kvalitetsstämpel; trygg och med substans till skillnad från den ytliga, hoppiga, implicit jobbiga, extroverta människan.

Jonkman har själv ganska nyligen kommit ut ur garderoben som introvert och i den här boken försöker han belysa personlighetsdraget introvert på ett psykologiskt, personligt och humoristiskt sätt, ta död på myter om introverta (nej, vi/de är inte (bara) arroganta källarnördar i birkenstock) samt lyfta fram de positiva särdragen. Hans grundläggande definition av en introvert personlighetstyp är den att man får sin energi inifrån sig själv snarare än genom social interaktion. En extrovert är precis tvärtom.

På det personliga planet både roades jag och fick mig en tankeställare när jag läste Introvert - den tysta revolutionen. Här finns exempel på hur introverta tänker, agerar och arbetar och jag förstod plötsligt att drag hos mig själv som jag alltid betraktat som en "brist" helt enkelt beror på att jag har introverta sidor. (Jag skulle förmodligen klassas som ambivert - en korsning mellan introvert och extrovert - där den introverta sidan dominerar). Jag inte har svårt att prata inför folk, kan projektleda och mingla, men sanningen är den att jag också är bland de första som går hem från fester (jag har för det mesta haft trevligt men jag har bara fått "nog"), jag är inte den som blir vän med "alla", jag vill hellre sitta för mig själv på buss och tåg än att prata med medresenärerna, jag tycker det kan vara lite jobbigt med andra människor som får ständiga, spontana infall. I alla dessa fallen har jag tidigare alltid känt mig lite fel, men nu förstår jag att det här är ganska normalt i introverta kretsar.

Boken är indelad i kapitel (Det introverta psyket, Kan du träna dig extrovert osv); ändå känner jag att kapitlen glider in i varandra och det blir en del upprepningar, men det gör inte alltför mycket. Jag finner ämnet väldigt intressant och Introvert är en otroligt lättillgänglig bok av det dokumentära slaget. Visst kan Jonkman, för att förstärka, kategorisera och raljera lite, som i följande citat: "Det är inte lönt att skriva för extroverta eftersom de inte har tid att läsa mellan kitesurfing, zumbaträning och lattefikor. En eventuell extrovert version blir antagligen en pekbok.", men under den lättsamma ytan finns det ändå en ambition att skapa en förståelse för introvertas behov och kompetenser och jag tycker i stort sett Jonkman gör ett bra jobb i detta.

Boken hoppas och tror jag också kan vara till stor nytta för arbetsgivare, då den påvisar det uppenbara i att alla människor inte är skapta för kontorslandskap och grupparbeten/brainstormingmöten. Det finns andra personlighetstyper som kommer mycket mer till sin rätt om de får jobba i fred och det är ju faktiskt märkligt att så stort fokus läggs på att stöpa oss alla i samma form.

Här finns Linus Jonkmans blogg om man vill läsa mer

---

Nu är jag uppe i 900 bokrecensioner (varav 4 gästrecensioner) på The Book Pond! Det är ganska många, men också spritt över ganska många år om man ska vara petig. 1985 startade jag och de första åren var de ganska sparsmakade, ibland bara några koncisa rader, men under 2000-talet, när internet började komma in i bilden - och jag insåg att någon annan kanske skulle läsa dem - blev recensionerna längre och mer utvecklade.

900 är förresten en sanning med modifikation. Det finns böcker jag läst, men inte recenserat (för att jag inte minns dem; it was a loooong time ago). Just nu är de ett 30-tal. Jag har en lista (naturligtvis har jag en lista, naturligtvis är den i excel) över vilka de är och ibland får jag ett ryck och betar av någon. Målet är listan ska komma ner till noll, men det är kanske som bekant inte det enda målet som finns med läsningen, så det går liiite långsamt.

Ibland läser jag om böcker också och inte så sällan modifierar det betyg och omdöme. Det blir så tydligt då att hur man uppfattar böcker beror på sådana saker som ålder, erfarenheter, humör, omständigheter i livet. En subjektiv affär.

Så det finns att välja mellan. För att hitta det man söker går det att frisöka eller söka efter författare, titel eller kategori. Happy hunting.

---

I veckan så ställde Adlibris frågan om vad man skulle döpa sin självbiografi till. Idel ganska så urtråkiga svar på facebook-sidan; "Mitt i livet", "Vägen uppåt", "Ett helt vanligt Svenssonliv". Zzzznark.

Själv hade jag nog kunnat välja:

Jag är inte negativ. Jag har bara alldeles för många positiva människor i min omgivning 

(Det här är en tweet snodd direkt från Fredrik Backman, men otroligt tillämpbar, inte sant?)

Eller så hade jag, med cred till Mind the book och Mrs E, kunnat döpa den till: TCF*

Ni då?














*Torr cynisk fyrtioåring

---

Hit kommer Gin McPhee och hennes man Mason från den amerikanska, fattiga mellanvästern och snabbt blir Gin introducerad till de västerländska lyxhustruarnas klubbar, cocktailpartyn, tennislektioner och shoppingrundor. Hon finner en vän i hemmafrun Ruthie, men utöver det är hon dödligt uttråkad och lider av den begränsade tillvaron.

Hon börjar försöka vidga sin sfär; knyta vänskapsband med den indiska hemhjälpen Yash och beduinen Abdullah, göra utflykter utan förkläde, ta kontakt med den italienska fotografen och charmören Carlo. Men allting har ett pris - och ibland är det mycket högt.


På kort tid nu har jag läst böcker som utspelar sig på 50- och 60-talet. Life among the savages av författaren Shirley Jackson är en kåseriliknande skildring av amerikanskt familjeliv 1952, i vilket hemmafrun hade en central roll, framställt på ett praktiskt och problemfritt sätt. I In the Kingdom of men är det tvärtom så att Gin mer och mer påtalar begränsningarna i att inte kunna arbeta eller röra sig fritt (extra påtagligt i Saudiarabien för en kvinna förstås). Större delen av boken handlar om hur hon försöker finna sig tillrätta i sin nya tillvaro; det är långsamt, men effektfullt berättat. Jag får en stark klaustrofobisk känsla av hur det kan upplevas att primärt vara en prydnad, att inte förstå eller kunna acceptera spelreglerna och ha alla dessa timmar att slå ihjäl på meningslösheter.

Överhuvudtaget är Kim Barnes skicklig i sina beskrivningar. Framför mig väver hon en påtaglig och färgstark bild av hettan, sanden, den mustiga maten, cocktaildrinkarna. Jag kommer att tycka mycket om Gin och sympatisera med hennes tragiska förflutna, hennes förvirring i det nya landet, hennes strävan att bryta sig loss.

En sak jag inte kan förlika mig med är slutet; jag blir inte klok på det och googlar förtvivlat runt efter andras tolkningar när jag läst klart. Det känns mörkt, men det är samtidigt i linje med hela den underliggande tonen in In the kingdom. Mörkt, men mycket bra.

---

Shirley Jackson är en amerikansk författare, som mest verksam på 50-talet och kanske mest känd för skräckisen The haunting of Hill House. Life among the savages är en självbiografisk krönika över en trebarnsfamiljs liv i Vermont. Boken börjar på ett fantastiskt charmigt sätt:

"Our house is old, and noisy, and full. When we moved into it we had two children and about five thousand books; I expect that when we finally overflow and move out again we will have perhaps twenty children and easily half a million books."

Jackson skriver vardagsnära med betraktande, kåseriliknande ton om när hon och hennes man blev vräkta från sin lägenhet och köpte det halvt fallfärdiga Vermont-huset med grekiska pyloner, om barnen och deras påhitt och låtsaskompisar, om pannor och bilar som går sönder när man minst behöver det, om hushållssysslor och om konsten att klara sig med små medel.

Detta är en förnöjsam tidsresa in i 50-talet. Det är långt ifrån Mad Men's elegans utan här är i stället hemmafruarnas vardag i fokus (även om Shirley Jackson ar författare, var hon uppenbart huvudansvarig för hemmet och barnen) men jag roas lite av att läsa om hur Jackson beskriver matlagning på konserver, barnens upptåg och bridgekvällar.

Humorn är kanske lite daterad; jag känner inte att det är "a family and a small town so funny and unpredictable you'll wish it were your own." Men det är charmigt på ett gammaldags vis.

Mitt exemplar av Life among the savages köpte jag på Shakespeare and Company i Paris och det hade den här fina stämpeln inför omslaget.

---

Efter att ha låtit mig vänta halva dagen kom den till slut fram: solen. Och bättre timing kunde vi inte haft då Lunds stadspark idag var skådeplatsen för picknick med bokbloggsmaffian syd inklusive pocketdivisionen, dvs Bokomatens förstfödde. På plats var också @feeejay, @flickanokakorna, @BreathlessTess och @Spectatia, för veckan influgen från #boblmafnorr.


Som vanligt en utomordentligt trevlig tillställning, kantad av rosévin, änder och bebisjoller. Chockerande nog tror jag det dröjde upp till 45 minuter innan vi kom in på ämnet katter... Utöver det avhandlades instagramflöden, bokmässeförberedelser, läsning och brist på den, karriärbyten, semesterresor, podcasts, hur man inte lyckas odla gräslök och rabarber, Virginia Woolf, Sookies eviga duschande i True Blood och - okaraktäristiskt nog - jogging.

Lite bokbyten blev det också och jag lyckades göra mig av med flertalet utgallrade böcker och fick bara med mig barnböcker tillbaka. Nöjd! Fin dag, detta.

---

Ännu en varm dag i frankernas land. Vi styrde västerut mot den lilla medeltidsbyn Le Castellet och strosade runt på kuperade kullerstensgator, köpte lokalt vin och ost, savon de marseille och crèpes. Det skulle visa sig att byn var en riktig kattmetropol av okänd anledning och vart jag än tittade hittade vi spår. Den charmiga affischen köpte jag förresten till barnrummet hemma. Kattsektionen av bokbloggsmaffian: this is for you!

---

*compliments till Mind the book som myntade

---

är stängd på söndagar. Det visste jag i och för sig, men när man bor i Sverige glömmer man lätt hur helstängt ett land faktiskt kan vara en helgdag. Oh well, vi får köpa matvaror i morgon i stället.

Vi är alltså framme i Frankrike i vårt lilla hus som vi hyrt. Jag vet att följande låter drygt, men jag berättar ändå: sitter i trädgården just nu i den ljumma sommarkvällen, dricker rosévin, lyssnar på de nästan öronbedövande cikadorna och tittar på himlen som ser ut att lova en fin dag i morgon - också.

En bilfärd om 180 mil ligger bakom oss - med två barn i baksätet, men jösses vad bra det gått. Och det här säger jag, helt olikt min karaktär, utan ironi. De tittade på film, lekte, sjöng och sov trots att kliman slutade fungera i bilen. När utomhustemperaturerna började nå över 30 grader då började det bli minst sagt hett. (Precis som när man, eller ok jag, var liten innan AC fanns och vi körde med nervevade rutor på somrarna. Nostalgiskt eller inte, svettigt var det.)



Själv ägnade jag mig åt att ömsom köra, sova, läsa (är helt inne i Kingdom of men. Bra bok!) och lyssna på en massa podcasts jag hade laddat ner innan resa, så tiden gick ganska fort, men det är ju skönt att vara framme. I morgon ska jag tänka på att det är måndag, men att jag inte behöver jobba och så ska vi utforska stränder och premiärbada för allas del.

---

Arlette, uppvuxen på Guernsey åker på 1920-talet utanför ön för första gången i sitt liv och upplever några månader i London, bland konstnärer och bohemer som ska förändra hennes liv totalt och som hon aldrig ska tala om med någon människa när hon återvänder.

När Arlette avlider över ett halvsekel senare har hon överlåtit en del av sin kvarlåtenskap till en Clara Pickle, som ingen i familjen känner till. Arlettes sonhustrus dotter Betty, som varit den som under flera år tagit hand om den sjuka Arlette, bestämmer sig för att lämna ön och börja leta efter Clara Pickle på hennes senast kända adress i Soho, London. Betty börjar följa de ledtrådar som finns och upplever för första gången att stå på egna ben mitt i den stora staden där allt kan hända.



Det här var en helt bedårande bok. Lisa Jewell gör ett fantastiskt jobb med att sätta stämningen för de två årtionden där boken utspelar sig: 20-talet med sina cigarettpinnar, cocktails och jazzklubbar och det grungiga 90-talet då folk ännu inte hade mobiltelefon. Jewell är bra på att återge detaljer som förflyttar mig i tid och rum till London; det mer fashionabla Kensington och det slamriga Soho med sina små studios och folkmyller.

Ofta när det rör sig om sådana här parallelhistorier så kan jag tycka att den ena är intressantare än den andra, men här är faktiskt båda likaledes bra på olika sätt. Arlettes är mer dramatisk och gripande, Bettys tid är mer romantisk. Men jag skulle inte vilja kalla det här för chick lit, om den nu marknadsförs som det. Before I met you är så mycket mer än att Betty letar efter Mr Right. Hon är inte någon söt oskuld utan en vanlig, trevlig, icke-hysterisk tjej med integritet.

Ja, jag tyckte verkligen om det här; en härlig verklighetsflykt med känsla.

---

..att snart kommer det en recension av Before I met you av Lisa Jewell, men i väntan på den så kan ni läsa boken och tala om för alla andra att de bör läsa boken. I alla fall om de gillar böcker. Extra plus om de var med på 90-talet. Eller på 20-talet. Eller något annat årtionde. Läs nu!

---