Linus Jonkman är konsult (vi har faktiskt jobbat på samma företag han och jag) och föreläsare. Jag har de senaste åren lyssnat på ett par mycket underhållande föredrag av honom om Guldklockans död och generationsarbetsplatser. Linus Jonkman är också introvert, dokumenterat sådan, då han nu kommit ut med boken Introvert: den tysta revolutionen.


Att vara extrovert har under många år haft en positiv klang och frammanat bilden av någon som är socialt kompetent, kan nätverka, hålla många bollar i luften. Den klassiska platsannonsen alltså. Men någonting har hänt; den tystlåtna nörden har fått något av en statusrevansch (läs: vem tror ni det är som programmerat alla iphone-appar?) På kort tid så har också introvert fått två nya ansikten i form av Linus Jonkman och amerikanen Susan Cain, som skrivit den uppmärksammade Quiet. Jag får lite en känsla av att introvert gått från en personlighetstyp som uppfattats som svårhanterad till att ge något av en kvalitetsstämpel; trygg och med substans till skillnad från den ytliga, hoppiga, implicit jobbiga, extroverta människan.

Jonkman har själv ganska nyligen kommit ut ur garderoben som introvert och i den här boken försöker han belysa personlighetsdraget introvert på ett psykologiskt, personligt och humoristiskt sätt, ta död på myter om introverta (nej, vi/de är inte (bara) arroganta källarnördar i birkenstock) samt lyfta fram de positiva särdragen. Hans grundläggande definition av en introvert personlighetstyp är den att man får sin energi inifrån sig själv snarare än genom social interaktion. En extrovert är precis tvärtom.

På det personliga planet både roades jag och fick mig en tankeställare när jag läste Introvert - den tysta revolutionen. Här finns exempel på hur introverta tänker, agerar och arbetar och jag förstod plötsligt att drag hos mig själv som jag alltid betraktat som en "brist" helt enkelt beror på att jag har introverta sidor. (Jag skulle förmodligen klassas som ambivert - en korsning mellan introvert och extrovert - där den introverta sidan dominerar). Jag inte har svårt att prata inför folk, kan projektleda och mingla, men sanningen är den att jag också är bland de första som går hem från fester (jag har för det mesta haft trevligt men jag har bara fått "nog"), jag är inte den som blir vän med "alla", jag vill hellre sitta för mig själv på buss och tåg än att prata med medresenärerna, jag tycker det kan vara lite jobbigt med andra människor som får ständiga, spontana infall. I alla dessa fallen har jag tidigare alltid känt mig lite fel, men nu förstår jag att det här är ganska normalt i introverta kretsar.

Boken är indelad i kapitel (Det introverta psyket, Kan du träna dig extrovert osv); ändå känner jag att kapitlen glider in i varandra och det blir en del upprepningar, men det gör inte alltför mycket. Jag finner ämnet väldigt intressant och Introvert är en otroligt lättillgänglig bok av det dokumentära slaget. Visst kan Jonkman, för att förstärka, kategorisera och raljera lite, som i följande citat: "Det är inte lönt att skriva för extroverta eftersom de inte har tid att läsa mellan kitesurfing, zumbaträning och lattefikor. En eventuell extrovert version blir antagligen en pekbok.", men under den lättsamma ytan finns det ändå en ambition att skapa en förståelse för introvertas behov och kompetenser och jag tycker i stort sett Jonkman gör ett bra jobb i detta.

Boken hoppas och tror jag också kan vara till stor nytta för arbetsgivare, då den påvisar det uppenbara i att alla människor inte är skapta för kontorslandskap och grupparbeten/brainstormingmöten. Det finns andra personlighetstyper som kommer mycket mer till sin rätt om de får jobba i fred och det är ju faktiskt märkligt att så stort fokus läggs på att stöpa oss alla i samma form.

Här finns Linus Jonkmans blogg om man vill läsa mer

---