Skräckförfattaren Amanda Hellberg har jag länge varit nyfiken på och när jag fick hennes fjärde roman, Snögloben, om den synska Maja Grå, i inboxen häromdagen kände jag att nu är det dags.

Den första delen, Styggelsen, har jag inte lyckats få tag på i pocket så jag gick direkt på Döden på en blek häst. Den börjar i Brighton, där den mamma som Maja Grå inte har haft kontakt med på många år, blir brutalt mördad. Maja blir uppringd av polisen men hon är lika frågande inför mordet som polisen och kan inte bidra med någon hjälp innan hon far vidare till Oxford för att påbörja sina konststudier. Maja får snabbt ett par goda vänner, och finner sig i stort tillrätta, men hon känner sig osäker på sin egen talang och framförallt känner hon sig osäker inför den buttre och begåvade Jack. Och så är det någonting som händer på kvällarna när hon ska sova, någon som viskar i väggarna, som gör henne alldeles kall av fasa och som på något sätt har en koppling till hennes mamma.

Det dröjde inte många minuter förrän jag var fast i Döden på en blek häst. Amanda Hellbergs språk och känsla för detaljer är en sällsam njutning, som i följande mening:

"Jag lämnar Brighton baklänges, i ett tåg som är sensommarkvalmigt och septemberrått på samma gång. Min vagn luktar trycksvärta och kaffeandedräkt och jag har inte många medresenärer." 

Och att boken dessutom mestadels utspelar sig i Oxford är ju en total bonus för anglofila akaporrsälskare! Som skräckroman betraktat är den inte helt oäven. Hellberg blandar smygande sinnesstämning och splatter, inte så att jag blir riktigt rädd någon gång, men det är så att säga "lagom" spännande. Framförallt så hanterar Hellberg de övernaturliga inslagen så bra att det inte känns som om man hamnat rakt in i ett pinsamt avsnitt av Det Okända. Det är viktigt att tycka om sina hjältinnor och det känns som om Hellberg värnar moderligt om sin introverta Maja. Döden på en blek häst var en riktigt bra början och jag hade knappt lagt ner den förrän jag började på nästa del, Tistelblomman.
-------------------
I Tistelblomman så har det gått en tid sedan Maja Grå och Jack har tagit examen från sin konstkurs i Oxford. De är lyckliga och ska flytta ihop i ett fallfärdigt hus i Skottland, Tistelblomman, som Jack hyr billigt mot att han hjälper till med reparationerna. I början är allting bra, men sedan reser Jack till Paris för att ställa ut sina tavlor och allting börjar krackelera. Varför hör inte Jack av sig och varför känner byns befolkning sådan olust inför Tistelblomman? Ensam kvar i huset tvingas Maja möta sina egna och andras demoner..

Precis som i Döden på en blek häst så tycker jag Hellberg lyckas etablera den där känslan av gemyt på ytan under vilken det strömmar något okänt, något ont.. Hellbergs handlag med detaljer av huset och av landskapet försätter mig i god stämning och jag tycker mycket om att läsa om förhållandet mellan Maja och Jack där första tiden i huset. Husets hemlighet som ingen i byn vill yppa blir dock tyvärr till en liten segdragen följetong där det dröjer länge innan vare sig Maja eller läsaren kommer framåt och jag hade önskat lite fler ledtrådar och rappare handling här och inte bara i slutet när allting - kaboom - händer. Dock är jag mycket tacksam att Hellberg inte avslutar boken som hon först låter påskina utan att här finns en öppning om lycka. Sånt uppskattar jag!

Amanda Hellbergs nischning mot romantiserad skräck tycker jag annars generellt sett är lyckad och jag kommer alldeles säkert att snart börja på Snögloben.

---