Herr Roos är i övre medelåldern och har ett fruktansvärt tråkigt liv. Han har ett tråkigt jobb som montör, han lever i ett tråkigt äktenskap med en tråkig fru vars tonårsdöttrar han i sämsta fall har en dålig relation till och i bästa fall inte förstår sig på. Valdemar Roos är dessutom ganska tråkig själv. Och grinig.

Betydligt gladare blir han den dagen han får 13 rätt på stryktipset, vinner en ansenlig summa pengar och bestämmer sig för att göra något alldeles okaraktäristiskt, nämligen att behålla detta för sig själv, säga upp sig från jobbet och i största hemlighet skaffa sig ett torp där han i stället tillbringar dagarna. Planen går i lås och Valdemar har aldrig varit mer tillfreds. Men en dag upptäcker han att en ung kvinna, Anna, har övernattat i torpet och han får en större förändring på halsen än han någonsin bett om.


Det finns en kriminalkommissarie med i den här boken som heter Gunnar Barbarotti. Det är Nessers tredje fristående delen om honom och här är han totalt i pereferin, vilket faller sig naturligt då detta inte är någon kriminalroman i egentlig mening utan en relationsroman. För min del hade Nesser kunnat lämna polisarbetet helt därhän, och då är jag ändå en stor deckarfantast.

Jag tycker om att det primärt handlar om Valdemar - och Anna. Nesser är skicklig på att ta den enklaste historia och göra den engagerande med karaktärer man fattar sympati för. Ett stort plus här för att Nesser låter kontakten mellan Herr Roos och den unga Anna präglas av samhörighet och ömsesidig hjälp snarare än att man som läsare får Lolitavibbar.

Efter En man som heter Ove är det ofrånkomligt att man jämför alla griniga gamla män med denne - även om Håkan Nesser absolut var först med sin Valdemar Roos - och jag gör till en början misstaget att tro att det som börjar lite smålustigt med en avog 59-åring är någon slags feelgood. Det är det inte; snart blir det oväntat oroande och jag vill stiga in i berättelsen, hindra dem från att göra de där misstagen och behålla idyllen som den var i stället för att vara med på resan mot vad som alltmer börjar likna undergång. Men det kanske inte hade blivit mycket till roman..

Någonstans är det faktiskt också en upplyftande bok om att kraften att förändra finns inom oss och kanske det ibland är så enkelt som att ta en vänstersväng i en rondell och ropa "tjoflöjt".

---