Jag återvänder efter många år till Boston och Dennis Lehanes deckarpar Patrick Kenzie & Angela Gennaro: vänner sedan barnsben med delvis tveksamma bekantskaper och metoder (exempel: den sjukligt lojale gangstervännen Bubba med en vapenarsenal som skulle kunna försörja ett mindre lands militärmakt). I Darkness, take my hand anlitas de av en psykolog som tror att hennes son är i fara och ett händelselöst övervakningsuppdrag tar sin början. Samtidigt börjar otäcka rituella mord äga rum runtom i staden och det dröjer inte länge förrän Kenzie nosar rätt på en koppling varvid han och Angie plötsligt själva blir måltavla för en förgörande kraft.

När Lehane kom ut med Kenzie/Gennaro-böckerna beskrevs hans stil som new noir. Och det är hårdkokt; den vassa och snärtiga dialoga är en av de stora behållningarna med den här duon - och Bubbas totala galenskap som drar våldet över alla gränser måste nog trots allt klassas som underhållning. Men det är också mörkt på ett otäckt sätt; en resa in i onda människors psyke vars handlingar leder till brustna förtroenden och grym död.


Jag blir inte besviken på Darkness take my hand. Lehanes prosa är som vanligt hans styrka; jag älskar interaktionen mellan Angie och Patrick - och Bubba. Och det är förstås spännande och faktiskt dessutom oväntat känslosamt och berörande emellanåt. Samtidigt är det nästan så att jag tycker att den blir för brutal ibland, men jag vet inte om jag blivit blödig här på äldre dagar.

En sak att tänka på är att man med fördel läser Kenzie/Gennaro-böckerna i kronologisk ordning. Bortsett från om man - som i mitt fall - låter det gå så många år emellan att man inte minns vad som hänt i de andra böckerna...

---

Har precis sett klart första avsnittet av Sherlock på svtplay: A study in pink. Benedict Cumberbatch är en fulländad Sherlock med remarkabel slutledningsförmåga och dryg personlighet i denna nutidsvariant av detektiven som kommer i så många skepnader. Alltid aktuell, ständigt denne Vessla, nej, förlåt Sherlock.

Martin Freeman gör också en fin insats som Sherlock Holmes motpol, men det ÄR en smula svårt att inte tänka på honom som en barfota Bilbo Baggins.


Nu är det banne mig dags snart att läsa Mattias Boströms faktabok Från Holmes till Sherlock, som jag burit med mig ända sedan Bokmässan - signerad och allt. Jag vet att det är snudd på skandal att jag inte gjort det ännu, men, ja, ni vet hur det ligger till med so many books and so much internet..

---

Expeditionen, om någon mot förmodan har missat detta, är en faktabok om hur ingenjör Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg den 11 juli 1897 startade den luftballongsflygning som enligt deras beräkningar skulle ta dem till Nordpolen. De kom aldrig fram. De var försvunna i ca 30 år innan kropparna hittades på det som idag kallas Vitön. Ännu idag är dödsorsaken inte helt fastställd. 

Författaren Bea Uusma berättar om hur hon någon gång på 90-talet var på en tråkig fest, drog ut Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897 ur bokhyllan och började läsa. Hon lämnade aldrig tillbaka boken. Där och då började hennes besatthet, för hur ska man annars beskriva den frenetiska iver hon besitter i att finna alla fakta om expeditionen och dess medlemmar som hon någonsin kan komma över? 



Uusma åker till Andréemuséet i Gränna. Hon köper böcker om den äventyrliga luftfärden och läser varenda en. Hon gräver ner sig i arkiven, granskar varenda dokument, brev, protokoll som på något sätt är relaterade. Hon reser till Vitön flera gånger, men bara en enda gång är istäcket så pass tunt att fartyget kan komma tillräckligt nära för att släppa henne i land. Hon letar och letar efter svaret på gåtan som finns eller inte finns därute: hur dog de tre medlemmarna i Andréexpeditionen? 

Så redan innan jag öppnar boken vet jag hur expeditionen slutar: de kom aldrig fram, de klarade sig inte, men oavsett den givna utgången, så är jag - liksom många andra som läst boken - helt tagen bara efter några sidor. Det är så spännande och så dramatiskt och sorgligt, som jag aldrig hade kunnat förvänta mig av en faktabok. Det är något med Bea Uusmas outtröttliga och intensiva sökande som är så fascinerande. Det är också något berörande i den nu uppenbara naiviteten i expeditionens förberedelser (hur man t.ex. packade ner sidenkravatter, champagne och bordsdukar) och i den kärlekshistoria man får inblick i genom breven mellan den nyförlovade Nils Strindberg och hans Anna Charlier. Och så är det förstås frågan om dödsorsaken som löper som en röd tråd genom boken och bidrar till spänningen. 

Jag läser det illustrerade stor-exet (det finns ett mindre, danskt band också) och det är jag glad över då de 1800-talsgryniga svartvita fotona blandat med 2000-talets knivskarpa av de oändliga oländiga isvidderna bidrar till den motsägelsefulla känslan av hopp och undergång jag får när jag läser. Det här är en bok med många bottnar och om inre och yttre resor. Fantastisk och oväntat bra.

---

Jaha, mina damer, nu har ni blivit varnade! För min egen del är jag troligen redan förtappad: jag torde vara "40 and an outcast" med tanke på den MÄNGD Jean M Auel (Grottbjörnens folk etc) och Sidney (Tracys hämnd) Sheldon-böcker jag konsumerade som 13-åring! ;)

Men ni vet ju vad man säger: Good girls go to heaven, and bad girls go everywhere...

---

Den franska deckarförfattarinnan Fred Vargas börjar vinna mark i Sverige. Hon är en av världens mest lästa franska författare med över fem miljoner sålda exemplar, och har tilldelats en mängd franska och utländska priser. Här har Sekwa förlag tagit sig an översättningen av hennes böcker och via en länk de delar till UNT (Upsala - ja, det är rättstavat! - Nya Tidning) ser jag att recensenten ger senaste tillskottet, Spökryttarna från Ordebec, full pott.

Fred Vargas har en bakgrund som historiker mot inriktning medeltiden och det är någonting som genomsyrar alla hennes böcker på det ena eller andra sättet, hon är lite som en Frankrikes Ruth Galloway. Jag har läst två böcker av henne: Debout les morts som ännu inte är översatt till svenska (ja, jag läste den på franska, på den tiden då jag fortfarande hade illusionen att jag skulle kunna hålla igång språket...) och Budbäraren.


Jag gillar Vargas. Hon skapar en speciell atmosfär i sina böcker genom sina högst personliga karaktärer, de historiska kopplingarna och det, i relation med andra deckare, stillsammare spänningsförloppet. Kommissarien Adamsberg styrs av intuition och har okonventionella metoder. Det är intressant att jämföra honom med de desillusionerade svenska deckarkommissarierna; här äts det ingen hämtpizza utan god fransk husmanskost med utmärkt calvados till, här ältas inte skilsmässor utan Adamsberg har fler än en älskarinna runt sig.


I Spökryttarna från Ordebec blir Jean-Baptiste Adamsberg uppsökt av en kvinna som vill att han ska resa till hennes hemby Ordebec där det händer kusliga ting: en man har försvunnit och spökryttare har siktats.

I UNT:s recension står det bland annat

"Att läsa den franska författaren Fred Vargas kräver vidöppna sinnen. Men vågar man sig bara in i det vindlande författarskapet blir man rikligt belönad. Att följa med på hennes strövtåg i medeltida världar, som nu i hennes senaste till svenska översatta roman, Spökryttaren från Ordebec, är ett sant äventyr."

Nu har jag blivit riktigt sugen på att läsa en ny Vargas i vinter. På svenska den här gången..

---

Bazar Förlag är ett litet förlag som ger ut böcker med väldigt trevliga omslag -  och innehållet har inte varit så dumt det heller i det jag hittills läst.

Senior Peregrino av Cecilia Samartin tycker jag är en bok som har förvunnit lite i bokfloden.  Den handlar om mexikanska Jamilet som föds med ett ilsket rött födelsemärke som täcker hela ryggen och orsakar oro i byn när rykten om häxkrafter sprids.


När Jamilets mamma dör bestämmer hon sig för att illegalt ge sig in i USA, där hon är övertygad om att hon kan komma att få hjälp med att avlägsna födelsemärket. Hon hamnar hos sin överätande moster i fattigkvarterens Los Angeles som hjälper henne att skaffa ett falskt arbetstillstånd. På så sätt får hon anställning som vårdare åt den tvära Senor Peregrino på det lokala mentalsjukhuset. Hon får stränga order om att inte lyssna på hans historier, men i hemlighet ingår de en pakt; Senor Peregrino lär Jamilet att läsa och hon lyssnar på hans fantastiska historier om när han var ung och träffade den sköna Rosa.

Jag läste ut Senor Peregrino för ett bra tag sedan inför Bokmässan 2013 då Cecilia Samartin var på plats. Under en bloggfrukost i Bazar Förlags monter lyssnade jag på henne och hennes tankar kring boken och den uppföljande La Peregrina.

Jag tyckte mycket om Senor Peregrino som helhet; det är en fantastisk, färgstark och till delar gripande historia som jag snabbt tog till mig, framförallt beskrivningen av Jamilets öde då hon är en väldigt sympatisk person jag ömmar för.

Samartin skriver lite i Allendes/Marquez anda och det finns tendenser till magisk realism i de delarna där senor Peregrino är berättare. Jag vet inte varför, men jag har väldigt svårt för den här delen av den sydamerikanska berättartraditionen (jämför Hundra år av Ensamhet). Senor Peregrino bjuder nu inte till någon större del på detta och är främst en bok för någon som älskar en bra berättelse om att vad som helst kan hända i våra liv.

---

Mr Book Pond uppmärksammade mig på en nyhet, som man skulle kunna tro var direkt hämtad från The Daily Currant*, men tydligen är detta helt sant: Kina och Japan har hamnat i diplomatisk konflikt med varandra där respektive sida droppar Harry Potter-referenser.

Det hela startade med att den japanske premiärministern Shinzo Abe i förra veckan besökte krigsmonumentet Yasukuni i Tokyo. Abe själv menade att syftet med besöket var att stadigfästa att människor aldrig mer ska lida i krig, men på annat håll tolkas monumentet som en symbol över Japans krigshandlingar gentemot andra asiatiska länder.

Den kinesiske ambassadören i London, Liu Xiaoming, gör jämförelser med Lord Voldemort:

- In the Harry Potter story, the dark wizard Voldemort dies because the seven horcruxes, which contain parts of his soul, have been destroyed. If militarism is like the haunting Voldemort of Japan, the Yasukuni Shrine in Tokyo is a kind of horcrux, representing the darkest parts of that nation's soul.


Den japanske ambassadören i Storbritannien, Keiichi Hayashi, har nu gått i svaromål:

- East Asia is now at a crossroads. There are two paths open to China. One is to seek dialogue, and abide by the rule of law. The other is to play the role of Voldemort in the region by letting loose the evil of an arms race and escalation of tensions, although Japan will not escalate the situation from its side.   

To be continued?

Läs The Guardian's sammanfattning av situationen här.


*googla till exempel The daily currant + cannabis + Beatrice Ask

---

Den Blå Planeten är ingen bok utan ett akvarium på andra sidan Öresund dit vi gjorde en utflykt idag med minipondarna. Efter ett ordentligt visuellt intag av haj och dyk-och-eller-varmt-land-abstinens så styrde resten av familjen hemåt medan jag ägnade mig åt den slitna men ack så välkomna aktiviteten "egentid".

Egentiden tilldrog sig i Köpenhamn på bland annat Torvehallarna (Saluhallarna) inmundigandes smörrebröd på Blå Måsen-servis och öl (kan det bliiii mer danskt?) och sedan gjorde jag en rea-lov på A&F där jag nästan köpte en likadan vinterjacka som jag redan har. Men någonstans får man inse var gränsen går, så där sparade jag faktiskt 1500 spänn som jag i stället i rimlighetens namn borde kunna lägga på böcker i stället... Jag inhandlade i stället en Fierce-indränkt tischa och satte mig sedan på Öresundståget hem där jag omedelbart somnade.

Den litterära referensen i det här inlägget är att jag läste Ender's game under samtliga mat- och kaffepauser...

---

En av de böcker jag såg mest fram emot i år var utgivningen av en ny Bridget Jones och i slutet av november köpte jag mitt alldeles sprillans egna ex på Pocket Shop, Arlanda. Bara omslaget fick mig att vilja börja läsa på en gång - vilket jag också gjorde.

So Bridget - Bridge - is back. Och Bridget Jones har blivit 51 år gammal och, det är lika bra att säga det på en gång - SPOILER ALERT - änka. Ja, det är sant, Mark Darcy är död (gasp), sprängd i luften av en mina och efterlämnade är närmast sörjande hustrun Bridget och två barn. Vi möter Bridget fyra år efter händelsen; en småbarnsmor som sköter hushåll och barn (eller ja, efter förmåga då hon är ensam förälder, precis lika vimsig som vanligt, retar gallfeber på klassföräldern Nicolette - Nicorette även kallad - och gör bort sig upprepade gånger för gymnastikläraren Mr Wallaker) men som fortfarande inte riktigt kunnat ta sig ur sorgen.

Med hjälp av sina trogna vänner så börjar hon dock komma på fötter, skriver på ett filmmanus som blir antaget av ett produktionsbolag och hon känner att det kanske är dags att börja data igen. Men Bridget 51 är inte ett dugg mindre viktfixerad, nojig eller sen att bryta mot alla sina datingregler än vad singeln Bridget 30+ var.

Jag är så glad att Helen Fielding återupplivade Bridget Jones igen. Efter den inledande chocken på grund av Mark Darcys frånfälle så gottar jag ner mig i hur Bridget tar sig an 2010-talets sociala medier och datingarenor. Här finns utrymme för igenkänning med t.ex. dagboksanteckningarna av antalet uppätna förpackningar riven ost, dagsnotering på vikten, antal gånger hon kollat mobilen. Hon är oavsiktligt rolig när hamnar i diverse pinsamma situationer och är avsiktligt rolig och slagfärdig as ever - nuförtiden i sms och twitterkonversationer. Och dessutom finns Daniel Cleaver med på ett hörn, föga förvånande som diagnosticerad sexmissbrukare.

Men det känns ändå som Bridget trots allt har blivit lite vuxnare - och sexuell. För är det något som skiljer mot tidigare så är det att vi definitivt får följa med ändå in under lakanen, vilket Fielding klarar av riktigt bra, och jag tycker verkligen om att hon låter Bridget skaffa sig en ung älskare som avgudar henne. Vidare så har hon också blivit sorgsnare; partierna då hon saknar Mark och är utsatt i sin ensamhet är inte svåra att bli berörd av.

Ska jag nämna någonting jag inte var så förtjust i så var det turerna med manuskriptet som blev för röriga och långdragna, men annars tycker jag att Jonesey klarat 50-årsstrecket med den äran. Lika fumlig och mänsklig som vanligt, men alltid med ett gott hjärta i jakten på kärlek och jag önskar att det fanns mer chick lit därute som fick mig att skratta och gråta på samma sätt.


Nedan följer Bridgets guide till How to not do dating. Bridget vore ju inte Bridget om hon lyckades så värst bra med att bli någon "calm smiling goddess of light" eller hålla någon enda av de andra reglerna. Men vem har klarat det...

1. Do not text when drunk
2. Always be classy, never be crazy
3. Be on time
4. Use authentic communication
5. Do not go to the wrong place
6. Do not confuse him
7. Do not obsess or fantasize
8. Do not obsess or fantasize when driving
9. Respond to what is actually happening, no what you wish was happening
10. On the first date - just go along with what he suggests
11. Be sure he makes you feel happy
12. Try to retain some vestige of objectivity
13. When he comes we welcome, when he goes we let him go
14. Do not get stoned or pissed out of brain
15. Be calm smiling goddess of light
16. Do not allow him to disrupt your life or equilibrium
17. Don't prearrange first-time sex
18. Do not try to have sex before you're ready
19. Do not keep disappearing into the toilet for ages or he will think you have a drug or digestive problem
20. Don't create pressure
21. Don't express your vulnerabilities, wait till they know you well enough to understand
22. Don't make him feel caged
23. Create beautiful memories
24. Do not text at odd times of day or night in manner of stalker
25. Do not text when drunk

---