Jag återvänder efter många år till Boston och Dennis Lehanes deckarpar Patrick Kenzie & Angela Gennaro: vänner sedan barnsben med delvis tveksamma bekantskaper och metoder (exempel: den sjukligt lojale gangstervännen Bubba med en vapenarsenal som skulle kunna försörja ett mindre lands militärmakt). I Darkness, take my hand anlitas de av en psykolog som tror att hennes son är i fara och ett händelselöst övervakningsuppdrag tar sin början. Samtidigt börjar otäcka rituella mord äga rum runtom i staden och det dröjer inte länge förrän Kenzie nosar rätt på en koppling varvid han och Angie plötsligt själva blir måltavla för en förgörande kraft.

När Lehane kom ut med Kenzie/Gennaro-böckerna beskrevs hans stil som new noir. Och det är hårdkokt; den vassa och snärtiga dialoga är en av de stora behållningarna med den här duon - och Bubbas totala galenskap som drar våldet över alla gränser måste nog trots allt klassas som underhållning. Men det är också mörkt på ett otäckt sätt; en resa in i onda människors psyke vars handlingar leder till brustna förtroenden och grym död.


Jag blir inte besviken på Darkness take my hand. Lehanes prosa är som vanligt hans styrka; jag älskar interaktionen mellan Angie och Patrick - och Bubba. Och det är förstås spännande och faktiskt dessutom oväntat känslosamt och berörande emellanåt. Samtidigt är det nästan så att jag tycker att den blir för brutal ibland, men jag vet inte om jag blivit blödig här på äldre dagar.

En sak att tänka på är att man med fördel läser Kenzie/Gennaro-böckerna i kronologisk ordning. Bortsett från om man - som i mitt fall - låter det gå så många år emellan att man inte minns vad som hänt i de andra böckerna...

---