Det har varit sparsamt med inlägg från bokklubben de senaste månaderna. Ska sanningen fram har jag varit en ytterligt dålig representant, som under flera sessioner inte hunnit/orkat/velat läsa ut aktuell bok och det hade varit fullkomligt otänkbart för några år sedan. I'm slippin'....

Senaste träffen var rätt bedrövlig generellt, då endast syster läst ut hela Tärningsspelaren och jag bara hade tagit mig igenom en tredjedel på lilla Kindlen. Jag avskydde iofs huvudpersonen intensivt bara 7% in och det blev inte särskilt mycket bättre. En twitterfråga avslöjade att jag inte var den enda som inte alls uppskattat den.

Tärningsspelaren kom ut på 70-talet och sägs ha "satt djupt avtryck i vår populärkultur". Den handlar om stjärnpsykiatrikern Luke Rhinehart (samma som författarens pseudonym) som lever ett behagligt medelklassliv med fru och två barn. Det går lite trögt med den bok han förväntas skriva, men annars har han inte mycket att klaga på. Om det inte vore för att han är dödligt uttråkad. En dag låter han en tärning bestämma vilket beslut han ska ta och det är startskottet på en historia som blir alltmer skruvad och våldsam.

Det som i alla fall kan sägas om Tärningsspelaren är att den fortfarande väcker debatt, så samtal blev det trots allt av de bits and pieces vi hade.

Ett par i gänget hade uppfattat den som lite komisk i början och drog på munnen åt Rhineharts extrema cynism. Jag kan i och för sig skriva under på att när han börjar experimentera med tärningarna på sina patienter och ger helt regelvidriga råd med mer eller mindre lyckosamma utfall är det lite småfnissigt ändå.


Samtliga tyckte dock att boken därefter spårade ur. Vi diskuterade huruvida det verkligen handlar om att låta slumpen eller ödet styra, när det är han själv som listar sina olika beslutsalternativ, eller om det primärt är ett sätt att bara hävda ansvarsfrihet från sina gärningar. Däremot resonerade vi att det kan vara lite kittlande att överlåta riktningen av sina beslut åt en högre makt. Och utöver det förstår jag någonstans hans resonemang om att tärningarna är ett sätt att vakna upp ur livets slentrian, att skaffa sig kickar när man som vuxen kanske har blivit alltmer blasé på sin tillvaro.

Jag reagerade på att det första han väljer att gå vidare med när han låter tärningarna styra är en våldtäkt. Personligen hade jag kanske kunnat starta med "stanna hemma från jobbet", "äta något gott och onyttigt" eller något i den stilen, men Rhinehart tycker att våldtäkt är en bra uppmjukningsövning och jag undrar om det är det verkligen är det som rör sig i de grumligaste vattnen av våra tankebanor om det står oss fritt att önska.

Nej, det här var knappast en njutbar läsupplevelse totalt sett. Den hade förvisso komiska inslag, men också en mängd våld, explicit (våldsam) sex och misär. Redan från start etableras undergångskänslor, som sedan eskalerar och därför vet man att det här kan inte sluta väl. Det brukar jag sällan gilla med böcker och det höll de andra med om. De som hade kommit till slutet förstod det dessutom inte helt. Jag kan inte svara för detta, men det låter inte så fantastiskt.

Slutsats: intressant idé, tveksamt genomförande.

---

Det har inte bara blivit påskekrim i helgen, utan här väljer vi litteratur efter tur. Igår gjordes det en utflykt till Kap Arkona på Rügens norra spets där det byggts inte mindre än tre fyrtorn genom åren. Naturligtvis hade jag med en lämplig bok: Fyren mellan haven av M.L. Stedman. Den utspelar sig dock i Australien, men man kan ju inte få allt..

---

Idag har solen skinit från en blå himmel och till och med jag har kunnat njuta av några minuters värme, så pass att jag somnade i en däcksstol. Ursäkta viss besatthet, men jag hanterar verkligen det här med att frysa väldigt, väldigt dåligt (så bor uppenbarligen i fel land/världsdel etc..).

---

---

---

Alaska på 1920-talet. Ett barnlöst nybyggarpar i övre medelåldern startar om på nytt efter ett svårt missfall och försöker bruka den frostbitna marken i det karga och isolerade landskapet. En kall vinterkväll får de ett sällsynt lekfullt infall och bygger en snöflicka på gården. Nästa dag dyker hon upp: Faina; en skygg och vild flicka som har sällskap av en räv och som kommer och går som hon vill. Hon närmar sig försiktigt Mabel och Jack och till slut kommer hon hela vägen in i stugan och därefter blir hon som den dotter de aldrig fick - med det undantaget att hon alltid återvänder till skogen under nätterna och försvinner varje sommar.

Mabel minns den ryska sagan hon läste som barn om det gamla paret som längtade så hett efter ett barn att den snöflicka de en dag skapar får liv och blir övertygad om att detsamma har hänt henne och Jack. Hon måste till varje pris skydda Faina från värme så att inte också hon förvandlas till en liten pöl.


Bokomslaget till The Snow Child, är blått och vitt. Det är passande för det som möter mig innanför pärmarna är till större delen ett blått, isigt, evigt vinterlandskap med kall, karg jord. Det är mycket vackert, men jag fryser nästan av att läsa och tänker på människorna på 1920-talet och ännu längre tillbaka klarade sig igenom dessa långa, brutala vintrar med de kläder och pälsar som stod till buds då.

Berättelsen är vacker, melankolisk, men inte utan inslag av värme och lycka. Det är inte de stora gesternas bok, utan det är detaljer som bryter av och förgyller vardagens lunk: Mabels teckningar, mördegskakor, en ny pälsmössa, en skridskofärd på isen, en bok att läsa om och det blir inte långsamt utan jag njuter tvärtom av att läsa om det lilla. Jag älskar också greppet att väva ihop en berättelse med en saga som Eowyn Ivey har gjort här. Något liknande gjordes till exempel i Kate Mortons Den glömda trädgården som har referenser till klassikern Den hemliga trädgården.

Slutet har inte helt oväntat så sorgliga inslag att jag sitter på tåget och gråter så häftigt att jag inte kan se sidorna framför mig och sedan måste jag läsa om för att se vad det stod.. Men det är också mycket fint liksom boken i sin helhet.

---

Igår hade #boblmafsyd äntligen samling vid pumpen igen. Det var ett bra tag sedan vi sågs, så det var extra roligt att kunna sluta upp - och inte minst att hälsa Calliope välkommen tillbaka till Sverige efter exil i Texas! Jag hann inte fråga om om de många resor de gjort i alla väderstreck, men fick i alla fall klart för mig att friterade snickers är gott på riktigt (och att de på grund av den viktökande faktorn här var glada att vara tillbaka i Sverige igen)

I vanlig ordning så avhandlades det ämnen högt och lågt.

Bland annat framkom det (ursprung Feeejay) att ett säkert tecken på en bokdiss är att man hellre detaljläser bipackssedlarna på sin medicin..

Och så pratade vi om att Unga Fröken Book Pond hjälpte till att bygga en koja till en hemlös i "skogen" i Lomma. Det känns ju som om den kommer stå orörd (hänvisar till statistik om medelinkomst i nämnda kommun...), men som Flickan och Böckerna sa; "Det är ju fint att hon har kvar sina Malmörötter..."

Bokomaten avslöjade att hon är tillbaka på sin blogg (yay) och att det åter bli festliga fredagar framöver!


Och sedan snackades det jobb, pendling på enfiliga vägar, konsten att säga nej, kurs med liten hund och uppsatsskrivande på teoristadiet.

Oväntat mycket prat om böcker också. Och så bytte vi böcker där min nolltolerans efter Bokresan knäcktes med en gång då jag fick med mig Anna Lihammers Medan mörkret faller och Carole Matthews Calling Mrs Christmas. Hur går sådant där till egentligen?

Trevligt som alltid med mina bästa book buddies!

---

Modernista Förlag har senaste åren knutit några riktigt bra deckarförfattare till sig, som Gillian Flynn och S.J.Bolton. Nu kan de lägga Peter May till sin lista där första utgivna boken på svenska blev Svarthuset.

Med uppdrag att utreda det mordet på en illa omtyckt bybo får kommissarien Fin Macleod att återvända till sin hemö Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för första gången på många år. Det är med omtumlande känslor han återser sitt familjehem och, på den tiden, sin bästa vän Artair, som har förvandlats till en bitter alkoholist.

Än mer omskakande blir mötet med vännens fru, Marsaili, Fins stora ungdomskärlek som han aldrig kunnat glömma. Av allt att döma så är hennes äktenskap djupt olyckligt och det smärtar och upprör Fin att ser hur både hon och den ende sonen lider. Samtidigt drar han igång mordutredningen där han inser att han måste börja spåra tillbaka i tiden för att förstå motivet. Han är inte själv beredd på de chockerande och livsavgörande kopplingar till vännens och sitt eget liv han ska komma att hitta.

Av det jag sett så hyllar bokbloggmaffian Svarthuset unisont och den har överlag fått många fina recensioner. Yttre Hebridernas karga landskap verkar få många att gå i spinn. Och här finns gott om skummande vågor, rivande vindar och fåordiga öbor.

"Molnen hängde så lågt att de nuddade bergstopparna efter att ha blåst in över ön med den hårda västanvinden. Amplarna med färggranna blommor utanför polisstationen i Stortnoway svängde oroväckande kraftigt i blåsten. Skräpet blåste runt på gatan i stötar och virvlar och människorna gick framåtlutande i vinden, hopkurade mot den överraskande augustikylan."

Men ändå infinner sig inte den rätta känslan när jag läser. Kanske att Svarthuset kom till mig i fel tid, men jag fångas inte av det dramatiska sceneriet. Deckarhistorien har mer fokus på Macloads inre sökande än det polisiära och jag finner den lite långsam och illusionslös, även om slutet är mer hoppfullt än vad jag hade kunnat förutspå. Det är kvalitativt på alla sätt, ingen tvekan om det, men det lyfter inte för mig när jag läser. Kanske att det funkar bättre med nästa del av den trilogi som planeras.

Tack till Modernista för rec-ex!

---