Det har varit sparsamt med inlägg från bokklubben de senaste månaderna. Ska sanningen fram har jag varit en ytterligt dålig representant, som under flera sessioner inte hunnit/orkat/velat läsa ut aktuell bok och det hade varit fullkomligt otänkbart för några år sedan. I'm slippin'....

Senaste träffen var rätt bedrövlig generellt, då endast syster läst ut hela Tärningsspelaren och jag bara hade tagit mig igenom en tredjedel på lilla Kindlen. Jag avskydde iofs huvudpersonen intensivt bara 7% in och det blev inte särskilt mycket bättre. En twitterfråga avslöjade att jag inte var den enda som inte alls uppskattat den.

Tärningsspelaren kom ut på 70-talet och sägs ha "satt djupt avtryck i vår populärkultur". Den handlar om stjärnpsykiatrikern Luke Rhinehart (samma som författarens pseudonym) som lever ett behagligt medelklassliv med fru och två barn. Det går lite trögt med den bok han förväntas skriva, men annars har han inte mycket att klaga på. Om det inte vore för att han är dödligt uttråkad. En dag låter han en tärning bestämma vilket beslut han ska ta och det är startskottet på en historia som blir alltmer skruvad och våldsam.

Det som i alla fall kan sägas om Tärningsspelaren är att den fortfarande väcker debatt, så samtal blev det trots allt av de bits and pieces vi hade.

Ett par i gänget hade uppfattat den som lite komisk i början och drog på munnen åt Rhineharts extrema cynism. Jag kan i och för sig skriva under på att när han börjar experimentera med tärningarna på sina patienter och ger helt regelvidriga råd med mer eller mindre lyckosamma utfall är det lite småfnissigt ändå.


Samtliga tyckte dock att boken därefter spårade ur. Vi diskuterade huruvida det verkligen handlar om att låta slumpen eller ödet styra, när det är han själv som listar sina olika beslutsalternativ, eller om det primärt är ett sätt att bara hävda ansvarsfrihet från sina gärningar. Däremot resonerade vi att det kan vara lite kittlande att överlåta riktningen av sina beslut åt en högre makt. Och utöver det förstår jag någonstans hans resonemang om att tärningarna är ett sätt att vakna upp ur livets slentrian, att skaffa sig kickar när man som vuxen kanske har blivit alltmer blasé på sin tillvaro.

Jag reagerade på att det första han väljer att gå vidare med när han låter tärningarna styra är en våldtäkt. Personligen hade jag kanske kunnat starta med "stanna hemma från jobbet", "äta något gott och onyttigt" eller något i den stilen, men Rhinehart tycker att våldtäkt är en bra uppmjukningsövning och jag undrar om det är det verkligen är det som rör sig i de grumligaste vattnen av våra tankebanor om det står oss fritt att önska.

Nej, det här var knappast en njutbar läsupplevelse totalt sett. Den hade förvisso komiska inslag, men också en mängd våld, explicit (våldsam) sex och misär. Redan från start etableras undergångskänslor, som sedan eskalerar och därför vet man att det här kan inte sluta väl. Det brukar jag sällan gilla med böcker och det höll de andra med om. De som hade kommit till slutet förstod det dessutom inte helt. Jag kan inte svara för detta, men det låter inte så fantastiskt.

Slutsats: intressant idé, tveksamt genomförande.

---