Ett par dagar sent kommer här berättelsen om kvällen då jag mötte Donna Tartt.

Ja, jag var ju inte ensam i Malmö Stadsbibliotek i och för sig och "mötte" är kanske en överdrift, då jag satt på tionde bänkraden (med Bokomaten och Calliope runt omkring, som också rapporterat från kvällen förstås) ibland hundratals andra, men ändå

Drygt tio år efter Den lille vännen kom Donna Tartt äntligen ut med en bok i höstas, Steglitsan, (varför heter den inte Steglitsen, förresten?) och efter lika lång tid besöker hon åter Sverige, med framträdanden i Malmö och Stockholm. Jag var egentligen ensam med barnen den här kvällen, men det kändes ganska snabbt som att här måste jag styra upp en barnvakt och så blev det. Lite chockade blev hela #boblmafsyd av att finna att det bara var halvfullt i lokalen när vi dök upp en timme innan framträdandet Snart nog fylldes biblioteket dock upp av svartklädda damer och en och annan man med skägg..



Donna Tartt var liten och nätt, klädd i strikt, svart kostym och slips och med den karaktäristiska svarta, välkammade pagen på plats. Hon ville inte bli fotograferad, så några bilder under kvällen blev det inte. Linn Ullman var den som intervjuade och först blev jag glad och tänkte att det här kunde nog bli intressant och så pratade hon ju en utmärkt engelska (amerikanska). Men redan en kort stund in i kvällen fick jag dåliga vibbar. "Frågorna" var bara långa resonemang av hur Ullman själv tolkat karaktärer och skeenden i Steglitsan och hon hoppade runt utan synbar plan. Ibland fick Tartt uppenbart kämpa för att bryta av mitt i harangen och svara på det som antogs vara Ullmans fråga. Det var frustrerande som lyssnare, då jag ville höra Tartt berätta mer kring sina tankar om symbolik, bakgrund, inspiration, tillvägagångssätt vid skrivandet och sedan ville jag höra mer av henne bara för att hon var så rolig, på ett svart sätt förstås.

Ibland fick hon dock komma till tals och mest upplivad blev hon när hon beskrev konstnären Carel Fabritius, som målat The Goldfinch. Fabritius var Rembrandts mest lovande elev, men dog tragiskt nog ung i en krutexplosion där många av hans målningar också blev förstörda. The Goldfinch finns kvar och under arbetet med boken hade Tartt både en stor reproduktion på väggen och en liten bild på skrivbordet att titta på. Det är sådana detaljer jag älskar att få ta del av när författare pratar om sina skrivprocesser. Vi fick också reda på att Tartt skriver alla sina böcker för hand - inte undra på att det tar tio år då - och i några fall klipper hon till och med bokstavligen sönder scenerna och arrangerar om alla delar på papper tills hon blir nöjd.


Och så sa hon det som redan känns som bevingade ord och som citerats på många ställen efter tisdagen:

- A book is a dream we dream together

Det tyckte jag var fint och tolkar det som att vi som läsare tar med oss våra egna erfarenheter och förhoppningar in i en bok, som då möter författarens och tillsammans blir resultatet en gemensam dröm.

Jag hade ju en mini-pondarna och en barnvakt att ta hänsyn till den här kvällen, så jag fick ge mig av efter författarsamtalet, men de flesta stod kvar i den timslånga kön och fick var sin bok signerad. Ingenting att gräma sig över, det är bara tio år kvar till nästa chans...

Nu ska jag bara läsa Steglitsan också, som kom hem till mig i förra veckan. 800 sidor med mycket liten text. Jag återkommer vid jul.

---