Caroline och Jonas, ett ungt, lyckligt par har försökt få barn länge, men det vill sig inte förrän efter många år och flera provrörsförsök. Då blir äntligen Elsa till och alla önskningar slår in. Eller det borde vara så, men Caroline drabbas av en djup depression, känner sig otillräcklig och frustrerad som mor och ingenting är så som hon har trott att det skulle bli. En dag när Jonas kommer hem från jobbet gapar vaggan tom och Caroline är ensam i lägenheten.

"Hela han iskall nu", står det och som läsare blir man det med.

I Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén händer alltså det ofattbara att en mor skadar sitt barn, om än i ett psykotiskt tillstånd. Det är svårt att läsa om detta och flickans överlevnadskamp; jag undrar hur man kan leva vidare med sig själv efter att ha gjort något sånt och jag tycker Josefine Lindén skildrar Carolines ångest i fängelset bra. Hon är en svår huvudperson att ta till sig, då hon även i friskt tillstånd är lite kantig och tvär. Det sätt på vilket hon försöker rädda kvar sina rättigheter som mor är osympatiska, men ändå väldigt rationella; jag förstår hennes mörker och vad som kan födas ur det.


Lite ironiskt går Tiden fort när man läser Tiden går så långsamt. Det är en modern underhållningsroman, med många Stockholmsreferenser och samtida uttryck, som kanske inte kommer göra sig om några år, men som funkar nu. Den handlar inte primärt om förlossningsdepression, som man kanske skulle kunna tro, utan om konskevenserna av den och en relation i kris. Boken har ett driv och är långt mer spännande än vad jag först kunnat ana, på slutet nästan lite åt ett filmmanus (inklusive en jakt till flygplatsen!) och den känslan förstärks också av att sjuksköterskan Anna har lite av en kaninkokerska över sig (ref. Farlig Förbindelse). Jag måste också säga att twisten på slutet är djävulskt gjord av Lindén; den såg jag verkligen inte komma.

Under Bokresan var Josefine Lindén medbjuden och det var en av höjdpunkterna. Vi fick inblickar i skrivprocessen och turerna med att få en bok utgiven, hon berättade om charmiga redaktörer och redigering och det härliga i att skriva på en ö i skärgården. Det ska komma två uppföljare till Tiden går så långsamt, är det tänkt, och jag ser fram emot att läsa dem!

---