Midsommarhelgen har kommit och gått. Kallt som fan i större delen av Sverige av rapporterna att döma, men här nere i Söder hade vi nog ovanlig tur och lyckades casha in lite solsken. Emellan störskurarna vill säga. Jag har varit ensam hemma med minipondarna och det har inte gjort mig någonting att det inte stått fler sociala aktiviteter på agendan, då jag har varit helt slut efter en tuff jobbvecka och behövt sova mycket. Och mellan att de små slår sig var femte minut och kivas och får allmänna trotsutbrott så har vi haft en fin helg med mycket utelek, jordgubbar och - icke att förglömma - läsning för stora och små.

---

---

- Thanks for not trying to see me when I looked like hell 

 - To be fair, you still look pretty bad 

 I laughed 

 - I missed you too. I just don't want you to see... all this. It doesn't matter. You don't always get what you want 

 - Is that so, he asked. I'd always thought the world was a wish-granting factory 

Eller den här som har blivit något av ett mantra på internet:

He responded a few minutes later. 

- Okay.

I wrote back. 

- Okay.

He responded: 

- Oh, my god, stop flirting with me! 

I just said: 

- Okay. 

My phone buzzed moments later. 

- I was kidding Hazel Grace. I understand. (But we both know that okay is a very flirty word. Okay is BURSTING with sensuality.) 

I was very temped to respond Okay again.

Världen är naturligtvis inte en önskningsfabrik, men Hazel får sin stora önskan uppfylld: att åka till Amsterdam och träffa författaren till sin favoritbok An Imperial Affliction. Ingenting går ju som det ska, men ändå att de kommer iväg och äter en romantisk middag precis som vilket nyförälskat par som helst för en enda kväll, det är fint att läsa.

Det handlar också om att leva i nuet, vilket måste vara bland det svåraste som finns - bara jag går till mig själv så är jag ju en sådan som alltid har mentala eller fysiska punktlistor över alla borden i framtiden - men som är det enda Hazel och Augustus har. De vet inte hur länge deras framtid kommer finnas kvar (Det vet ju ingen av oss förvisso, men i det här fallet är det en uttalad utmätt tid) och måste göra vad de kan av de dagar de har.

Jag tänker på det och på orättvisan i hur den här sjukdomen drabbar och dödar och på att även om jag älskade boken förbehållningslöst så kommer jag inte klara av att se den på bio då jag förutspår hulkande bortom all kontroll.

Jag känner att trots att jag har väntat så länge med att skriva omdömet så kan jag inte göra boken rättvisa. Det enda jag kan säga är: läs den, ung som gammal. Okay? Okay.

---

Jag läste i nyutkomna tidskriften Fyrahundrafemtio att genren chick lit tydligen försvann 2009; det hade jag inte ingen aning om! (...) Gott så kanske, för Happily Ever After skulle nog hamna inom denna ganska snäva kategorisering, men den är mycket mer än så.

Bara titeln antyder ju någon slags fnittrig bröllopsdröm, men det är faktiskt precis tvärtom: Ellinor Bee tror inte på kärleken och drömmer inte om lyckliga slut. Hennes föräldrar har ett tufft äktenskap och skilsmässa bakom sig, modern är alkoholiserad, vilket är något som Ellinor inte riktigt kan erkänna ens för sig själv, och detta har satt spår i hennes förmåga att tro på något beständigt. Elles egen upptrappade alkoholkonsumtion tycker jag stökas över lite väl snabbt, men fokus läggs i stället på hennes dåliga samvete över modern och vilka konsekvenser det får, så jag kan köpa det.

Vi får följa Ellinor från det att hon som grön 22-åring landar ett jobb som assistent på ett oberoende bokförlag i London tills dess att hon i mitten av 30-årsåldern gjort en strålande karriär i bokbranschen. Men med kärleken har det inte gått lika lätt.



Happily ever after är faktiskt en liten pärla. Bara detta att den utspelar sig i förlags-/bokbranschen! Ellinor är en sådan mänsklig person som också har brister och "osnygga" känslor. (Lite ångest får jag dock av att hon vid 22 är mer mogen än jag är vid 42... ) Det som skiljer den från mycket annat är att här finns inte en utpekad Mr Right utan Elle "tillåts" älska och ha ett kärleksliv med flera män vid olika tidpunkter i livet.

En annan otypisk feature är att det inte är helt självklart vart boken är på väg, men slutet känns fint och precis som jag vill ha det. Totalt sett blev jag väldigt förtjust i Happily Ever After; mer realistisk än vad genren normalt bjuder, men ändå romantisk och jag längtade efter varje tillfälle när jag skulle få läsa den.

---