- Thanks for not trying to see me when I looked like hell 

 - To be fair, you still look pretty bad 

 I laughed 

 - I missed you too. I just don't want you to see... all this. It doesn't matter. You don't always get what you want 

 - Is that so, he asked. I'd always thought the world was a wish-granting factory 

Eller den här som har blivit något av ett mantra på internet:

He responded a few minutes later. 

- Okay.

I wrote back. 

- Okay.

He responded: 

- Oh, my god, stop flirting with me! 

I just said: 

- Okay. 

My phone buzzed moments later. 

- I was kidding Hazel Grace. I understand. (But we both know that okay is a very flirty word. Okay is BURSTING with sensuality.) 

I was very temped to respond Okay again.

Världen är naturligtvis inte en önskningsfabrik, men Hazel får sin stora önskan uppfylld: att åka till Amsterdam och träffa författaren till sin favoritbok An Imperial Affliction. Ingenting går ju som det ska, men ändå att de kommer iväg och äter en romantisk middag precis som vilket nyförälskat par som helst för en enda kväll, det är fint att läsa.

Det handlar också om att leva i nuet, vilket måste vara bland det svåraste som finns - bara jag går till mig själv så är jag ju en sådan som alltid har mentala eller fysiska punktlistor över alla borden i framtiden - men som är det enda Hazel och Augustus har. De vet inte hur länge deras framtid kommer finnas kvar (Det vet ju ingen av oss förvisso, men i det här fallet är det en uttalad utmätt tid) och måste göra vad de kan av de dagar de har.

Jag tänker på det och på orättvisan i hur den här sjukdomen drabbar och dödar och på att även om jag älskade boken förbehållningslöst så kommer jag inte klara av att se den på bio då jag förutspår hulkande bortom all kontroll.

Jag känner att trots att jag har väntat så länge med att skriva omdömet så kan jag inte göra boken rättvisa. Det enda jag kan säga är: läs den, ung som gammal. Okay? Okay.

---