Mitt bokår 2014 har inte varit storartat direkt. Jag har läst långt färre böcker och bloggat mindre än vanligt. Inte heller har jag läst andras bloggar i den utsträckning jag gjorde förut eller hängt med i bokutgivningen och bokhändelserna under året. (Fast frågan är om jag någonsin gjort det sistnämnda i och för sig). Tack var Modernistas generösa rec.ex policy så har jag i alla fall hållit mig någorlunda uppdaterad på deckarfronten.

Mina tankar inför det nya året är i vilken riktning jag ska ta mitt bokintresse rent medialt. Bloggen är bra när jag vill skriva text och recensioner, men någon slags förändring behövs. De flesta jag känner i sfären verkar ha tappat sugen litegrann och liksom jag själv uppdaterar de t.ex. instagram långt oftare. Jag tror att det antingen är dags att koppla ihop medierna på något tjusigt sätt eller liksom Mind the book flytta sina recensioner till Good Reads eller lägga ner, men det skulle ju på något sätt vara som att tappa halva sin identitet. Jag kan ju knappast kalla mig mrsbookpond utan thebookpond, va! En nyckel i det hela är också tillgängligheten. Bloggers mobilapp är fortfarande helt värdelös och det blir inte snyggt att uppdatera/editera via mobilen eller ipaden.

Nåväl, medan jag grunnar på min mediala strategiplan, så ska jag i alla fall avsluta med att säga något om mina och andras läsupplevelser under året. Ett gott slut och en god början önskar jag er alla!

Bäst kom först: Expeditionen av Bea Uusma. Jag tror aldrig jag blivit så berörd och fast av en faktabok. Den förtjänar alla priser den fick och borde köpas in till skolornas historieundervisning.

En annan vinterbok som grep tag var The Snow Child av Eowyn Ivey. Inte så omtalad här i Sverige och den finns heller inte översatt, vilket är synd! Mycket bra.

Sedan var jag lite sist på bollen med att läsa The fault in our stars och grät ju floder förstås (ostrategiskt nog på tåget, då jag hade den som pendlingsbok, så jag fick dra på mig mina svarta solglasögon med jämna mellanrum).


Värda att nämnas är också favoriterna Here's looking at you av Mhari McFarlane, (kommer aldrig lära mig stava till hennes namn), Odödlig av Sharon Bolton, Medan mörkret faller av debutanten Anna Lihammar, Sommaren utan regn av Maggie O'Farrell och självklart Steglitsan av Donna Tartt.

Andra omtalade böcker (ej komplett lista) i bokkretsar under 2014 var:

Nattfilm av Marisha Pessl
Granne med döden av Alex Marwood
Monogrammorden av Sophie Hannah
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Vi av David Nicholls
In i labyrinten av Sigge Eklund
Dora Bruder av Patrick Modiano
Att föda ett barn av Kristina Sandberg
Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran
Not that kind of girl av Lena Dunham
Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson
Himmelsstrand av John Ajvide Lindqvist
The outcast dead av Elly Griffiths

---

En ny Lacey Flint-deckare är som julafton för mig. Denna senaste En mörk och förvriden flod lästes ut för längesedan när jag fick recensionsexet från Modernista i november, även om jag inte skrivit om den förrän nu när det är riktig jul.

Här har Lacey flyttat till flodbåt och tagit värvning hos flodpolisen för att komma ifrån mordroteln och de trauman som inträffade i senaste boken Odödlig. Hennes komplicerade relation med kriminalinspektör Mark Joesbury är inte mindre svår nu. Joesbury har gått under cover och får inte ha kontakt med sin riktiga verklighet, allra minst Lacey. Men trots att de inte ses och bara har kysst varandra en enda gång så finns det ett otvetydigt band mellan dem, som de båda erkänner, men inte förmår göra någonting åt - hittills. Jag undrar ju lite hur länge Bolton ska låta det här förspelet fortgå innan deras relation tar sig vidare - eller dör.

Hursomhelst. Boken börjar med att Lacey tar en av sina hälsosamma - not - simturer i Themsen och stöter på ett lik av en ung kvinna.Och fler otäcka upptäckter följer, där samtliga kvinnorna är insvepta i vitt linnetyg. Efter ett visst famlande dras slutsatsen att det är kvinnor av ett visst etniskt ursprung som drabbas och det börjar lukta hedersmord. Lacey vill egentligen inte bli inblandad i mordutredningen, men när hon uppenbarligen får påhälsning av mördaren själv har hon inte mycket till val...


Jag slukade de tre första, ruggigt spännande, Lacey Flint-böckerna, men här möter jag ett långsammare tempo och en mer reflekterande - och simmande - Flint. (i förbigående sagt såg jag en dokumentär en gång om flodvattnet i Themsen och hur förorenat det är. Ett roddlag hade fått mag- och hudsjukdomar bara av de vattenstänk de fick från paddlarna). Det händer inte så värst mycket i utredningen med de mord som uppdagas, Joesbury är nästan helt frånvarande och en del av tyngdpunkten i historien ligger på chefen Dana Tullochs inseminations- och graviditetsbestyr - och som jag ärligt talat inte blir så engagerad i. Jag märker att jag tycker det blir lite makligt. Och dessutom en aning osammanhängande med de osorterade tillbakablickarna från de drabbade kvinnorna.

Det var väl bound to happen att det skulle komma en svagare bok någon gång och jag får nog säga att,  i mitt tycke, är En mörk och förvriden flod just det, av alla de skäl som nämnts ovan. Sharon Bolton är fortfarande mästare på färgstarka Londonskildringar; jag njuter av att läsa om livet vid floden och som enskild deckare hade detta mycket väl kunnat passera som väl godkänt, men i sitt sammanhang halkar den här delen ändå ner på en fjärdeplats. Jag ser ändå självklart fram emot den kommande boken om Flintan.

Tack till Modernista för recensions-ex.

---

---

Nick och Helena, två kusiner, de bästa vänner. Vi möter dem på 40-talet när de båda precis står i grepp att gifta sig. Därefter görs det ett hopp fram till 1959. Nick och Helena har varsitt barn, Daisy och Ed, de möts alla upp i sommarhuset Tiger House på östkusten och det blir uppenbart att de båda och vänskapen har förändrats. Helena är drog- och alkoholberoende, manipulerad av sin charlatan till make som bara vill ha pengar från familjen och försöker få fram dem via Helena. Men Nick vägrar sälja huset och det slår in en kil mellan dem båda. 1959 är också sommaren då Ed och Daisy hittar liket från en kvinna som jobbade som hushållerska i trakten och runt denna händelse cirklar sedan boken och drar upp familjehemligheter till ytan.


Vi läste Tigrar i rött väder i bokklubben och den fick ett medelbetyg av samtliga. Vi var överens om att den var fragmentarisk och vag, vilket inte bara har att göra med att Klaussman hoppar i tiden och låter alla huvudpersonerna berätta ur sina perspektiv. Det handlar mer om att vi inte förstår vad Klaussman vill säga. Kanske också att jag blev missled av baksidestexten där boken nästan saluförs som en spänningsroman på grund av mordet, men det är den verkligen inte.

Tigrar i rött väder är mer av än stämningsroman. Någon sa att den påminde henne om Revolutionary Road. Vi upplevde att den är väldigt ångestladdad, att det finns så mycket undertryckta känslor hos karaktärerna som hotar att explodera. På grund av den tid som råder (50- och 60-tal) så är människor tyngda av plikt, konventioner och tvingas in i roller de inte alltid är skickade för. Bokklubben spekulerade i om det är därför alla genomgående dricker sådana mängder sprit, för att döva sin ångest och sin längtan efter någonting annat?

Jag tyckte om delar av Tigrar i rött väder, men hade som sagt svårt att förstå vad som ville sägas och vart den skulle ta vägen. Slutet knyter inte ihop säcken på något bra sätt och bokklubben var överens om att en redaktörsrunda till inte hade skadat.

---

Kathleen Tessaro skrev för många år sedan den ganska uppmärksammade Elegans, en roman med inslag av klassiska stilstips, som jag gillade rätt bra, men det är först nu jag har läst något mer av henne.

The Debutante börjar med att antikhandlaren Jack och konstnärinnan Cate åker till Endsleigh, ett engelskt gods där inventarierna ska värderas och avyttras. Endsleigh var systrarna Blythes hem för ett sekel sedan, två berömda skönheter som debuterade i 20-talets London. Lillasystern Diana (Baby) fick rykte om sig för sitt utsvävande leverne och försvann sedan spårlöst under andra världskriget utan att någonsin hittas igen. Men på Endsleigh finner Cate en låda i ett avstängt rum som kan innehålla ledtrådar till försvinnandet och fascinerad börjar hon nysta i mysteriet.

Ni vet hur det är ibland när man börjar på en bok som stått länge i bokhyllan och tänker "varför har jag inte läst den här tidigare!". Så var det med The Debutante. Den kom till mig i rätt tid och jag förlorade mig i en värld av engelska herresäten och 20-tal. Eller egentligen så är det nog så att nutidsdelen fångade mig mer. Jag uppskattar glidningarna tillbaka i tiden, mysteriet som sakta utvecklar sig, men jag hade lite svårt att följa med i breven från Baby Blythe, vad som egentligen händer och vem som är vem. Dock blir boken så mycket mer intressant med den här historiska bakgrunden. Jag märker att Tessaro har gjort sin research, då här finns en omsorg kring berättelsen som känns genuin (och i efterordet får man mycket riktigt veta att det finns verkliga fall som ligger som bas) och hon fångar essensen av de båda århundradenas London genom små detaljer. Det är ett väldigt elegant hantverk, som jag njuter att läsa.

I 2000-talet har Jack och Kate en avvaktande hållning mot varandra, men finner under de dagar de jobbar tillsammans att det uppstår någon slags dragning. Båda har dock ett bagage med sig i form av olyckliga kärlekshistorier som på var sitt sätt förhindrar dem från att knyta an känslomässigt. Det här blev jag mer tagen av, en vuxen kärleksskildring där inte allting är så happy ever after svart-och-vitt. Livet är krokigt, man kan finna kärleken, men också förlora den. Det viktiga är kanske att man lär sig något och blir bättre så att det förhoppningsvis går bättre nästa gång. Det finns genomgående en vemodig ton över hela The Debutante, men inte utan hopp och det är de bästa böckerna för mig. För övrigt älskar jag omslaget och gjorde ett blogginlägg om alla dessa rödklädda kvinnor på bokomslag redan 2011, här.

---