En ny Lacey Flint-deckare är som julafton för mig. Denna senaste En mörk och förvriden flod lästes ut för längesedan när jag fick recensionsexet från Modernista i november, även om jag inte skrivit om den förrän nu när det är riktig jul.

Här har Lacey flyttat till flodbåt och tagit värvning hos flodpolisen för att komma ifrån mordroteln och de trauman som inträffade i senaste boken Odödlig. Hennes komplicerade relation med kriminalinspektör Mark Joesbury är inte mindre svår nu. Joesbury har gått under cover och får inte ha kontakt med sin riktiga verklighet, allra minst Lacey. Men trots att de inte ses och bara har kysst varandra en enda gång så finns det ett otvetydigt band mellan dem, som de båda erkänner, men inte förmår göra någonting åt - hittills. Jag undrar ju lite hur länge Bolton ska låta det här förspelet fortgå innan deras relation tar sig vidare - eller dör.

Hursomhelst. Boken börjar med att Lacey tar en av sina hälsosamma - not - simturer i Themsen och stöter på ett lik av en ung kvinna.Och fler otäcka upptäckter följer, där samtliga kvinnorna är insvepta i vitt linnetyg. Efter ett visst famlande dras slutsatsen att det är kvinnor av ett visst etniskt ursprung som drabbas och det börjar lukta hedersmord. Lacey vill egentligen inte bli inblandad i mordutredningen, men när hon uppenbarligen får påhälsning av mördaren själv har hon inte mycket till val...


Jag slukade de tre första, ruggigt spännande, Lacey Flint-böckerna, men här möter jag ett långsammare tempo och en mer reflekterande - och simmande - Flint. (i förbigående sagt såg jag en dokumentär en gång om flodvattnet i Themsen och hur förorenat det är. Ett roddlag hade fått mag- och hudsjukdomar bara av de vattenstänk de fick från paddlarna). Det händer inte så värst mycket i utredningen med de mord som uppdagas, Joesbury är nästan helt frånvarande och en del av tyngdpunkten i historien ligger på chefen Dana Tullochs inseminations- och graviditetsbestyr - och som jag ärligt talat inte blir så engagerad i. Jag märker att jag tycker det blir lite makligt. Och dessutom en aning osammanhängande med de osorterade tillbakablickarna från de drabbade kvinnorna.

Det var väl bound to happen att det skulle komma en svagare bok någon gång och jag får nog säga att,  i mitt tycke, är En mörk och förvriden flod just det, av alla de skäl som nämnts ovan. Sharon Bolton är fortfarande mästare på färgstarka Londonskildringar; jag njuter av att läsa om livet vid floden och som enskild deckare hade detta mycket väl kunnat passera som väl godkänt, men i sitt sammanhang halkar den här delen ändå ner på en fjärdeplats. Jag ser ändå självklart fram emot den kommande boken om Flintan.

Tack till Modernista för recensions-ex.

---