Om någon missat det så är Robert Galbraith en pseudonym för J.K.Rowling. Det är knappast någon hemlighet längre, men Galbraith lever likväl kvar på omslagen. Rowlings första projekt efter Harry Potter blev romanen Den tomma stolen (The empty chair) som fick blandat mottagande. Kanske det var därför hon valde att ge ut The cuckoo's calling under antaget namn. Utan att ha läst Den tomma stolen, så konstaterar jag i alla fall att hoppet till deckargenrén är ett mycket lyckat sådant.

Rowlings nya hjälte är krigsveteranen Cormoran Strike som sadlat om till privatdetektiv och lever ett härjat liv. (Den enda likheten med HP man skulle kunna iaktta är att Strike också är föräldralös; pappan lever men de har ingen kontakt. Där slutar dock likheterna eftersom Strikes föräldrar är så långt ifrån de idoliserade Lily och James Potter man kan komma).


Strike har precis en gång för alla gjort slut på sitt destruktiva förhållande med den vackra Charlotte, är helt pank, skuldsatt upp över öronen och hemlös, vilket tvingar honom att flytta in på det sjabbiga kontoret. Ovanpå det så dyker Robin upp, ditsänd av sekreterartjänsten Temporary Solutions. Henne har Cormoran absolut inte har råd att anställa, men samma dag får han en oväntad klient och ett stort arvode, så Robin blir kvar. Klienten är adoptivbrodern till den firade toppmodellen Lula Landry, som ber att Strike åter ska granska hennes för tidiga död; brodern är inte alls övertygad om att det verkligen var självmord. Snart får Strike motvilligt medge att han både har god nytta av Robin i utredningen och att det finns indicier som pekar på att ett brott kan ha legat bakom Lulas död. Uppenbarligen finns det också någon som absolut inte vill att sanningen ska fram.

Jag kan inte annat beskriva det som en fröjd att läsa Cuckoo's calling. I vanlig ordning är det Londonscenerna, som redan i inledningen, får mig på fall. Och även om det verkligen inte är en söt historia i sig, så kändes den feelgood. Det är lite märkligt, för Strike är ingen vidare sympatisk person utan snarare burdus, ovårdad, sexistisk, ohälsosam och ber inte om ursäkt för sig. Men otvetydigt är han skärpt och jag gillar dynamiken mellan honom och den handlingskraftiga Robin. Pluspoäng för att Rowling inte gör dem till ett par. Dock kan jag ana att den nyförlovade Robins förhållande börjar knaka lite, så vi får väl se hur det utvecklar sig med Strike framöver.

Det som Rowling generellt gör verkligt bra är att skriva karaktärsdrivet; det kunde hela bokklubben hålla med om. Det är inte svårt att för sitt inre öga se den haltande, ovårdade Strike, den instabila Lula, hennes rockstjärnepojkvän och så vidare. Jag tänker att det inte kommer dröja länge innan det blir film av detta. Kanske det gör att plotten blir något underordnad. Personligen gillade jag det metodiska och lugna tillvägagångssättet och kunde inte räkna ut hur saker och ting låg till, men det var någon i bokklubben som inte för sitt liv kunde bli engagerad. För egen del kommer det dock inte dröja länge innan jag plockar upp Silkworm, som är andra delen i serien.

---