Vi lever i krigstider. Inte av världsomfattande mått, men situationen i t.ex. Syrien, som drivit miljoner människor på flykt, påverkar ändå stora delar av norra Afrika och Europa. I detta sammanhang läser jag Slaughterhouse 5/Slakthus 5 av Kurt Vonnegut. Det är vad som brukar kallas en modern klassiker. Den brukar också beskrivas som en antikrigsroman. Den är hyllad av i princip alla. Min fellow ex bookblogger still nerd Mind the book älskar den och har gjort minst ett halsband som är inspirerat av boken (Everything was beautiful but nothing hurt). Låt mig säga så här: förväntningarna var höga.




Huruvida Billy faktiskt kan resa i tiden och blir bortförd av rymdvarelser - eller om han lider av grava, post-traumatiska vanföreställningar efter kriget - det får vi inte veta. Även om det ligger nära till hands att tro att det sistnämnda är fallet läggs ingen värdering i det. Det är betecknande för Slaughterhouse 5 att Vonnegut låter alla hemskheter och trauman passera genom ett distanserat betraktande, som emellanåt tangerar på gränsen till det komiska. Som det att varje gång ett dödsfall omnämns följer ett avdramatiserande: "so it goes", (så kan det gå) och sedan ordas det inte mer om det.

Det är detta som många menar är storheten med romanen; den absurda laissez-faire-mentaliteten till grymheterna, den osentimentala tonen, vars distanserande av döden i själva verket förstärker tragiken och i visar på meningslösheten med krig. Jag förstår åtminstone intellektuellt sett att det är det här jag förväntas uppleva, men ändå måste bekännelsen fram: jag känner det inte.

Delvis tror jag det har att göra med att mina förväntningar. Jag visste inte mycket om boken, mer än att den utspelar sig under andra världskriget och är omtalad. Jag hade nog väntat mig något storslaget, något gripande, sorgligt. I stället får jag en historia, nästintill en saga, besynnerlig och förvirrande, full av slapstick-liknande situationer, som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jag tycker den är svår att ta till sig, jag förstår den inte. Förmodligen missar jag någonting som "alla" andra ser: tittar man t.ex. på Goodreads har den 4.03 i genomsnittsbetyg.

Personligen tycker jag att de första tjugo "normala" sidorna är bäst, när boken i boken ännu inte börjat och författaren berättar om hur han kämpar för att formulera sina upplevelser i Dresden. Men det är bara jag. So it goes.

---