Jag var lite tveksam innan jag började på Gilly Macmillans debutroman Bränd Himmel. Inte för att jag hade hört något illa om den – tvärtom hyllades den unisont av alla runtomkring mig som hade läst – men boken handlar om att den åttaåriga pojken Ben försvinner när hans mamma Rachel har honom utom synhåll i några få minuter, och som mamma (till en snart-åttaåring), så förstod jag ju att det skulle bli en omedelbar identifikation med ett av de värsta tänkbara scenario en förälder kan råka ut för. Skulle jag våga? Och om jag vågade vad skulle konsekvenserna bli: mardrömmar, ökat kontrollbehov av barnens geografiska position, möjligen med hjälp av implanterat chip.. ?

Men jag läste och även om det självklart är lätt för mig att sympatisera med Rachel, så överskuggades mina tveksamheter inför innehållet av att när jag väl börjat vända sidor kunde jag inte sluta. Boken börjar med försvinnandet; den ensamstående Rachel och Ben är ute och går i skogen, Rachel är den som berättar hur Ben sprang i förväg till gungan och när hon kom fram så var han inte där. En bit bort återfanns deras skadade hund och Bens kläder. Det är uppenbart att ett brott av något slag har begåtts och alla polisresurser kopplas in för att hitta pojken, däribland James - Jim - Clemo, som får i uppdrag att leda utredningen. Nästa kapitel berättas av hans psykolog, som han blivit beordrad att gå till, en lång tid efter försvinnandet och nästa kapitel berättas av Jim själv.

Så cirkulerar historien runt, byter fokus och perspektiv. Från den panikslagna, sörjande modern till psykologen som bekymrar sig för Jims instabilitet till polisutredningen som finner misstänkta spår i Rachels omedelbara närhet. Som läsare känner man att det i texten vilar lager av sanningar och att de skalas av en bit i sänder. Det ger en oberäknelighet till historiens riktning och det är just detta oförutsägbara som är en av orsakerna till att Bränd Himmel är så bra.

Macmillan lägger viss vikt vid att beskriva allmänhetens upprördhet över hur Rachel kunde släppa sonen ur sikte, hur hon kallas en dålig mamma för detta enda misstag. Det är inte bara de kommersiella medierna som skriver artiklar idag utan det finns bloggar, olika internettrådar, kommentarsfält där vem som helst kan säga vilka vidriga saker som helst utan påföljd och utan att ta hänsyn till att det på andra sidan finns en mottagare. Macmillan beskriver väl hur skoningslöst utsatt den människa är som mediadrevet fått korn på och ovanpå det så får polisen så många fler (irrelevanta) spår de måste följa upp på grund av att alla wackos har en publik arena nu.

Jag funderar i detta sammanhanget en del på min egen barndom när jag och mina kompisar var ute och lekte på både dagar och kvällar utan någon vuxens närvaro, men hur jag idag med stor tveksamhet släpper iväg mina egna barn utom synhåll. Någonting har förändrat sig, antingen i samhället eller vår syn på det. Vi har blivit räddare, kanske med rätt?

Modernista har i vilket fall som helst nosat rätt på en ny lovande deckarförfattare, som jag hoppas få läsa mer av framöver. Tack till förlaget för recensions-ex.

---