Förra helgen var jag i München där det rådde underbart höstväder med 18 grader och sol, och drack öl i dagarna två på Oktoberfest, ja. Det är inte så icke-litterärt som det kan låta. Vet ni hur mycket man hinner läsa i transfer till och från staden, när jag till stora delar var utan wi-fi!?



Speciellt som hemfärden också förlängdes genom att planet gjorde en u-sväng i luften efter 30 minuters flygning och drog tillbaka till München på grund av "tekniskt fel". Det framgick aldrig riktigt vad det var, men jag såg i alla fall ingen motor som brann, så det kan ha varit kopplat till de där skakningarna som inte riktigt kändes som luftgropar brukar göra..

Nåväl, vi landade helt oskadda på marken, omlokaliserades till ett nytt och större plan och fick 2 timmars extra lästid på köpet då jag påbörjade Alex & Sigges Tid och avslutade In the woods av Tana French. Den skakade om mig. Så bra! Så mörk! Jag får återkomma med en längre recension (ligger ungefär 10 böcker back, suck..). Nu fortsätter jag på Tid och sen är frågan om jag inte måste fortsätta på nästa del av Tana Frenchs Dublin murder squad-serie...



I veckan dog också Henning Mankell, en av våra största, svenska deckarförfattare. Jag har inte följt Mankell senaste åren, men det fanns en tid när hans Wallander-böcker var en viktig komponent i mitt liv. Min syster och jag var på en gemensam tågluff 1998 och hon låg vaken halva nätterna och läste bok efter bok och jag började när hon hade slutat. De kom till mig i en ganska tung period när jag behövde all distraktion de kunde ge; speciellt Den femte kvinnan var en fenomenal läsupplevelse som fick mig att glömma allt annat.


Kurt Wallander var den första polisserien efter Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö) som gick på seriös export till utlandet och böckerna har sålt i mer än 30 miljoner exemplar världen över. Wallander är en svårmodig, diabetessjuk, operaälskande kommissarie som satte Ystad på kartan. Han blir inblandad i de grymmaste mordgåtor mot bakgrunden av ett Sverige där folkhemmet är på nedgång. Så småningom, när dystra kommissarier blev standard och nordic noir verkligen fick fäste, blev Wallander-typen något av en kliché, men han var först och störst.

Nästa stora litt-händelse under veckan var naturligtvis tillkännagivande av årets Nobelpristagare i litteratur: vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj. Hennes verk är dokumentärromaner över Sovjetunionens historia med titlar som Kriget har inget kvinnligt ansikte och Bön för Tjernobyl. I bokbloggarmaffians kretsar så nickades det gillande, då många verkar bekanta med hennes verk, men genrén sovjetisk socialrealism är nog så långt bort från min bekvämlighetszon man kan komma, så inget känt namn för mig förstås. Dock roligt för det lilla förlaget Ersatz, som nu lär få ett försäljningsuppsving som heter duga. Det finns fem översatta titlar till svenska och de ligger alla på topplistorna nu över mest sålda böcker. Jag tvivlar på att jag kommer känna mig överdrivet sugen på att läsa dem dock..

---