Mycket har hunnit sägas om Alex Schulmans och Sigge Eklunds första bokprojekt ihop: Tid - Livet är inte kronologiskt. Det har pratats om det stora förskottet (största i Sveriges bokförlagshistoria), om hur det lilla förlaget Bookmark lyckades knipa åt sig avtalet framför de stora jättarna (de var dedikerade, hade en från start-till-mål plan och var fans av podcasten), om karusellen på bokmässan där de två allena fick en helt egen monter i två våningar (ja, jag var där och bevittnade snurren, de långa köerna till VARJE framträdande och fick själv två böcker signerade av herrarna).

Storpressrecensionerna av boken har varit lite ljumma kanske, speciellt Svenska Dagbladet saftade till med en riktig sågning där recensenten beskriver Alex texter som "en allmän känsla av ungdomlig tafatthet i rakt nedstigande led från ”Berts bekännelser" Som alternativ titel föreslår han "Arv. Vi ältar våra faderskomplex." 

Ok, här är mitt perspektiv. Jag har följt Alex och Sigge i många år. Först Alex när han började med sin pappablogg om dottern Charlies första år - och som jag tyckte mycket om. Då hade jag för övrigt ingen aning om vem Sigge Eklund var. Sedan blev jag ett fan av deras gemensamma podcast och har som söndagsrutin att lyssna på veckans inspelning på en morgonpromenad (meningen är att jag ska jogga, men det gör jag sällan längre än 6 minuter). Självklart ville jag läsa Tid när den kom.


Jag skulle sammanfatta den som en förlängning av podden, där de får prata en i sänder. Det som dock skiljer boken från podden är att i radion bryts de mer allvarliga sekvenserna av en mer prankig och provokativ ton, som helt saknas här - och den hade kanske inte heller gjort sig i skrift. Tid är uppenbarligen det genomgående temat. Nu när de båda är föräldrar försöker de hitta förklaringsmodeller i hur deras egen barndom präglade dem och hur de i sin tur präglar deras barn. Sigge återkommer gång på gång till sina föräldrars skilsmässa och framförallt sin pappa, som han till sin stora bestörtning plötsligt finner drag av hos sig själv. Alex gör också nedslag i barndomen, men han har en mer nostalgisk och förlåtande hållning till den.

Och båda har ångest. Mycket ångest. I podden är Alex mer öppen om vidden av sina svarta stunder, så det är intet nytt, men att Sigge också har så mycket demoner är mer förvånande. Samtidigt är detta deras trademark; det hade varken blivit podd eller bok om de inte bjudit på sina våndor. Så jag förstår att det är en medveten strategi som de gör business på, men jag tycker faktiskt inte att det känns konstruerat utan tvärtom sårbart och utlämnande. Jag vet inte om de egentligen kommer fram till några slutsatser, men det ger ändå några fina historier och tankar på vägen. Jag tycker till skillnad från Svenskans recensent inte att det är "mediokert", men till slut kan jag känna en mättnad på barndomsminnen och självbiografiskt material. Nästa gång vill jag läsa något skönlitterärt.

Tack till Bookmark för recensionsexemplar.

---