Första sidorna av In the woods, första boken i serien om Dublin Murder Squad av Tana French, läste jag om kanske tre gånger innan det fastnade vad som stod. Jag vet inte varför det var en sådan barriär att ta sig över, men det var svårstartat för min del. Resten av boken slukade jag.

Det som händer där efter de inledande, tröga sidorna är att tre barn i tolvårsåldern är ute och leker i skogen i ett nybyggt område på Irland. Två av dem kommer aldrig hem igen, den tredje hittas iklädd blodiga, sönderrivna kläder, i traumatiserat tillstånd och med total minnesförlust.


20 år senare har minnet av en där dagen fortfarande inte kommit tillbaka för Rob som nu jobbar som mordutredare vid Dublinpolisen. Dock får han en ofrivillig möjlighet att färdas tillbaka i tiden när han och hans närmaste kollega, Cassie, blir kallade till en arkeologisk utgrävningsplats, där en ung flicka bragts om livet. Den ligger i samma by, vid samma skog, som Robs vänner försvann och vid den döda flickan hittas ett hårspänne, som en gång tillhörde den försvunna Jamie.

Är fallen relaterade, har de att göra med en seriemördare, hur ska Rob hantera att konfronteras med sitt förflutna - och kommer han att äntligen att minnas vad som egentligen hände?

In the woods är på samma gång lika mycket en konkret kriminalroman med klassiska element (mordutredning, obduktionsresultat, kaffe, cigg och sena nätter) som den är suggestiv (undflyende minnen, drömmar, hemligheter), vilket ger en mycket speciell och förtätat stämning. Den kryper under huden på mig på ett sätt som jag sällan erfarit och gör mig emellanåt nästan andlös. French har helt enkelt skrivit en håll-käften-vad-bra-thriller.

I Rob och Cassie har hon också skapat ett par som är långt ifrån några trötta och desilluserade deckarklichéer, inte helt olika mina Lehane-favoriter Kenzie & Gennaro. De är kollegor och vänner, dedikerade, smarta, varmhjärtade med en intern jargong som är rapp och cynisk, precis i min smak, och highlightern i kindlen används flitigt.

Jag läser fort för att få reda på vad som egentligen hände, i nutid och dåtid, och blir nästan alldeles tokig när de sista sidorna lagts till handlingen! Utan att avslöja någonting så var jag tvungen att kasta mig över andra delen i serien, The Likeness, men den är nästan helt fristående och innehåller inte många tillbakablickar. Nu är jag helt fast i den förstås och när den är slut kommer siktet vara inställt på den tredje delen, Broken Harbour.

Man kan lugnt säga att jag fått en ny favoritdeckarförfattare i Tana French.

---