---

---

---

---

På en solsemester bör det följa med deckare och så åkte Ritual av Mo Hayder ner i väskan när jag packade till Mallorca, för vad passar väl bättre än att läsa om ond bråd död under solen. (Detta var alltså för över sex månader sedan, så förstår ni nu vidden av exakt hur långt jag ligger efter med mina recensioner...)

Boken inleds med att en avhuggen mänsklig hand återfinns av polisdykaren Flea Marley under ett uppdrag i Bristols hamn. Det är bara den första av flera amputerade lemmar som dyker upp och leder poliskommissarien Jack Caffery till i en undre värld, där vidskeplighet och uråldriga ritualer råder. Flea Marley blir ofrivilligt indragen, då det visar sig att hennes nära vänner verkar ha kopplingar till handel med människodelar. Vem ska hon lita på?

Jag visste att Mo Hayder skriver mer åt skräckhållet och mycket riktigt är det både rått och ondskefullt, till och med på gränsen för mig ibland. Ingenting för de vekmagade om man säger så. Hade boken bara varit uppbyggd kring de här elementen hade jag nog inte fått mersmak, men parallelhistorien med Flea Marley fängslar mig. Hon är yrkesdykare inom polisen, som sagt, och i den här första boken försöker hon få reda på vad som egentligen hände med sina föräldrar, som också var djupdykare. De försvann i det ökända Bushman's hole i Sydafrika och Flea försöker få fram upplysningar med minst sagt okonventionella metoder. Eftersom jag själv dykt på blygsam nivå fascinerar både den här historien och Flea mig.


Kommissarien Jeff Cafferey är en återkommande figur i Walking Man-serien: en hårdför polis som säkert kommer växa, men i Ritual är det primärt hans interaktion med Den vandrande mannen som sätter avtryck hos mig. Det finns ett trauma här, som bara låter sig anas, men som vi säkerligen kommer att få se mer av och det är också lovande.

Totalt sett är Ritual ingen fullträff, men det finns tillräckligt med substans kos karaktärerna för att jag absolut ska vilja läsa Hud; andra boken i serien!

(Inom parentes sagt så är jag inte förtjust i omslaget. De stilsäkra Modernista har gjort ett tveksamt val här, tycker jag, men för kommande böcker så är ordningen återställd!)

---

---

Det hör till att jag blickar tillbaka på mitt läsår, jag lyckades bara inte göra det på rätt sida kalendern utan ett par dagar in på 2016.

Nåväl. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var absolut lågvattenmärke vad gäller kvantitet: 29 utlästa böcker gör bara cirka en halv bok i veckan! (plus ett par bokklubbsböcker - Jag vill ha hela världen och Det eviga folket är inte rädda - men jag tyckte så illa om dem att jag bara skumläste, så räknar dem inte). Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det här tappet. Jag har inte jobbat mer än tidigare, jag har ett pendlingsmönster som möjliggör läsning, barnen börjar bli stora och mer självgående, jag har inte läst tjockare böcker än vanligt eller fler på engelska och frekvent insomnia borde ge mig ypperliga möjligheter att ta igen ett tapp... Men icke. Troligen får jag skylla på internetdistraktion och det faktum att jag oftast är helt komatos på vardagkvällarna och inte orkar vara vaken längre än till 21. Något ändå att reflektera över.

Som sig bör har jag i alla fall gjort en liten lista på min fattiga skörd.

Jag har upptäckt två nya författare i år, storfavoriter båda två: Tana French och Robert Galbraith (J.K. Rowling). De har varit mina höjdpunkter, medan bottennappen har legat i nämnda bokklubbsböcker. Som vanligt har jag hållit mig i den svenska/anglosaxiska delen av världen och det finns väl inget bokval som sticker ut egentligen.

---