fredag 1 april 2016

Den fallande, den döende, den galopperande...

... detektiven. Kärt barn har många attribut (?)... Jag har läst Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson, som numera är ett etablerat namn i de svenska deckarkretsarna. Säkert har det i många artiklar och recensioner också konstaterats att han är etablerad "trots sin ungdom". Jag kan tänka mig att han är dödstrött på att få höra det...

Så låt mig tjata lite till om hans ålder. Carlsson är född 1986 och fyller med andra ord 30 2016. Han är krimonolog i grunden (filosofie doktor för att vara exakt), har gett ut ett antal vetenskapliga publikationer och fem deckare - och så har han fått barn. Det vet jag för jag följer honom på instagram. Själv är jag 43, jag har visserligen två barn, men har därutöver inte uträttat mycket karriärmässigt sett och fått utgivet exakt intet. Man får lite ångest faktiskt i jämförelse med en sådan wunderkind. Så jag tänkte att jag får väl läsa något då, för att spä på mitt mindesvärdeskomplex ytterligare lite...

Valet föll på Den fallande detektiven. Egentligen borde jag ha börjat med Den osynlige mannen från Salem, som är den första boken i serien om polisen Leo Junker, men så bra koll hade jag alltså inte utan kastade mig rakt på del två. Det är ju ett nytt och fristående fall i den här boken förstås, men det görs flera kopplingar bakåt i historien, så man läser med fördel den första först.


Det första jag tänker på är att Carlsson verkar gilla att leka med sina titlar. Åtminstone är det tydligt i den tredje delen Mästare, väktare, lögnare, vän som förstås är en ordlek på Le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Jag tänker att Den osynlige mannen från Salem kanske är en blinkning åt Den vedervärdige mannen från Säffle och Den fallande detektiven åt Leif G W Perssons Den döende detektiven? Åtminstone tror jag inte att han åsyftar Den galopperande detektiven.. ;)

Hur det än är med den saken, så inleds Den fallande detektiven med ett mord på en sociolog med viss renommé, Thomas Heber, en vinternatt i Stockholm. Leo Junker har precis återinträtt i polistjänst efter något trauma som inträffade i ettan, men är inte helt psykiskt tillförlitlig utan knaprar sobril i hemlighet. Han försöker lägga av hela tiden.

Han teamas upp med den solide Gabriel Birk, men de har knappt hunnit börja nysta förrän fallet tas över av SÄPO. Detta hindrar dock inte herrarna från att fortsätta gräva när Hebers sporadiska flickvän söker upp dem för att överlämna material som visar att Heber besatt information som kunde var farlig för honom - och som av allt att döma också var det. Det för in poliserna i en värld av höger- och vänsterextremism, där den gemensamma nämnaren är att alla är på helspänn och väldigt rädda...

I pocketupplagan av Den fallande detektiven som jag har i min hand, så finns det gott om pressröster som tokhyllar boken: "trovärdig", "briljant", "löftesrik" och så vidare. Jag kan hålla med om att den håller sig ifrån klichéerna. Junker är ingen machopolis, han är inte en intellektuellt överlägsen polis, han är ingen medelålders polis, han är ung, medelmåttig och sargad; det är han som faller i titeln och kämpar för att hålla sig över ytan.

Och detta känns nytt och gör mig positivt inställd, men under bokens gång får jag ingen riktigt grepp om Junker; jag tycker hans personlighet känns undflyende och mitt engagemang förblir lite ljummet. Även om jag känner att Carlsson har en ömsint relation till sin huvudperson, så tycker jag bättre om Gabriel Birk, han har en tydligare karaktär och känns stabilare, skärptare och roligare. Förmodligen är det inte alls meningen att man ska känna så....

Från första kapitlen så antyds det att det kommer hända något stort, något som människor är rädda för att yppa och på vägen dör ett antal på grund av vetskapen. När avslöjandet till slut kommer så kan jag inte påstå att jag bryr mig helt.. Intrigen med unga människor (killar) i utanförskap som dras in i omfamnande mörkermakter på högerkanten - och hamnar i våldsamma konflikter med den polariserande vänstern - är förstås högaktuell - men ska jag vara ärlig så är inte det här ett ämne som engagerar mig så särskilt och jag blir, förlåt, rätt uttråkad.

Det här kan ju låta som en totalsågning - och visst, just Den fallande detektiven var inte i min smak, men i Birk och Junker, där finns det ändå intressant stoff och nästa bok handlar förmodligen om något annat, så jag tänker ge den en chans!



Kommentarer: Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017