Det var december när Bokklubben samlades för att prata om Tove Jansson Sommarboken. Helt fel årstid att läsa den, men trots det eller kanske tack vare tidpunkten så gick boken hem hos samtliga av oss.

Varje sommar kommer Sophia med sin pappa till ön där farmor bor. Pappan stänger in sig och jobbar, med vad är oklart, men han är bara där i bakgrunden. Den alltsomoftast buttra flickan får klara sig själv tillsammans med den kärva farmodern och de har både vardag och äventyr tillsammans i korta, fristående och inte nödvändigtvis kronologiska kapitel.

Trots att det är lite knorrigt finns där ett kärleksfullt och fast band demellan. Jag får en känsla av att farmodern är flickans närmaste relation. Det nämns kort att mamman är död och jag funderar på om anledningen till att pappan är så distanserad är att han bär på så mycket sorg, men det uttalas aldrig. 

Farmodern i boken är så långt ifrån den klassiska bullbakande och självuppoffrande typen man kan komma. Hon pratar med flickan som en vuxen, hon är rak och brutalt ärlig, men också mycket omhändertagande på sitt sätt. Det är till exempel fint berättat i kapitel som heter Venedig där de bygger ett träpalats, som sedan försvinner i en storm. Farmodern kliver upp mitt i natten, hittar ett nytt stycke balsaträ och ägnar timmar åt att återskapa palatset, för att Sophia inte ska ana att det någonsin varit borta när hon vaknar på morgonen.

Tove Jansson låter också farmoderns behov få komma fram och hon får vara "egoistisk" utan att det fördöms när hon vill ta sig en lur, röka sin cigarett eller bara vara ifred.

Nedan stycke illustrera både farmoderns självständighet och den tillgivenhet hon har gentemot sitt barnbarn:

Havet var blankt som olja och så blekt att man knappt såg att det var blått. Farmorn satt mitt i båten under ett violett parasoll, hon hatade violett, men det fanns inget annat. --

- Vet du, ibland tycker jag det är astråkigt när allting är bra, sa Sophia -
 - Jasså, sa farmorn. Hon tog en ny cigarett, det var bara den andra före tolv och hon försökte alltid röka i smyg när hon kom ihåg det.
- Det händer ingenting, förklarade hennes barnbarn. Jag ville klättra upp i sjömärket och så sa pappa att jag inte fick
- Beklagligt, sa farmorn 
- Nej, sa Sophia. Inte beklagligt. Asdumt 
- Varifrån har du fått det där med as, du säger as hela tiden. 
- Jag vet inte. Det låter bra. 

Sjömärket var mycket högt, det var vitmålat med en röd triangel i mitten. -- Sophia hade hunnit ända nästan upp till toppen när farmorn fick syn på henne. Farmorn förstod genast att hon inte fick skrika. -- Sophie började klättra neråt, det gick stadigt ett steg i sänder. 

- Jävla unge, tänkte farmorn, förfärliga barn. Men så går det när de förbjuder en allt som är roligt. 
- Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Ska jag berätta om det här för honom eller ska jag låta bli? 
- Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat. 
- Det är en asbra idé, sa farmorn. 

Sommarboken kom ut första gången 1972 och räknas numera som en klassiker. Den är inte menad som en saga, det är något annat än mumintrollen - och Tove Jansson ville heller inte att någon jämförelse skulle göras; hon var länge tveksam till att ha illustrationer i boken på grund av detta.

Och här finns inga sagofigurer, men vemodet och förkärleken för det lite absurda, det känns igen. Det är en bok om relationen mellan en farmor och hennes ensamma barnbarn, en bok om att växa och att åldras. Och det är också en naturjournal som skildrar naturen och de snabba väderväxlingarna på en utsatt skärgårdsö. Mycket fin bok som kan läsas om flera gånger, vilken årstid som helst.

---