Ända från den lilla byn Ordebec i Normandie kommer en kvinna för att söka upp kommissarie Adamsberg i Paris. Hennes dotter har sett de olycksbådande "Spökryttarna", en - enligt den lokala sägen - otäck samling döda som rider omkring på skelettliknande hästar och förebådar död. Kvinnan finner inget stöd hos det lokala gendarmeriet och har ryktesvägen hört att Adamsberg kanske är mer benägen att ta sig an detta udda fall.

På grund av omständigheter kring en fransk industrimagnats död behöver Adamsberg hålla sig undan ett tag och kan därmed dra vissa fördelar av att tillsammans med en sjuk duva åka till Ordebec för att ta sig en titt. Han har knappt kommit dit förrän det första mordet äger rum. Och fler ska följa. Adamsberg börjar luta åt att legenden om Le Chemin de Bonneval kanske inte är helt gripen ur luften, eller så utnyttjar någon det faktum att folk tror att den är sann....

Jag upptäckte deckarförfattarinnan Fred Vargas för många år sedan och finner nöje av att läsa henne emellanåt. Hennes böcker är mycket långt ifrån klassisk Nordic Noir; i stället kan man säga att de är klassiskt franska. Ett exempel är den kärleksfulla vikt som läggs vid de måltider som äta (Morotssoppa, Gräddstuvad köttragu, potatis med gräddsås) och framförallt vid den dryck som intas (Calvados) - och alla röker förstås.

Det andra är att den är rätt konstig, för att vara helt uppriktig. Nu har i och för sig Adamsberg även med fransk polis mått mätt okonventionella och osystematiska metoder, men dialogen är ofta lite udda, på gränsen till humoristisk, fast på ett konstigt sätt. Kanske är det fransk humor? Det är i alla fall en stil som kräver viss tillvänjning.. Liksom de mer eller mindre sexistiska kommentarerna om kvinnorna som förekommer i boken, men det är mer svårsmält för mig.

När Adamsberg kom hem sent omsider --- stod hans granne - den gamle spanjoren Lucio - och pinkade högt och ljudligt mot trädet i den lilla trädgården -- 

"Tjena, hombre" sa den gamle utan att låta sig hejdas. "En av dina inspektörer sitter och väntar på dig. Ett jättetjockt fruntimmer, stor och bred som en ladugårdsdörr. Grabben din släppte in henne." 

"Det är inget jättetjockt fruntimmer, Lucio, det är en gudinna, en mångkunnig gudinna." "Jaså, är det hon?" sa Lucio och knäppte gylfen. 

----

När Adamsberg gick där bredvid henne genom de trånga gatorna märkte han att lusten att äta upp henne segrade över lusten att ligga med henne. Denna kvinna väckte en glupande aptit hos honom, och han mindes plötsligt den kolossala kouglof han hade mumsat i sig som barn hemma hos en moster i Alsace, en bit mjukt, nybakad, honungsdoftande mandelkaka. Han valde ett av fönsterborden och undrade hur han skulle kunna hålla ett korrekt förhör med en bit ugnsvarm houngskaka ---"

----

En sak jag dock skrattade åt på riktigt är hur avdelningen inför en förestående inspektion tvingas röja upp lite på kontoret. Det här hade knappast utspelat sig på den svenska diton: "Mercadet, lägg er och vila meddetsamma, ni måste vara klarvaken när de kommer instormande. Stoppa sedan undan kuddarna. Voisenet, ut med fisketidningarna, Froissy, inte en smula kvar i skåpen och plocka bort akvarellerna. Danglard, töm vinförrådet, Retancourt, se till att flytta katten och matskålarna till någon av bilarna."

Spökryttarna i Ordebec är en deckare åt det myspysiga hållet med en touch av "medieval crime". Fred Vargas är arkeolog och det finns alltid medeltida inslag i hennes böcker som gör det hela lite intressantare, som här med legenden om de ruttnande ryttarna. Den speciella stilen i dialogen gör att jag ibland känner att boken förvandlas till en slags slapstick, men stundtals är det också charmigt och stundtals väldigt mörkt. I slutändan tycker jag nog ganska bra om Spökryttarna, men det tog sin lilla tid att komma dit.

---

---

För många år sedan läste vi ut To kill a mockingbird (Dödssynden) i bokklubben. Inför det valet så var det någon som sade att den kom först upp på en lista när brittiska bibliotekarier valde "books to read before I die". Förväntningarna var höga och jag tyckte mycket bra om den, men i efterhand funderade jag på om jag också gjorde det därför att det förväntades av mig att jag skulle ge boken högt betyg...

Jag har inte läst om den sedan dess, dock har jag nyligen läst ut den fristående fortsättningen Ställ ut en väktare/Set out a watchman. I Ställ ut en väktare har huvudpersonen från Dödssynden, den nio-åriga Scout eller Jean Louise, som hon egentligen heter, vuxit upp och flyttat till New York. Som 26-åring återvänder hon hem till hålan Maycomb, för att hälsa på sin åldrande far Atticus. Det är 50-tal och medborgarrättsrörelsen har nått ända till mörkaste södern, men inte utan att möta motstånd.

Vad den storstadspräglade och fritänkande Jean Louise är helt oförberedd på är hur hennes barndomskärlek Henry och hennes rättrådige far verkar vara en del av motståndet. Kollisionen mellan vad hon blivit upplärd med som barn och vad hon erfar som vuxen är total, förvirrande och förgörande.


Kollisionen mellan Dödssynden och Ställ ut en väktare är också monumental. I den förra är Atticus hjälten, som står på den svarta, anklagade mannens sida. Nu är man som läsare inte säker på hans moraliska riktning längre. Scout förvandlas från barnet som söker vägledning hos sin far till en ung kvinna som starkast av alla ifrågasätter hans handlingar och åsikter. Hon kommer kanske till slut till någon slags acceptans, kanske inser hon att i stället för ett svartvitt moraliskt "rätt" eller "fel" finns det andra mekanismer som styr hennes närmaste. Så länge den rådande samhällsordningen var den att de vita styrde och de svarta tjänade var det "lätt" för Atticus att vara storsint och överseende. Men när djupt rotade mönster, hans egen ställning, hotas att omkullkastas går han och Henry i försvarsställning, de ser om sitt hus och motsätter sig förändringarna i någon mån. Egentligen är det inte så konstigt, det är så många reagerar inför nya grepp, men skillnaden här är att Scouts bild att fadern alltid gör "det rätta" blir demolerad.

Boken handlar till stora delar om den här konflikten, men lika intressant finner jag egentligen det andra, kanske inte lika uttalade, temat: kvinnlig frigörelse. Scouts personlighet, hennes obekymrade tomboy-stil har ingen helt lyckats rå på, trots att det är 50-tal och unga kvinnor förväntas bli till duktiga små hemmafruar. Scout sveper in som en sorglös fläkt, hon röker, hon går sin egen väg och träffar Henry av och till med svävande löften om bröllop. När hon träffar jämnåriga kvinnor håller hon på att dö av tristess av deras oändliga utläggningar om äktenskap, handarbete och välgörenhet. Hon vill ha någon jämbördig, som hon kan ha intellektuella diskussioner med, utmanas av.

Trots att priset Scout får betala är att hon inte passar in och ger traktens alla moraltanter dåndimpen så är det ändå härligt att läsa om hur hon verkligen varken räds att eller kan vara annorlunda än den hon är. Om medborgarrättsrörelse var en revolution i det stora, så är Scouts markeringar en revolution i det lilla.

Jag vet att det är många som inte tyckte att Ställ ut en väktare levde upp till de enorma förväntningar som fanns, men om jag rannsakar vad jag egentligen känner så finner jag mig faktiskt så mycket bättre till rätta med den här tuffa, vuxna versionen av Scout än det lillgamla barnet i den mer tillrättalagda Dödssynden.

Dessutom, inte svårt att sympatisera med en fellow kaffeälskare:

"När hon var inne på fjärde koppen kaffe tutade Crescent Limited till sin norrgående kamrat och dundrade över Chattahoochee River in i Alabama."

---

---