Ända från den lilla byn Ordebec i Normandie kommer en kvinna för att söka upp kommissarie Adamsberg i Paris. Hennes dotter har sett de olycksbådande "Spökryttarna", en - enligt den lokala sägen - otäck samling döda som rider omkring på skelettliknande hästar och förebådar död. Kvinnan finner inget stöd hos det lokala gendarmeriet och har ryktesvägen hört att Adamsberg kanske är mer benägen att ta sig an detta udda fall.

På grund av omständigheter kring en fransk industrimagnats död behöver Adamsberg hålla sig undan ett tag och kan därmed dra vissa fördelar av att tillsammans med en sjuk duva åka till Ordebec för att ta sig en titt. Han har knappt kommit dit förrän det första mordet äger rum. Och fler ska följa. Adamsberg börjar luta åt att legenden om Le Chemin de Bonneval kanske inte är helt gripen ur luften, eller så utnyttjar någon det faktum att folk tror att den är sann....

Jag upptäckte deckarförfattarinnan Fred Vargas för många år sedan och finner nöje av att läsa henne emellanåt. Hennes böcker är mycket långt ifrån klassisk Nordic Noir; i stället kan man säga att de är klassiskt franska. Ett exempel är den kärleksfulla vikt som läggs vid de måltider som äta (Morotssoppa, Gräddstuvad köttragu, potatis med gräddsås) och framförallt vid den dryck som intas (Calvados) - och alla röker förstås.

Det andra är att den är rätt konstig, för att vara helt uppriktig. Nu har i och för sig Adamsberg även med fransk polis mått mätt okonventionella och osystematiska metoder, men dialogen är ofta lite udda, på gränsen till humoristisk, fast på ett konstigt sätt. Kanske är det fransk humor? Det är i alla fall en stil som kräver viss tillvänjning.. Liksom de mer eller mindre sexistiska kommentarerna om kvinnorna som förekommer i boken, men det är mer svårsmält för mig.

När Adamsberg kom hem sent omsider --- stod hans granne - den gamle spanjoren Lucio - och pinkade högt och ljudligt mot trädet i den lilla trädgården -- 

"Tjena, hombre" sa den gamle utan att låta sig hejdas. "En av dina inspektörer sitter och väntar på dig. Ett jättetjockt fruntimmer, stor och bred som en ladugårdsdörr. Grabben din släppte in henne." 

"Det är inget jättetjockt fruntimmer, Lucio, det är en gudinna, en mångkunnig gudinna." "Jaså, är det hon?" sa Lucio och knäppte gylfen. 

----

När Adamsberg gick där bredvid henne genom de trånga gatorna märkte han att lusten att äta upp henne segrade över lusten att ligga med henne. Denna kvinna väckte en glupande aptit hos honom, och han mindes plötsligt den kolossala kouglof han hade mumsat i sig som barn hemma hos en moster i Alsace, en bit mjukt, nybakad, honungsdoftande mandelkaka. Han valde ett av fönsterborden och undrade hur han skulle kunna hålla ett korrekt förhör med en bit ugnsvarm houngskaka ---"

----

En sak jag dock skrattade åt på riktigt är hur avdelningen inför en förestående inspektion tvingas röja upp lite på kontoret. Det här hade knappast utspelat sig på den svenska diton: "Mercadet, lägg er och vila meddetsamma, ni måste vara klarvaken när de kommer instormande. Stoppa sedan undan kuddarna. Voisenet, ut med fisketidningarna, Froissy, inte en smula kvar i skåpen och plocka bort akvarellerna. Danglard, töm vinförrådet, Retancourt, se till att flytta katten och matskålarna till någon av bilarna."

Spökryttarna i Ordebec är en deckare åt det myspysiga hållet med en touch av "medieval crime". Fred Vargas är arkeolog och det finns alltid medeltida inslag i hennes böcker som gör det hela lite intressantare, som här med legenden om de ruttnande ryttarna. Den speciella stilen i dialogen gör att jag ibland känner att boken förvandlas till en slags slapstick, men stundtals är det också charmigt och stundtals väldigt mörkt. I slutändan tycker jag nog ganska bra om Spökryttarna, men det tog sin lilla tid att komma dit.

---