För många år sedan läste vi ut To kill a mockingbird (Dödssynden) i bokklubben. Inför det valet så var det någon som sade att den kom först upp på en lista när brittiska bibliotekarier valde "books to read before I die". Förväntningarna var höga och jag tyckte mycket bra om den, men i efterhand funderade jag på om jag också gjorde det därför att det förväntades av mig att jag skulle ge boken högt betyg...

Jag har inte läst om den sedan dess, dock har jag nyligen läst ut den fristående fortsättningen Ställ ut en väktare/Set out a watchman. I Ställ ut en väktare har huvudpersonen från Dödssynden, den nio-åriga Scout eller Jean Louise, som hon egentligen heter, vuxit upp och flyttat till New York. Som 26-åring återvänder hon hem till hålan Maycomb, för att hälsa på sin åldrande far Atticus. Det är 50-tal och medborgarrättsrörelsen har nått ända till mörkaste södern, men inte utan att möta motstånd.

Vad den storstadspräglade och fritänkande Jean Louise är helt oförberedd på är hur hennes barndomskärlek Henry och hennes rättrådige far verkar vara en del av motståndet. Kollisionen mellan vad hon blivit upplärd med som barn och vad hon erfar som vuxen är total, förvirrande och förgörande.


Kollisionen mellan Dödssynden och Ställ ut en väktare är också monumental. I den förra är Atticus hjälten, som står på den svarta, anklagade mannens sida. Nu är man som läsare inte säker på hans moraliska riktning längre. Scout förvandlas från barnet som söker vägledning hos sin far till en ung kvinna som starkast av alla ifrågasätter hans handlingar och åsikter. Hon kommer kanske till slut till någon slags acceptans, kanske inser hon att i stället för ett svartvitt moraliskt "rätt" eller "fel" finns det andra mekanismer som styr hennes närmaste. Så länge den rådande samhällsordningen var den att de vita styrde och de svarta tjänade var det "lätt" för Atticus att vara storsint och överseende. Men när djupt rotade mönster, hans egen ställning, hotas att omkullkastas går han och Henry i försvarsställning, de ser om sitt hus och motsätter sig förändringarna i någon mån. Egentligen är det inte så konstigt, det är så många reagerar inför nya grepp, men skillnaden här är att Scouts bild att fadern alltid gör "det rätta" blir demolerad.

Boken handlar till stora delar om den här konflikten, men lika intressant finner jag egentligen det andra, kanske inte lika uttalade, temat: kvinnlig frigörelse. Scouts personlighet, hennes obekymrade tomboy-stil har ingen helt lyckats rå på, trots att det är 50-tal och unga kvinnor förväntas bli till duktiga små hemmafruar. Scout sveper in som en sorglös fläkt, hon röker, hon går sin egen väg och träffar Henry av och till med svävande löften om bröllop. När hon träffar jämnåriga kvinnor håller hon på att dö av tristess av deras oändliga utläggningar om äktenskap, handarbete och välgörenhet. Hon vill ha någon jämbördig, som hon kan ha intellektuella diskussioner med, utmanas av.

Trots att priset Scout får betala är att hon inte passar in och ger traktens alla moraltanter dåndimpen så är det ändå härligt att läsa om hur hon verkligen varken räds att eller kan vara annorlunda än den hon är. Om medborgarrättsrörelse var en revolution i det stora, så är Scouts markeringar en revolution i det lilla.

Jag vet att det är många som inte tyckte att Ställ ut en väktare levde upp till de enorma förväntningar som fanns, men om jag rannsakar vad jag egentligen känner så finner jag mig faktiskt så mycket bättre till rätta med den här tuffa, vuxna versionen av Scout än det lillgamla barnet i den mer tillrättalagda Dödssynden.

Dessutom, inte svårt att sympatisera med en fellow kaffeälskare:

"När hon var inne på fjärde koppen kaffe tutade Crescent Limited till sin norrgående kamrat och dundrade över Chattahoochee River in i Alabama."

---