På den tiden (detta var alltså 1986) när det bara fanns två kanaler - i alla fall hemma hos oss - sändes en brittisk TV-serie som kallades En hondjävuls liv och lustar. Jag kan inte säga att jag minns den väl, men jag minns den och den kommer tillbaka till mig nu när jag för första gången läser boken av Fay Weldon.

Ruth, lång och stor med med håriga födelsemärken i ansiktet, blev nästan som av en slump gift med revisorn Bobbo. Han är dock en charmör av stor rang och nu många år senare när Ruth är hemmafru och mor till två odrägliga ungar ser han till att ”sova i stan” flera gånger i veckan. Sova i stan är en omskrivning för att hälsa på den berömda, svala, petita författarinnan Mary Fisher, som bor i ett fyrtorn, där hon dricker champagne och äter rökt lax och ser efter exakt noll barn.

När Bobbo till sist lämnar sin fru för Mary Fisher väcks någonting inom Ruth, en kraft som hon inte visste sig ha till gång till; hon blir en hondjävul - och en hondjävul hämnas och hämnas rejält.

Det här är en elegant, halvgalen och samhällskritisk liten klassiker, som jag läser med ett leende på läpparna. Jag vet inte om det var Weldons mening att man bara ska ta Ruths parti, men jag finner mig sympatisera minst lika mycket med Mary Fisher. Fjanten Bobbo (vad ÄR det för ett namn?) har jag dock inte mycket till övers för.

Jag läser Nina Björks förord i den pocketupplaga av En hondjävuls liv och lustar som jag har. Hon påpekar att Ruth i sin hämndodyssé mot Bobbo inte är tillräckligt feministisk med dagens mått mätt. Ruth vill nämligen bli och vill ha allt som Mary Fisher är och har, och därmed underkastar hon sig den skönhetsnorm, som tydligen är satt av män.

Jag håller nog inte med. Ruth ser till att helt på egen hand ta sig dit hon vill. Hon är målmedveten, hon skaffar kapital, hon arbetar hårt, hon utnyttjar en drös män för sina syften och på vägen ser hon ser till att ge en rad kvinnor självständighet och bättre förutsättningar i livet. Att hennes slutliga mål är att bli vacker och nätt tycker jag egentligen inte är relevant. Poängen är att hon är stark och ser till att få det hon vill ha för egen försorg. Och hon blir lycklig - eller åtminstone tillfreds. Jag gillar inte tanken på att man bara kan vara feminist om man bejakar sina håriga födelsemärken. Jag gör det i alla fall inte.

---