söndag 17 september 2017

Hondjävul - på fel sätt?



På den tiden (detta var alltså 1986) när det bara fanns två kanaler - i alla fall hemma hos oss - sändes en brittisk TV-serie som kallades En hondjävuls liv och lustar. Jag kan inte säga att jag minns den väl, men jag minns den och den kommer tillbaka till mig nu när jag för första gången läser boken av Fay Weldon.

Ruth, lång och stor med med håriga födelsemärken i ansiktet, blev nästan som av en slump gift med revisorn Bobbo. Han är dock en charmör av stor rang och nu många år senare när Ruth är hemmafru och mor till två odrägliga ungar ser han till att ”sova i stan” flera gånger i veckan. Sova i stan är en omskrivning för att hälsa på den berömda, svala, petita författarinnan Mary Fisher, som bor i ett fyrtorn, där hon dricker champagne och äter rökt lax och ser efter exakt noll barn.

När Bobbo till sist lämnar sin fru för Mary Fisher väcks någonting inom Ruth, en kraft som hon inte visste sig ha till gång till; hon blir en hondjävul - och en hondjävul hämnas och hämnas rejält.

Det här är en elegant, halvgalen och samhällskritisk liten klassiker, som jag läser med ett leende på läpparna. Jag vet inte om det var Weldons mening att man bara ska ta Ruths parti, men jag finner mig sympatisera minst lika mycket med Mary Fisher. Fjanten Bobbo (vad ÄR det för ett namn?) har jag dock inte mycket till övers för.

Jag läser Nina Björks förord i den pocketupplaga av En hondjävuls liv och lustar som jag har. Hon påpekar att Ruth i sin hämndodyssé mot Bobbo inte är tillräckligt feministisk med dagens mått mätt. Ruth vill nämligen bli och vill ha allt som Mary Fisher är och har, och därmed underkastar hon sig den skönhetsnorm, som tydligen är satt av män.

Jag håller nog inte med. Ruth ser till att helt på egen hand ta sig dit hon vill. Hon är målmedveten, hon skaffar kapital, hon arbetar hårt, hon utnyttjar en drös män för sina syften och på vägen ser hon ser till att ge en rad kvinnor självständighet och bättre förutsättningar i livet. Att hennes slutliga mål är att bli vacker och nätt tycker jag egentligen inte är relevant. Poängen är att hon är stark och ser till att få det hon vill ha för egen försorg. Och hon blir lycklig - eller åtminstone tillfreds. Jag gillar inte tanken på att man bara kan vara feminist om man bejakar sina håriga födelsemärken. Jag gör det i alla fall inte.



Kommentarer: Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018