Dag två började också tidigt med en gemensam kontinental/brittisk frukost. Kurt & co skulle inte samlas och börja jobba förrän elva denna dag, så han följde med oss en sväng ut på stan. Vi styrde våra fötter, vagn och barn mot Covent Garden och Leicester Square. Det är en smula underligt att se denna del av staden i arla morgonstund då det är relativt folktomt och stängt, när det annars sjuder av liv i dessa nöjeskvarter. Ett av våra stamhak från den numera preskriberade au pair-tiden, the Nag's head, står fortfarande kvar och hyser säkert nya fnittriga nittonåringar.
Vi tog också en sväng uppför Shaftsbury Avenue och Palace theatre där Monthy Pythons musikal Spamalot spelas för fullt. Vår svenska stjärna Nina Söderqvist stod med som andra namn på affischen. Det var lite coolt. Det hade varit enormt roligt att få se den, men det får bli någon annan gång när vi inte har Barney B med oss.
Sedan skiljdes Kurt och jag åt och jag stod och hängde på låset till National Portrait Gallery där jag aldrig varit förut. Bestämde mig snabbt för att lägga fokus på samtida porträtt och såg bland annat en videosnutt med en sovande David Beckham. Rätt surrealistiskt.
Det blev dags för Soffans lunch så då gick jag ett stenkast bort till det större National Gallery och prövade min lycka efter microvågsugn i fik/restaurang. Det hade de förstås inte... Det fick bli gröt - igen. När det var uppätet och klart kom vi lagom i tid till en guidad visning inne på muséet som var jätteintressant och bra. Sophie var ett riktigt Propaganda-kind och satt som ett ljus när guiden berättade om de olika tavlorna. Det är ju skönt att hon väljer sina tillfällen ;-) Halvvägs in i visningen blev hon trött och jag lade henne att sova tillsammans med snuttefilten Herr Lejon, men när vi kom ner till receptionen igen inser jag att han (Herr Lejon alltså) försvunnit någonstans mellan Thomas Gainsborough och de franska impressionisterna. Full panik där vakter och andra involverades i jakten på den förvunna juvelen. Efter nerviga tio minuter kom han tillrätta igen och fick därefter sitta fastspänd i selen tillsammans med Sophie. Vilket drama...
Från Trafalgar Square gick jag sedan via Oxford Street mot Hyde Park och Kensington Gardens. Jag handlade på mig tre böcker till och inköpen kändes lite mer vågade den här gången:
Second Glance av Jodi Picoult - har inte läst något av Picoult tidigare, ska bli roligt med en ny bekantskap
The duchess av Amanda Foreman - bok som det precis gjorts storfilm på med Keira Knightley i huvudrollen
The art thief av Noah Charney - vet ingenting om den här, men det kan vara jätteskönt att börja läsa någonting utan några som helst förutfattade meningar.
Picknick blev det vid Princess Diana's Memorial Fountain under en härligt gassande sol. Inga micros i sikte förstås, så Sophie fick nöja sig med kall Biff Stroganoff som hon förstås tyckte var asäckligt, men what to do? När vi kom fram till Kensington Palace och orangeriet de numera har flott restaurang i fick hon lite extra banan att tugga på medan jag beställde in afternoon tea med alla tillbehör. Det var så ljuvligt gott för både öga och mage att jag kunnat sitta där hela eftermiddagen. Men klockan gick och jag ville hinna göra ett besök inne på Kensington Palace också. Det var knappt värt pengarna och det bestående intrycket var att det var ett ruggigt mörkt och oinspirerande hem för vem det än månde vara. Fast den privata delen kanske var trevligare, vem vet.
Väl tillbaka på hotellet med grymt ömmande fötter så avslutade vi kvällen på en enkel restaurang innan det var dags att packa och göra allt i ordning inför den tidiga avfärden. Sammanfattningsvis hann jag precis allt jag ville göra för den här gången och London var lika underbart som alltid. Jag längtar redan tillbaka.