Vixxtoria skriver så fint om hur hennes dotter redan nu vid mycket unga år fått ett hälsosamt intresse för Joyce Carol Oates genom att ha lärt sig ljuda efternamnet på bokryggarna i det vixxtorianska (haha) hemmet. Det fick mig att tänka på vår egen treårings lärande och läsande.

S har kunnat alla bokstäver i alfabetet i över ett år tack vare ett alfabetspussel jag inhandlade förra sommaren och som har lagts ett par-tre hundra gånger.. Datorn visade sig sedan vara ett ovärderligt stöd för att också lära sig alla de små bokstäverna. Med grunden på plats tänkte vi att man långsamt kunde börja introducera det här med att sätta ihop bokstäver till ord. Jag skrev ner hennes namn som jag tyckte var en lämplig start

A-lo: Vad står det här tror du?
Dotter (mycket glatt): Bajs!

Not quite my dear. Vi ljudar oss igenom namnet och därefter provar jag med m-a-m-m-a

A-lo: Vad står det här då?
Dotter: Det står bajs!

Vi tar oss sen igenom p-a-p-p-a och resten av familjen med samma resultat tills jag till slut skriver just b-a-j-s

A-lo: Men här då?
Dotter (triumferande): Jaaa! Bajs!!

Well, jag antar att det alltid är en början; det är ju också ett ord trots allt.

---

Det tog inte 24 dagar att läsa ut Vi, de drunknade som jag hade beräknat, utan ytterligare ett par, men det berodde inte på att den var dålig utan på att jag läste annat parallellt. Trots sitt omfång och en berättelse som slingrar sig fram i sakta mak så är det en av de bättre böcker jag läst i år. Så här låter recensionen:

Det finns en liten stad i Danmark som heter Marstal vilken har fostrat generationer av sjömän. Om dessa handlar Vi, de drunknade, berättad av stadsborna själva. Det är fiktion förstås, men kontexten är sann. Marstal finns, krigen som beskrivs har ägt rum och de stora världshaven ligger där de ligger och har korsats av otaliga Marstalsbor.

Det här är episk och mäktig roman som spänner över hundra år och tre krig. Den handlar om män - sjömän - om de hårdföra villkoren på segelfartygen, om kamratskap, om överlevnad och död. Det är också en bok om kvinnorna, de som blir kvarlämnade i land med hem och barn i ett eller två år åt gången innan maken återvänder - om han nu återvänder. Och det är till sist en roman om en stad som präglas av sin sjöfartsnäring, av att ha så många frånvarande makar, fäder och söner och vad som händer när skeppen successivt säljs och försvinner.

Om Carsten Jensen skrivit en trovärdig sjöfartsskildring kan jag inte svara på, men trots den dramatiska kulissen så handlar det egentligen mer om människors inre skeenden än de yttre omständigheterna. Det gör också att man får vara beredd på att berättartempot blir långsammare än vad man kan tro om en historia som innehåller tre krig och oräkneligt antal dödsoffer.

Ibland då det sackar tycker jag också det beror på att Jensen gärna upprepar sig och broderar ut texten i onödan, men detta är min främsta invändning. På det stora hela tycker jag mycket om Vi, de drunknade, dess karaktärer, deras tankar, liv och äventyr och dessutom är språket särdeles vackert. Så räds inte de 706 sidorna utan ge den i alla fall en chans.

Jag avslutar med ett av bokens fina och tänkvärda stycken:

"Nu anlade vi en helt ny kyrkogård utanför staden...Vi måste också ha hoppats att vi inte längre skulle möta döden i främmande hamnar eller på havet..En kyrkogård som långsamt fylls på har detta betryggande budskap: Du kommer att dö på den plats där du är född, och som du håller av och där du hör till."

---

Jag filar på en recension, men i väntan på den svarar jag på Pocket & påhitt enkäten som "alla" andra har gjort, fastän jag inte är med i bokutbytet. Får man göra så?

Vilken genre eller författare gillar du bäst?
Jag gillar bra författare i alla genrer, men jag tänker inte skriva att jag är allätare för svensk socialrealism brukar jag inte hålla högst. Bäst tycker jag om Dennis Lehane, Bodil Malmsten, Catherine Alliott, Alastair Reynolds, Hergé, James Herriot, Margaret Atwood, John Irving, Tove Jansson och Sara Paretsky.

Vilken genre eller författare är du nyfiken på?
Jag vill läsa mer Sci-Fi tror jag och Neil Gaiman och Slakthus 5 säger många är den bästa boken, men jag har inte kommit till skott och sen är jag jättesugen på Carola Dunns böcker om Daisy Dalrymple.

Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
Lätt Klas Östergrens Gangsters. Så dålig.

Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?
Nä, jag är ingen samlare. Jag är en rensare.

Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?
Hoho, har jag en lista eller har jag en lista? På bloggen (och i ett excelblad för säkerhets skull) finns statistik sedan 1985.

Vad äter du för godis?
Jag äter allt godis. Allt. Jag äter rent socker om det är en riktigt desperat situation.

Naturgodis - ätbart eller inte..?
Se ovan.

Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?
Till skillnad från alla andra bokbloggare dricker jag kaffe. Mycket, gärna starkt och med mjölk dygnet runt. Jag dricker te också för all del, men det är ju lite mjäkigt. Inte alls som kaffe.

Hobby?
Läser? Pre-barn hade jag kunnat skriva kör mc, dyker, tränar etc etc, men jag antar att en hobby måste utföras med viss regelbundenhet för att räknas som sådan?

Favoritfilm?
Lost in translation

Stjärntecken?
Lejon.

Favoritfärg?
Uppenbarligen svart och vitt eftersom 90% av min garderob går i den färgskalan..

---

Knäppte på nyheterna i morse lagom till Yukiko Dukes recensioner. Hon tog bland annat upp John le Carrés senaste roman Vår egen förrädare och sa att han trots sina modiga 79 år bara blir bättre och bättre, både stilistiskt och ur ett spänningsperspektiv.

Jag har just nu Den trägne odlaren hemma och den har hittills legat längst ner i högen av biblioteksböcker, men nu känner jag ett starkt behov att lyfta upp den. Oh well, får väl ta och låna om den - igen - om jag inte nått någon högre gräns där...

---

Treåringen firades dagen lång med många fina presenter. Vilket superkalas. Bonus: slocknade tidigt..

Spöööke! S tittar intresserat på senaste tillskottet till bokhyllan.

Bolibompa rules, även på webben.

Ja, jag vet att Halloween är någon vecka bort, men pumpor är fina. Och smakar smaskens i paj.

Mera spöken. Lite läskiga, tyckte treåringen. Fast goda.

Liten och stor.

---

Idag har vi treårskalas! Och dagen började med att lillasyster Baby J bidrog på sitt sätt med en bajsfest. Har man läst Alex Schulmans blogg om dottern Charlie och sedermera boken Bajsfesten förstår man vad jag talar om...

Den blivande treåringen väcktes efter denna höjdpunkt med sång och bricka med kokosboll, tårtljus och paket som sig bör. Eftersom hon är inne i en intensiv spökperiod så bestod ett par av paketen - till hennes förtjusning - av en ny Spöket Laban-DVD och Pelle Svanslös och spöket
.
Fast just nu står hon som fastnaglad vid Bolibompaspelen i datorn som också var en present från oss. Vi har haft en gammal Panasonic Toughbook hemma som är stöt- och vattentålig med pekskärm och den har K pimpat upp och laddat med spel och bokstavsövningar. Så nu väntar vi med spänning på att hon ska producera sin första roman... No pressure, men nog känns det som pensionen är säkrad!

---

Vi har fått en ny leksak i huset: en radio. Och jag vet att det låter som "eh, ok wow...", men jag har verkligen saknat att ha en i köket som bakgrundssorlar favvoprogrammen i P1 och P3. Godmorgon Världen på söndagarna var mig tidigare omistligt och snart börjar ju Kulturradions uppläsning av Jane Eyre.

---

Making History av Stephen Fry handlar om hur världen kunde ha sett ut om Adolf Hitler aldrig hade fötts.. Oväntat nog så blir det - om möjligt - värre i Frys tappning! Men det här är ingen dystopi i vanlig mening utan ett tankeexperiment förpackat i brittisk satir.

Efter The hippopotamus var mina förväntningar ganska högt ställda, men berättelsen om Cambridgestudenten Michael Young som tror han gör mänskligheten en tjänst genom att ordna en Adolf mindre når inte riktigt samma höjder. Det finns komiska ljusglimtar, men jag tycker att boken på det hela taget är för ojämn helt enkelt, både stilistiskt och innehållsmässigt. (Klicka på titeln för hela recensionen).

Fry är för övrigt inte den enda som ägnat sig åt den här typen av funderingar. 2007 läste jag Century Rain av utmärkta SciFi-författaren Alastair Reynolds som handlar om en alternativ jord till vår egen där andra världskriget aldrig ägt rum. Tankeväckande och spännande!

---

Fick möjlighet att fingra lite på en iPad idag, men inte tillräckligt länge för att testa dess duglighet som läsplatta. Är det någon som har och använder den till något annat än att spela Doodle Jumps?

---

Vilken fantastisk brittsommar, va. Har njutit av luft och färger under helgen samt barnvagnstraskat, fikat, simmat, lördagssvullat, utforskat ny lekplats i SoNo*, kattvaktat, läsjonglerat (har tre samtidiga böcker på gång) och så lite kaffe till på det. Imorrn är det måndag och dags för nya utmaningar. Bland annat den att försöka avsluta någon av de trenne böckerna..

*South of Nobelvägen..

---

Hade familjeutflykt till biblioteket i tisdags. Jag höll tankarna på de tre outlästa låneböcker jag redan har hemma och lyckades nöja mig med att bara klappa lite på potentiella kandidater, t.ex. ett otroligt fint ex av Wilkie Collins The moonstone.


Classy omslag också..

Fast jag gillar ju Bond på film, så det kan vara kul att kolla upp förlagan.

---

---

Jag har aldrig riktigt prövat det här med ljudböcker. Delvis är det nog för att jag varit lite skeptisk; det känns mer "äkta" att läsa en fysisk bok och jag har dessutom tänkt att jag nog kommer få svårt att koncentrera mig och somna.

Nu har den situationen uppkommit att jag går och släpar en del utan att ha händerna fria och så fick jag två ljudböcker av Mutter: Hon som tittade in av Karin Wahlberg samt Den vita liljan av Elisabet Nemert.

Inatt testade jag att lyssna på den förstnämnda när Baby J tyckte det var en utmärkt idé att vakna 04:30 och vara typ pigg.. Att sitta och amma i 1½ timme när alla andra sover och det är kolmörkt ute kan lätt bli aningen tradigt, men med en ljudbok i öronen lättade situationen betydligt. Jag märkte att tankarna flög iväg lite ibland, men det gick bättre än förväntat. Det beror väl också på vem som läser in antar jag, men Torsten Wahlund får i det här fallet klart godkänt.

Brukar ni lyssna på ljudböcker och i så fall när?

Vi kör väl inatt igen Baby J, jag måste ju få veta hur det går!

---

När jag googlar svenska resultat på författaren William Kowalski får jag mest upp biblioteksreferenser, så han verkar inte vara så känd för de breda massorna i Sverige.

---

Samma dag som jag skriver att blogginläggen troligen kommer att bli färre dundrar jag motsägelsefullt nog in tre på en dag. Men jag måste förstås rapportera om den oerhört trevliga bokbloggsträffen jag var på ikväll. På plats i Lund var, förutom jag själv, Full bokhylla, Hannas Hörna, Boktimmen, Bokomaten, Calliope OCH Vixxtoria. Det är alltså så att denne mystiska bokbloggare faktiskt existerar i verkligheten. Men jag säger inte mer än så..

Jag tyckte också det var hög tid att höja bildningsnivån på Baby J så hon fick följa med. De övriga såg mest nacken på henne - och delar av mina bröst - under middagen, eftersom hon på kvällarna förvandlas till "maratonätaren". Men hon skötte sig bra även om hon höll lite låg profil så här första gången.

Vad avhandlades då vid bordet? Ja, ungefär det här: hälsostatus på Bokomatens katter och katter i allmänhet, nobelpriset i litteratur (förstås!), debriefing av bokmässans inverkan på anonymiteten, skvaller (!) och anekdoter från samma mässa, det köttspäckade USA, spänningen och våndan i att starta eget företag, hur ofta man kan besöka SF-bokhandeln utan att klassas som stalker. Och så pratade vi självklart en del böcker också.

Framförallt fick vi böcker! Calliope hade rensat ut lite av bokhyllan och delade generöst med sig. Jag drog en vinstlott i en inbunden On Chesil Beach av Ian McEwan samt deckaren Svarta Hunden av Stephen Booth. En för mig okänd författare, men jag gillar nästan alltid Minotaurs utgivningar.

Av Hanna fick vi dessutom ett fint bokmärke som minne av träffen.

Och jag hoppas verkligen att vi kan göra om det snart igen.

---

..nåt om dagens utannonserade nobelpristagare Mario Vargas Llosa. Ja, i år kände jag faktiskt till honom och det är jag nog inte ensam om. Många låter förtjusta vad jag kan utläsa av kommentarer omkring det hela. Själv har jag dock inte läst honom och jag känner mig inte våldsamt nyfiken. Latin- och Sydamerika har aldrig lockat och de få böcker jag har läst från denna världsdel har fått låga betyg. Så för mig känns det som ett ganska ointressant val.

Roligast var "Patas" kommentar från Cirkus Kiev:

Han är cool men svår den där Vargas*. Minns att Edgar fick mata bioblast på'n medan Terra och Locke körde elixir på hela partyt. Vad har ni andra på forat för erfarenheter?


* Vargas är uppenbarligen också en karaktär i Final Fantasy för den som inte har lika bra koll på datorspelsvärlden som nobelpristagare. Dessutom är han en skurk i en av Bulk Productions filmer, men det kände ni förstås redan till ;)

---

Den här veckan får storasyster S inte gå på förskolan på heltid längre, utan endast 15 timmar i veckan pga att vi är föräldralediga med syskon. Jag är inte så förtjust i förändringen. S trivs så bra på dagis och där får hon gott om tillfällen att leka med andra barn och rasta av sina energiska treåringsben.

Här hemma blir det tråkigare för henne. Jag behöver jag sätta mig och mata baby J mer eller mindre ofta, fixa lite hushållsgöra (ja, pappa gör också sin beskärda del) så det blir inte mycket tid till att delta i vilda lekar och vi känner tyvärr ingen som är hemma och har barn i hennes ålder. Å andra sidan blir hemmadagarna lite mindre hektiska då vi inte har några tider att passa. Ja, vi får se hur detta ska gå. Öppna förskolan kanske kan vara en räddning till viss del.

En annan direkt konsekvens är också att min egna tid blir minimerad och det kommer säkert sätta spår i läs- och bloggfrekvens. Jag får försöka hitta smarta lösningar, (ljudböcker, läsa/blogga när jag ammar, sluta sova?) men om det känns dött här, ha tålamod med min sävlighet. Det kommer nog andra tider.

---

Det har varit mycket Inspector Lynley Mysteries på sistone. Det började med att jag läste om Gamla Synder som senast var på tapeten 1993, men som jag aldrig recenserade vid tillfället.

Ett teatersällskap samlas på en herrgård i Skottland under en annalkande snöstorm. Två gruvliga mord begås och Kommissarie Lynley skickas dit med Barbara Havers förstås. Misstankar finns det många, bevis få och dessutom dunklas Lynleys vanligtvis så skarpa omdöme av att hans stora kärlek Helen verkar ha inlett ett förhållande med en av skådisarna.

Boken ska utspela sig på 80-talet, men hela upplägget med ett sällskap instängt på en anrik herrgård och dunkla familjehemligheter som kommer i dagen för snarare tankarna till Agatha Christie och 40-talet. Havers existens blir mest ett "socialt alibi" för att få in lite vardagsrealism känns det som.

Men om jag låter negativ så är det inte meningen. Jag älskar ju Agatha Christie så det här är riktig myslitteratur för mig. Boken är kanske lite omotiverat lång och som spänningsroman är den väl medelmåttig, men jag saknar den ändå när den är slut. Jag kommer säkerligen att läsa Elizabeth George igen.

Ett par dagar senare när det enligt tablån är en episkt dålig TV-kväll ser vi Pappas lilla flicka på DVD i stället. Vad jag inte blir klok på är att i Gamla synder så verkar Helen framkalla ömma känslor hos Lynley medan det i Pappas lilla flicka framgår att Deborah St. James har varit hans stora kärlek. Så kan någon insatt person förklara det här mysteriet för mig?

---

---

Är hemma hos föräldrarna några dagar och det första jag brukar göra är att scanna bokhyllorna för att kolla eventuella nyförvärv. Då hittar jag den: Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Samma bok som vi precis bestämt ska bli nästa bokklubbsbok och som jag dagen innan inhandlat på Pocket Shop. Well, så det kan det vara. Och det är som sagt bekvämare att ha en pocket när man nästan ständigt har en bebis i famnen och bara en hand till förfogande.

Vi, de drunknade, pocketversionen är 706 sidor lång. Det är realistiskt att tro att jag läser 30-40 sidor om dagen, vilket betyder att det kommer ta mig ungefär 24 dagar att slutföra det hela så jag borde hinna till nästa träff. Risken finns ju förstås att det alltid kommer annat intressant emellan, speciellt som jag precis också börjat läsa Making History..

Någon som tagit sig igenom det danska försäljningsundret? Och är det i så fall värt de 24 dagarna?

---