Tydligen finns det också något som heter Boklus. Det hade varit mer klädsamt om de hade invaderat oss tycker jag - om nu en invasion var så himla nödvändig.

Jag har valt att kalla den babyexorcism.

God jul!

Minst tre blir det i alla fall och jag tänker så här:

Jag har ett gott öga till förlaget Minotaur och eftersom boken dessutom utspelar sig i deckarlandet framför alla, England, så var jag väldigt hoppfull när jag startade. Svarta hunden är tänkt att vara den första delen i en serie om de - håll i er nu - yngre polisförmågorna Diane Fry och Ben Cooper. Booth får därför till att börja med ett plus i kanten för att inte ha skapat ännu en åldrande, desillusionerad, opeaälskande (manlig) kommissarie.

Den unga Laura Vernon hittas mördad i skogen i nationalparken Peak District. Polisens spår pekar mot familjens trädgårdsmästare, men när han väl tas in till förhör ser inte lösningen lika självklar ut längre utan plötsligt finns det fler spår än polisen klarar av: mannen med hunden som hittade flickan döljer något, familjen visar sig ha ett promiskuöst dubbelliv och plötsligt dyker en okänd pojkvän upp.

Enligt omslagsrecensionerna är bra personskildringar en av styrkorna med Svarta hunden, men jag är inte helt till mig i trasorna. Framförallt tycker jag att interaktionen mellan huvudpersonerna Cooper och Fry är otroligt märkligt. Det är något onaturligt över dialogen med tanke på att de inte känner varandra. Diane är tvär och aggressiv utan anledning, Cooper börjar helt plötsligt att bete sig som en klant och sätter hela sin karriär på spel efter två dagar. Det känns helt enkelt inte realistiskt i min bok.

Däremot beskriver Booth omgivningen på ett väldigt målande sätt och det är inte svårt att föreställa sig grönskande kullar, flotta herrgårdar, fuktigt brittiskt klimat. I övrigt är Svarta hunden varken bättre eller sämre än något annat. När jag lägger den ifrån mig känner jag alltså mest, just det, "jaha".

Jag vet inte om det är så att böckerna faktiskt inte är min cous-cous, eller om jag bara i min allmänna (ofokuserade/oengagerade/sömnbristiga) sinnesstämning inte kan ta till mig någonting. Jag vill inte avsluta 2010 på ett sånt här medelmåttigt sätt! Hur hittar man tillbaka till läsglädje igen?

Själv läste jag den på engelska 2009 efter ett tips från brysselkompis Katarina och fastnade direkt. I Sverige har jag sett att den beskrivs som lad lit och det kanske delvis passar som beskrivning, men jag tycker det finns ett allvarligare grundtema här än vad Bridget Jones kanske har; allt handlar inte om att träffa den rätta sas.

Tropper skriver generellt om 30-åriga män som befinner sig i kaotiska situationer och har struliga relationer. I How to talk to a widower handlar det specifikt om Doug som vid 29 års ålder blir änkeman och försöker överleva det. Hans livlinor är den femtonåriga styvsonen, den dysfunktionella familjen och i mindre utsträckning en ihärdig förläggare. Dougs sorg lyfts frampå ett fint, hjärtskärande (icke-kletigt) sätt på många ställen, men inramningen är humoristisk, framförallt dialogen är väldigt snappy. Någon (Bokbabbel?) beskrev det som grabbigt, men det är nästan det jag uppskattar mest. Ironiskt skruvade och slagfärdiga replikskiften är precis min typ av humor och jag tycker det är så fantastiskt hur Tropper lyckas att få mig att gråta på en sida och skratta på nästa.

När man avslutat Hur man talar med en änkling finns det mer av Tropper att upptäcka, t.ex. lika utmärkta Bush falls.

Klicka på titlarna för fullständiga recensioner.

Muscovadotryffeln är från Systrarna Eisenmans Vinterns söta och Lakritsvarianten från baksiten Bakfnatt. De sistnämnda lär jag få behålla för mig själv eftersom K avskyr lakrits och dessutom ser de ut som älgbajs.. Ikväll toppar vi onyttigheterna med pizza till hela familjen och sen är det Sex and the city-filmen på TV. Livet kunde ju vara sämre.

Här kan ni läsa vad Sydsvenskan tyckte.

Jag är i alla fall inte ensam om den här böjelsen. Nu så har succékonceptet ynglat av sig och lagom till jul ger förlaget Max Ström ut På spåret - boken. Integrerat i boken är en digital "domare" som slumpar fram någon av de 2500 frågorna och håller ordning på poängräkningen.

Det är på spåret-redaktionen som varit inblandad i framtagandet av frågor, men där slutar nog likheterna med förlagan. Hela momentet "Vart är vi på väg" inklusive ordvitseriet saknas och man går direkt på kunskapsfrågorna sas - minus musikbidragen förstås.. Till formen är det egentligen mer likt TP på så sätt.

Den stora fördelen är att man inte behöver vara flera utan kan spela alldeles själv och om man bara bortser från produktnamnet, som kanske ger felaktiga förväntningar, så fungerar boken utmärkt som frågesport, och den räcker dessutom länge!

Huvudpersonen är privatdeckaren Kinsey Millhone som bor i Santa Teresa på USA:s västkust. Hon är en kvinna som reder sig själv: självständig, lite rebellisk och för det mesta singel, äger bara en svart snygg klänning, har en åttioårig hyresvärd som hon avgudar, äter alltsomoftast middag på kvarterskrogen och joggar varje dag. När jag började läsa böckerna slog det mig också hur blåkopierad hon är från Sara Paretskys V.I Warshawski. Är det bara jag som reagerat på det?