torsdagen den 30:e december 2010

Objudna gäster

Det är inte bara julen som orsakar stiltje på bloggen, utan den största delen av min tid går sedan ett par dagar åt till att tvätta och torktumla a-l-l-t vi äger och har i tygväg. Vi har fått objudna gäster i lägenheten i form av vägglöss (yuk!) och efter sanering måste alla textilier "kokas" så att eventuella ägg dör. Oklart var de små äcklen har kommit ifrån; det beror inte på bristande hygien i alla fall utan denna ohyra har ökat i Sverige på senare år bland annat pga ökat resande då vi drar med dem hem i resväskor etc. Nu får vi i alla fall städat och rensat i garderober om man ska se något positivt med det hela.

Tydligen finns det också något som heter Boklus. Det hade varit mer klädsamt om de hade invaderat oss tycker jag - om nu en invasion var så himla nödvändig.

I torktumlaren fastnar även andra småkryp ibland.




tisdagen den 28:e december 2010

Trött på Tummen

Som småbarnsförälder hänger man en del på barnavdelningarna i butikerna och de har alltmer kommit att efterlikna ett bibliotek, i vissa fall ett plastigt sådant. Vad jag menar nu är att det görs business utan dess like av välkända sagofigurer som Pippi, Barbapappa, Nalle Puh och Tummen. De finns numera inte bara i böckernas värld utan även på kläder, leksaker, pottor (!), hårborstar, tyg, matskålar, i filmer och så vidare. Jag har ingenting emot några enstaka prylar med våra sagobokshjältar, men har de nästan inte exploaterats sönder snart?

Idag står det en intressant artikel om just det här fenomenet i DN. En del barn är Pippi-mätta innan de ens hunnit bli sex år. Så kan vi väl inte ha det?



torsdagen den 23:e december 2010

Hur skulle det smaka med lite exorcism till jul?

Egentligen är det ju för cheezy med alla dessa julbilder på barn i tomtedräkter på fårfällar. Det tyckte jag särskilt innan jag själv blev förälder vill jag minnas. Men sen hände det något skumt (hormonellt?) som gör att ja, mina egna barn, de är i alla fall fina i luva.. Så här kommer den, årets julbild.

Jag har valt att kalla den babyexorcism.

God jul!
- Hörru babyface, nu ska vi fördriva vad det nu är som gör att du är uppe halva nätterna. Läser, säger du? Ja, men dååå är det ok!



måndagen den 20:e december 2010

Optimal julmix

Imorgon måste jag börja förbereda packningen som vi ska ta med oss dryga fem mil till Hörby för ett tre-fyra dagar långt julfirande. Den kommer att vara i den storleksordningen att vilket hockeylag som helst skulle bli stolt.. Med två barn, julklappar och gardering för alla eventualiteter; väderomslag, kräksjukor och en bok för varje tillfälle blir det inte många tomma ytor i bilen direkt.

Minst tre blir det i alla fall och jag tänker så här:

Boken som kan läsas när man blir avbruten var tredje minut av mamma-mamma-mamma
Boken för de unika tillfällen då lugnet har sänkt sig
Boken som boostar julstämningen

Vad som passar in var får jag grunna lite till över och återkomma om.



lördagen den 18:e december 2010

Jaha ja

Under denna min "jaha"-period så råkade Svarta hunden passera förbi. Jag behöver väl inte säga att den under rådande förhållanden inte gjorde något bestående intryck och jag har haft oerhört svårt att formulera mina (brist på) synpunkter om den här deckardebuten.

Jag har ett gott öga till förlaget Minotaur och eftersom boken dessutom utspelar sig i deckarlandet framför alla, England, så var jag väldigt hoppfull när jag startade. Svarta hunden är tänkt att vara den första delen i en serie om de - håll i er nu - yngre polisförmågorna Diane Fry och Ben Cooper. Booth får därför till att börja med ett plus i kanten för att inte ha skapat ännu en åldrande, desillusionerad, opeaälskande (manlig) kommissarie.

Den unga Laura Vernon hittas mördad i skogen i nationalparken Peak District. Polisens spår pekar mot familjens trädgårdsmästare, men när han väl tas in till förhör ser inte lösningen lika självklar ut längre utan plötsligt finns det fler spår än polisen klarar av: mannen med hunden som hittade flickan döljer något, familjen visar sig ha ett promiskuöst dubbelliv och plötsligt dyker en okänd pojkvän upp.

Enligt omslagsrecensionerna är bra personskildringar en av styrkorna med Svarta hunden, men jag är inte helt till mig i trasorna. Framförallt tycker jag att interaktionen mellan huvudpersonerna Cooper och Fry är otroligt märkligt. Det är något onaturligt över dialogen med tanke på att de inte känner varandra. Diane är tvär och aggressiv utan anledning, Cooper börjar helt plötsligt att bete sig som en klant och sätter hela sin karriär på spel efter två dagar. Det känns helt enkelt inte realistiskt i min bok.

Däremot beskriver Booth omgivningen på ett väldigt målande sätt och det är inte svårt att föreställa sig grönskande kullar, flotta herrgårdar, fuktigt brittiskt klimat. I övrigt är Svarta hunden varken bättre eller sämre än något annat. När jag lägger den ifrån mig känner jag alltså mest, just det, "jaha".



onsdagen den 15:e december 2010

Svacka

Jag har en lässvacka. Inget av det jag läser för tillfället lyckas skapa intresse hos mig eller någon annan reaktion heller för den delen. De känns bara ljumma liksom, en 2-3 i betyg och de är de absolut svåraste att skriva recensioner om, så det går också trögt. Ja, och sen blir ju blogginläggen också extremt inspirerande förstås..

Jag vet inte om det är så att böckerna faktiskt inte är min cous-cous, eller om jag bara i min allmänna (ofokuserade/oengagerade/sömnbristiga) sinnesstämning inte kan ta till mig någonting. Jag vill inte avsluta 2010 på ett sånt här medelmåttigt sätt! Hur hittar man tillbaka till läsglädje igen?



måndagen den 13:e december 2010

Tropper time

Jonathan Tropper är en amerikansk författare som börjat vinna mark i Sverige sedan hans How to talk to a widower (Konsten att tala till en änkling) översattes till svenska. Jag har sett flera bloggare recensera den i positiva ordalag på sistone.

Själv läste jag den på engelska 2009 efter ett tips från brysselkompis Katarina och fastnade direkt. I Sverige har jag sett att den beskrivs som lad lit och det kanske delvis passar som beskrivning, men jag tycker det finns ett allvarligare grundtema här än vad Bridget Jones kanske har; allt handlar inte om att träffa den rätta sas.

Tropper skriver generellt om 30-åriga män som befinner sig i kaotiska situationer och har struliga relationer. I How to talk to a widower handlar det specifikt om Doug som vid 29 års ålder blir änkeman och försöker överleva det. Hans livlinor är den femtonåriga styvsonen, den dysfunktionella familjen och i mindre utsträckning en ihärdig förläggare. Dougs sorg lyfts frampå ett fint, hjärtskärande (icke-kletigt) sätt på många ställen, men inramningen är humoristisk, framförallt dialogen är väldigt snappy. Någon (Bokbabbel?) beskrev det som grabbigt, men det är nästan det jag uppskattar mest. Ironiskt skruvade och slagfärdiga replikskiften är precis min typ av humor och jag tycker det är så fantastiskt hur Tropper lyckas att få mig att gråta på en sida och skratta på nästa.

När man avslutat Hur man talar med en änkling finns det mer av Tropper att upptäcka, t.ex. lika utmärkta Bush falls.

Klicka på titlarna för fullständiga recensioner.



lördagen den 11:e december 2010

Lilla matmor

Pepparkakorna varade inte fram till påska av någon mystisk anledning så i morse bakades det nya. Julstämning rådde i kvadrat då vi nu under december gärna lyssnar på på SR Bjällerklang som sänder jullåtar dygnet runt.. Passade på att göra tryfflar också, vilket jag aldrig provat förut, så jag kände mig extremt huslig.

Muscovadotryffeln är från Systrarna Eisenmans Vinterns söta och Lakritsvarianten från baksiten Bakfnatt. De sistnämnda lär jag få behålla för mig själv eftersom K avskyr lakrits och dessutom ser de ut som älgbajs.. Ikväll toppar vi onyttigheterna med pizza till hela familjen och sen är det Sex and the city-filmen på TV. Livet kunde ju vara sämre.

Hoppas ni alla också får en härlig helg och tredje advent!




onsdagen den 8:e december 2010

Dokument Malmö

När jag var inne på Max Ströms hemsida tidigare pga inlägget om På spåret-boken såg jag att de också gett ut den fantastiska fotoboken Dokument Malmö med bilder av Torbjörn Andersson. Kanske mest givande för oss som bor i stan, men det är verkligen ett ambitiöst och intressant projekt att se hur en stad förändras på så kort tid som två år. Ännu ett julklappstips alltså!

Här kan ni läsa vad Sydsvenskan tyckte.




Spårarbete

Bekännelse: jag tittar på På spåret (fast ibland måste jag zappa över och kolla hur det går i Idol). Delvis är det för att jag gillar både Kristian Luuk och Fredrik Lindström, men sen är det ju så himla treeeevligt. Min syster tycker jag är en riktig pensionär - och jag antar att det är lite svårt att argumentera emot det, considering..

Jag är i alla fall inte ensam om den här böjelsen. Nu så har succékonceptet ynglat av sig och lagom till jul ger förlaget Max Ström ut På spåret - boken. Integrerat i boken är en digital "domare" som slumpar fram någon av de 2500 frågorna och håller ordning på poängräkningen.

Det är på spåret-redaktionen som varit inblandad i framtagandet av frågor, men där slutar nog likheterna med förlagan. Hela momentet "Vart är vi på väg" inklusive ordvitseriet saknas och man går direkt på kunskapsfrågorna sas - minus musikbidragen förstås.. Till formen är det egentligen mer likt TP på så sätt.

Den stora fördelen är att man inte behöver vara flera utan kan spela alldeles själv och om man bara bortser från produktnamnet, som kanske ger felaktiga förväntningar, så fungerar boken utmärkt som frågesport, och den räcker dessutom länge!



tisdagen den 7:e december 2010

Kidnappade av julpyntet

Ny vecka igen och allt är tillbaka till det normala, dvs det är mildväder och snösörja i Malmö. Under det vita undantagstillståndet som rått har vi faktiskt kunnat åka lite pulka (ja, det finns ett par backar i trakten, men det gäller ju att leta) och sätta vinterkläderna - och tålamodet med alla vinterkläder - på prov.

Fördelen med mörker och kyla är förstås inomhusmyset, läs fikat, och bokhögar som betas av i stearinljussken. Eller det var ju tanken i alla fall...

- Mamma, jag har gjort en tomtehög. Du får inte röra den!



måndagen den 6:e december 2010

En komisk tragedi

Igår var jag och såg Shakespeares Hamlet. Alla dog på slutet. Jag skrattade så jag tjöt.





lördagen den 4:e december 2010

Den trygga läsningen

Alla böcker behöver inte vara revolutionerande bra. Ibland har jag behov av att läsa något tryggt och välbekant och därför brukar jag med jämna mellanrum återvända till alfabetsdeckarna av Sue Grafton. Ni känner väl till det ambitiösa projektet som startade med A is for Alibi och nu många år senare lett upp till U is for Undertow, vilket betyder att det är fem bokstäver kvar innan slutet.

Huvudpersonen är privatdeckaren Kinsey Millhone som bor i Santa Teresa på USA:s västkust. Hon är en kvinna som reder sig själv: självständig, lite rebellisk och för det mesta singel, äger bara en svart snygg klänning, har en åttioårig hyresvärd som hon avgudar, äter alltsomoftast middag på kvarterskrogen och joggar varje dag. När jag började läsa böckerna slog det mig också hur blåkopierad hon är från Sara Paretskys V.I Warshawski. Är det bara jag som reagerat på det?

Alfabetsdeckarna är inte något man läser för dess höga kvalitet, nagelbitande spänning och framförallt inte för den svenska översättningen som ibland är katastrofal (ex. Hon svimmade i havet..). Jag läser dem för att de är som böckernas McDonalds; kanske inte det näringsriktigaste eller godaste i stan, men man vet vad man får. Det är lite småputtrigt och trivsamt där själva deckarhistorien (som man glömt en kvart efter att man avslutat boken) varvas med Kinseys vardag och rutiner och faktum är att jag gillar den mixen. Det duger så bra som slöläsning. Nu har jag precis avslutat I som i Illdåd och nej, den förändrade inte heller mitt liv.



onsdagen den 1:e december 2010

Men fatta vinken!

Jag går till biblioteket för att lämna tillbaka böcker och kanske, kanske låna något nytt. Jag vandrar lite planlöst mellan hyllorna med engelskspråkiga böcker och min blick faller på två ståtliga exemplar av Alan Hollinghursts The line of beauty.

- Hm, ja, den kanske kan vara intressant, tänker jag (inom parentes sagt finns den också på Listan), men jag går vidare och spanar in pockethyllan. När jag snurrar faller en bok ut en bit: The line of beauty.

- Ja, ok, jag kanske tar med dig hem sen, säger jag lugnande till den ivriga pocketen, men går först bort till de svenska böckerna. Det första jag ser är en bok som är uppställd med framsidan utåt: Skönhetens linje av Alan Hollinghurst.

Jag ger upp, nu ligger den bredvid sängen i väntan på att läsas.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014