torsdag 30 juni 2011
Något för H.M Konungen?
Spökskrivare har varit en del på tapeten på sistone. Till exempel Roman Polanskis filmatisering (bra!) av Robert Harris thriller Spökskrivaren och i senaste numret av Vi läser var det en lång artikel om fenomenet som blir allt vanligare när kändisar (som är för upptagna/skrivokunniga/unga - take your pick) ska författa självbiografier. Nu läste jag nyligen i Svenskan om Sekwas utgivning av fransyskan Julie Jézéquels roman Vända blad (Retour à la ligne), där huvudpersonen går från att vara manusförfattare till spökskrivare. Hennes första klient är chef inom maskinindustrin, som vill att hon ska skriva hans fiktiva memoarer. Hon antar uppdraget, men känner sig rådvill inför vilken sorts liv hon ska skapa och mitt under arbetet försvinner kunden plötsligt.
Av recensionerna att döma så är detta en slags satir över medievärlden med deckarinslag. Låter helt klart som en lite udda kombo, men mitt intresse är ändå väckt, om inte annat för att bredda min horisont lite. Jag läser alldeles för lite litteratur som inte är skriven av eller om britter...
tisdag 28 juni 2011
Lady in red
måndag 27 juni 2011
Sommarlov
Bärskörd
Barfotabarn
Utomhusläsning (vid skuggan över stenbänken..)
Loppisfynd
Jogging. Ja, Fru E, jag försöker ;)
söndag 26 juni 2011
En godbit för 20-talsfrälsta
Daisy Dalrymple, brittisk ros runt 20 år med adligt påbrå (fast besluten att försörja sig själv) får sitt första journalistiska uppdrag. Hon ska skriva artiklar om herresäten i England och ser sålunda till att få en inbjudan till Wentwater Court. Daisy är inte den enda gästen; även den osympatiske Stephen Astwick är på plats, trots att han uppenbarligen inte är önskvärd. Han verkar ha hållhakar på en av sönerna Wentwater liksom på dennes svärmor, som båda är illa till mods.
Kort därefter hittas dock Astwick drunknad. Allt tyder på att det är en olycka, men den observanta Daisy gör oroväckande upptäckter. Hon delar sina misstankar med poliskommissarie Alec Fletcher och spekulationerna blir ett faktum: man har ett mord att lösa!
Den här boken omfamnar många av mina svagheter: 20-talet, England, pusseldeckare, mord på herrgård. En riktig treat. Jag myser och ler åt dåtidens förstärkningsuttryck som "I say, how spiffing" och "Why, it's absolutely topping". Jag älskar att läsa om afternoon teas, hur herrskapet byter om till middagen och dricker cocktails i parti och minut.
Under den glättiga fasaden låter dock Dunn 20-talets fasansfulla arv glimta fram ibland. Ruiner och förlorade fäder, söner, äkta män från det nyligen avslutade första världskriget var verkligheten som de flesta berördes av. Även Daisy Dalrymple har drabbats av förluster i form av sin bror och sin fästman, till vilka hennes tankar ständigt vandrar.
Det kanske snarare är för atmosfärens och omgivningarnas skull än deckarhistorien som man bör läsa Death at Wentwater Court. Den senare är inte speciellt intrikat och tempot är långsamt. Jag blev faktiskt lite besviken på det urvattnade slutet, då jag hade väntat mig mer av en twist. Dunn bjuder emellertid på lite spirande romantik mellan Daisy och kommissarien, mannen av folket, som kanske kan komma att utveckla sig i kommande böcker?
Ett plus för omslaget som är sååå snyggt. Tittar på närmre ser man att snöflingorna är i form av små dödskallar. How chic!
Tack till Bokomaten som tipsade och också har gillat!
Den här boken omfamnar många av mina svagheter: 20-talet, England, pusseldeckare, mord på herrgård. En riktig treat. Jag myser och ler åt dåtidens förstärkningsuttryck som "I say, how spiffing" och "Why, it's absolutely topping". Jag älskar att läsa om afternoon teas, hur herrskapet byter om till middagen och dricker cocktails i parti och minut.
Under den glättiga fasaden låter dock Dunn 20-talets fasansfulla arv glimta fram ibland. Ruiner och förlorade fäder, söner, äkta män från det nyligen avslutade första världskriget var verkligheten som de flesta berördes av. Även Daisy Dalrymple har drabbats av förluster i form av sin bror och sin fästman, till vilka hennes tankar ständigt vandrar.Det kanske snarare är för atmosfärens och omgivningarnas skull än deckarhistorien som man bör läsa Death at Wentwater Court. Den senare är inte speciellt intrikat och tempot är långsamt. Jag blev faktiskt lite besviken på det urvattnade slutet, då jag hade väntat mig mer av en twist. Dunn bjuder emellertid på lite spirande romantik mellan Daisy och kommissarien, mannen av folket, som kanske kan komma att utveckla sig i kommande böcker?
Ett plus för omslaget som är sååå snyggt. Tittar på närmre ser man att snöflingorna är i form av små dödskallar. How chic!
Tack till Bokomaten som tipsade och också har gillat!
torsdag 23 juni 2011
Kluvna känslor
Det har kommit nu, bokpaketet. Och det är ju lycka, men samtidigt frustration. Den här högen ska alltså läggas till den jag redan har vid sängen och sedan divideras på min lästid som uppgår till någon halvtimme om dagen - i bästa fall. Hur många år blir det?Nu har jag valt det liv jag lever och klagar inte, men ibland tänker jag att det skulle vara ganska nice att vara barnledig utan barn sas. Ett par dagar sådär, eller tre. Well, nu väntar i alla fall semester och då kommer det att vara fler vuxna fördelade på småglinen så kanske att det blir lite mer verkstad för min del. Statistiskt sett är juli min bästa läsmånad ändå.
onsdag 22 juni 2011
Stamtavlor
I torsdags hade bokklubben sammanträde, och ett trevligt sånt var det också. Boken vi (faktiskt) diskuterade var Stamtavlor av Dilsa Demirbag-Sten och ja, hon är syster till Dilba. Dilsa Demirbag-Sten är kurd, född i Turkiet, men kom till Sverige 6 år gammal. När hon själv fick barn börjar hon fundera på sitt ursprung och gjorde många resor tillbaka till hemlandet för att prata med kvarlevande släktingar. De berättade om svunna tider av nomadliv och boskapsskötsel, ett hårt liv utan moderna bekvämligheter genomsyrat av strikt moral och patriarkala hierarkier, där kvinnor, barn och djur for mest illa.
Boken fick ett blandat betyg mellan 2 - 4 av oss. Ett par medlemmar irriterade sig på att språket kändes simpelt och att det var en konstig blandning av reportage och skönlitteratur. Själv noterade jag mest att det märks att Demirbag-Sten är journalist till yrket, då hon uttrycker sig kort och kärnfullt.
Boken börjar med berättelsen om hur Dilsas mamma, då 25 år gammal, åkte själv med sina fyra barn från Turkiet till Sverige. Att en bok kan tolkas på olika sätt bevisas av att syster nästan gav upp boken redan där pga låg nivå på språket, medan jag upplevde detta som en av de starkaste inledningar jag läst. Jag rördes av utsattheten hos denna kvinna som bara talade kurdiska, inte hade några pengar att köpa mat för och måste förlita sig på främlingar.
Men detta är bara första kapitlet av många som skakar om. Historierna om stammen är vittnesmål om fattigdom, rutten hederskultur, våld och intolerans. Det är så vi (västerlänningar) ser på det i alla fall. Mina tankar går ständigt till Fadime och Pela när jag läser.
Men detta är bara första kapitlet av många som skakar om. Historierna om stammen är vittnesmål om fattigdom, rutten hederskultur, våld och intolerans. Det är så vi (västerlänningar) ser på det i alla fall. Mina tankar går ständigt till Fadime och Pela när jag läser.
Samtidigt blir det väldigt tydligt för mig att denna extrema sociala kontroll inte handlar om religion utan om rädsla för förändring - och okunskap.
Stamtavlor är ingen uttalad debattbok, vare sig om kurd- eller jämställdhetsfrågan, men det är klart att det är omöjligt att låta bli att reflektera över detta när man läser. Men det är också en bok om barndomens ljusa minnen, kärleken till mormor och det viktiga i att känna till sina rötter - oavsett vad man tycker om dem.
Det som är så bra med bokklubben är att vi ibland väljer böcker utanför min bekvämlighetszon som jag aldrig skulle lyft annars. Stamtavlor var en sådan. Det är en bok som rörde och upprörde, men som jag är glad att jag har läst.
Dilsa Demirbag-Sten har också skrivit boken Fosterland som även den handlar om hennes ursprung.
söndag 19 juni 2011
Lär mig allt ni kan!
I år är det dags: jag ska åka på bokmässan! Jag kan just tänka mig att jag begått ett brott mot bokbloggarnas hederskodex eller nåt genom att inte ha besökt den förut, men det har helt enkelt inte funnits tillfälle. Nu ska det i alla fall bli av och novis som jag är behöver jag hjälp från er mässproffs. Det är inte det att jag specifikt vill ha råd om årets program utan mer generella tips som:
vilken dag/ar ska man gå?
ska man beställa seminariebiljetter eller kommer utställningen i sig vara nog?
kan man betala med kort eller måste man stasha upp med cash?
var äter man lämpligen?
och allt annat ni kan komma på eller vet var jag kan finna information om. Så kom igen, lär mig allt ni kan!
Råsmart, the final verdict!
Någon kanske minns att jag stegvis skulle redovisa hur det gick med appliceringen av Råsmart-boken? Sista par veckorna med baklavastinn all inclusive-semester har väl knappast varit de sundaste, men sakta börjar jag komma på spår igen.
När jag handlade in Råsmart var det primärt för att få tips om hur man pimpar maten med mer grönsaker och där har den lyckats. När jag lagar mat nu tänker jag mycket mer på hur det gröna kan utgöra en bas än, som tidigare, bara ett litet tillbehör. Receptdelen har varit till stor hjälp, jag har gjort goda sallader, soppor, grytor och inte minst smoothies. Det var populärt här redan tidigare, men nu har jag lärt mig ösa ner spenat, broccoli och annat som dricks upp utan några protester från treåringen. Riktigt råsmart.
Men vi kommer inte gå all in vad gäller hela livsstilen, inte ens till 80 procent som Hoffer anger som någon slags hygienfaktor.
Så, vi är framme vid domen. Generellt gillar jag Råsmart-boken, den har varit inspirerande och jag har den framme varje dag för att använda något recept. Den har som sagt hjälpt mig hitta vägar till att få in mer grönsaker och frukt i vår kost och det är jag glad för. Men man ska vara beredd på att en total omläggning är ganska extrem mot hur de flesta lever.
Fast sanningen att säga har jag tröttnat lite på ärkepräktot Ulrika Hoffer, så här kommer i stället en sammanfattning och en slutlig dom.
De återstående stegen handlar om att man ska föra in (vardags)motion i sitt liv, äta mellan 5-8 portioner grönt om dagen, käka kosttillskott, rensa skafferi och kyl på "dåliga" varor och i stället köpa hem linfröolja & björksocker. Typ.
När jag handlade in Råsmart var det primärt för att få tips om hur man pimpar maten med mer grönsaker och där har den lyckats. När jag lagar mat nu tänker jag mycket mer på hur det gröna kan utgöra en bas än, som tidigare, bara ett litet tillbehör. Receptdelen har varit till stor hjälp, jag har gjort goda sallader, soppor, grytor och inte minst smoothies. Det var populärt här redan tidigare, men nu har jag lärt mig ösa ner spenat, broccoli och annat som dricks upp utan några protester från treåringen. Riktigt råsmart.
Men vi kommer inte gå all in vad gäller hela livsstilen, inte ens till 80 procent som Hoffer anger som någon slags hygienfaktor.
Jag har fyllt upp med nya "råsmarta" varor som kommer komplettera och variera vår kost, jag köper mer ekologiskt och få halvfabrikat, men jag tänker inte slänga ut vetemjölet, ketchupen eller baby J:s välling. Jag känner inte igen mig i Hoffers säljargument för att radikalt ändra livsstil. Vi lider inte av energilåghet, ständiga förkylningar, humörsvängningar, allergier eller magproblem trots att mjöl, mjölk och socker ingår i vår kost till viss del*. Men ok, visst känns det bra att ha hittat lite sundare alternativ till t.ex. pannkakor (med råris) och chokladbollar (med dadlar).
Så, vi är framme vid domen. Generellt gillar jag Råsmart-boken, den har varit inspirerande och jag har den framme varje dag för att använda något recept. Den har som sagt hjälpt mig hitta vägar till att få in mer grönsaker och frukt i vår kost och det är jag glad för. Men man ska vara beredd på att en total omläggning är ganska extrem mot hur de flesta lever.
På minuskontot kan jag tycka det känns lite väl präktigt ibland, inte minst bilderna andas trååååkig tvåbarnsmorsa och det dröjer inte länge förrän man kräks lite på Hoffer när hon kvittrar runt som en annan Miss Goodie Two-Shoes. Men kan man bortse från det och applicera det man tycker är vettigt så är det här en bra nystartsbok för både barnfamiljer och andra.
----------
*En kommentar om komjölk. Det verkar inte finnas något ondskefullare livsmedel om man ska tro Hoffer. Det ger tydligen allergier, magproblem, påverkar hormonbalanser och jag vet inte vad.
Ni hör kanske att jag låter lite skeptisk. Uppvuxen som jag är med devisen "mjölk ger starka ben" har jag (lite naivt?) trott att mjölk, det är väl bra? När jag försökte mig på egna efterforskningar möttes jag av en ocean av mer eller mindre trovärdiga källor som staplade pros och cons, beroende på vilket särintresse som låg bakom. Att få fram vetenskapliga fakta var svårare, men vad jag förstår så har det i olika studier framgått att mjölkdrickande kan bidra till viss ökad risk för en del cancerformer (t.ex. prostata), men samtidigt minska risken för andra (t.ex. tarm).
Det är inte lätt att veta vad man ska tro, men jag känner så här: vår familj mår inte uppenbart dåligt av att använda mjölkprodukter, men om man gör det (och/eller har etiska invändningar) ska man givetvis inte äta det. Däremot så köper jag gärna hem havremjölk nu för att ha i våra smoothies eller i kaffet. Som ett komplement som sagt. Muuu.
Bilden är lånad från www.guldbrand.com
fredag 17 juni 2011
Obotlig optimism
Så här ser det ut bredvid min säng just nu. Jag har någon avig tro på att om jag bara lägger upp böckerna på nattduksbordet så kommer de simsalabim att läsas på magiskt kort tid. Nu är det visserligen ett lexikon i högen som inte räknas, men ska jag vara realistisk så är detta ett normalt 3-månadersprojekt. Varför lär man sig aldrig?
torsdag 16 juni 2011
Ännu en -ist i hyllan
Jag har ett nytillskott i bokhyllan som heter The resurrectionist. Den utspelar sig i 1800-talets London, vilket är det enda jag vet om handlingen, men det räcker för att det ska börja rinna lite i mungiporna.
Men skit i det, inlägget skulle handla om att den här boken fick mig att inse det populära i att som titel välja något slags yrke/identitet, inte sällan som slutar på -ist. Här är några jag själv läst:
Alkemisten av Paulo Coelho.
The impressionist av Hari Kunzru
Illusionisten av John Fowles (Kanske den mest kända av -istarna? Heter egentligen The magus på engelska, men jag läste den på svenska så den får vara med här)
Den tillfällige turisten av Anne Tyler (En av mina favoritböcker och en fin film med William Hurt och en ung Geena Davis)
The abortionist's daughter av Elizabeth Hyde
Well, det kanske inte var så många, men där har ni fyra bra böcker i alla fall. Alkemisten är inte min största favorit, (fast ibland undrar jag hur mycket mitt omdöme påverkades av att "alla" andra hatade den..).
Kommer ni på fler -istar?
tisdag 14 juni 2011
Perspektiv
När Baby J var en nybakad liten skrutt och jag skulle ut på stan första gångerna med TVÅ barn var det en smått hyperventilerande upplevelse. Det där med att få på båda (och mig själv) kläderna, tima sov, mat, toabesök och sen fort, fort ut genom dörren så att man inte missade sin tidslucka kändes i början som en gigantosaurusk utmaning, även om det bara handlade om något så simpelt som att gå och handla mjölk.
Sen blir det på något konstigt sätt rutin av allt, även om jag inte kan påstå att det är särskilt vilsamt att gå runt själv med två barn som sällskap. Ett trick jag lärt mig för att få treåringen med på noterna (trotsutbrott är tidskrävande och spräcker ju tidschemat förstås..) är att lägga upp aktiviteterna så man kan försöka sälja in det som komma skall som roligare än det man håller på med för tillfället.
Baby J, inte så liten längre. Nu kan hon både stå och gå (pyttepyttesmå myrsteg)
Sen blir det på något konstigt sätt rutin av allt, även om jag inte kan påstå att det är särskilt vilsamt att gå runt själv med två barn som sällskap. Ett trick jag lärt mig för att få treåringen med på noterna (trotsutbrott är tidskrävande och spräcker ju tidschemat förstås..) är att lägga upp aktiviteterna så man kan försöka sälja in det som komma skall som roligare än det man håller på med för tillfället.
Idag till exempel började vi med att gå till kemtvätten och lämna in sofftyget (extremt tråkigt), sen fortsatte vi till lekplatsen (roligt) där båda fick leka av sig. Efter ett tag nämnde jag att det var dags att gå till biblioteket och låna lite böcker (=roligare. Ni förstår ju att jag är nöjd när barnet rankar biblan högre än lekplatsen ;). S fick välja fem och jag en, Fredrik Lindströms poesibok Evolutionen och jag kommer inte överens.
Dagens biblioteksskörd
Det började bli matdags och det var inte så svårövertalat, speciellt inte när jag nämnde att det kunde bli tal om fika efter lunchen... Vi gick till Slottscaféet, som är ett av mina absoluta favoritställen i Malmö. Det var jag och resten av barnvagnsmaffian, men det är inte svårt att förstå då det verkligen är barnvänligt, ligger i en underbar miljö och har god, ekologisk mat. Eller chokladkakorna går jag inte i god för, men vi kan ju låtsas.
Smaskig lunch, smaskigare efterrättt
Ljuvliga rabatter
Efter en närande måltid så känner man sig lite däst, så att locka med hemgång och vila var nog strategiskt riktigt för det väckte inga protester. Väl hemma somnade båda gott och jag fick dyrbar lästid på soffan. Win! Det är ändå skönt att det är förskola för stora barn imorrn. Jag ska på utflykt med baby J, syster och systerson. Läsning ställer jag mig tveksam till eftersom det är jag som kör...
måndag 13 juni 2011
Avigt och rätt
Livets aviga och räta är den svenska ordvitsande titeln på denna roman som andas chick lit, men som innehåller för få vimsiga 25-åringar med kärlekstrubbel för att riktigt klassas som en sådan. Originaltiteln Friday night knitting club beskriver då innehållet mycket bättre. Några kvinnor i New York samlas varje fredag i garnaffären Walker & Dotter för att sticka, få hjälp med sin stickning eller inte sticka alls. Alla har de olika motiv med att komma, men klubben är en oas där de kan ventilera sina med- och motgångar i livet. Läsaren för följa dem alla, men framförallt ägaren, den ensamstående Georgia som får ovälkomna besök från det förflutna i form av de två personer som svikit henne mest: hennes före detta bästa vän samt pappan till hennes dotter Dakota. Hon önskar att de ska ge sig av, men det verkar tvärtom som att de kommit för att stanna.
Det känns som alla gillar denna 'varma och mysiga roman'. Som en slags urban Steel magnolias (Blommor av stål), där den kvinnliga vänskapen överlever allt, hade den all potential att gå hem i det bookpondska hemmet, men det klickade aldrig riktigt. Jag har svårt att specificera varför, men jag tror helt enkelt att jag inte är på samma våglängd som Jacobs. Hennes humor passar inte mig, jag tycker inte att språket flyter (eller är det översättningen som spökar?) och att känslokasten hos huvudpersonerna är märkligt tvära och ologiska. Hälften av tiden känner jag mig helt förvirrad över deras agerande.
Men boken har samtidigt sin förtjänster; Jacobs lyckas inspirera till och med en sån som jag som aldrig stickat, mamma-dotter-relationen är fint beskriven och nog åkte näsduken fram på slutet, så vissa knappar lyckades visst Jacobs ändå trycka på. Om/när filmen med Julia Roberts kommer tror jag att sticktrenden kommer att nå en all time high. En svag 3:a blir betyget.
Det känns som alla gillar denna 'varma och mysiga roman'. Som en slags urban Steel magnolias (Blommor av stål), där den kvinnliga vänskapen överlever allt, hade den all potential att gå hem i det bookpondska hemmet, men det klickade aldrig riktigt. Jag har svårt att specificera varför, men jag tror helt enkelt att jag inte är på samma våglängd som Jacobs. Hennes humor passar inte mig, jag tycker inte att språket flyter (eller är det översättningen som spökar?) och att känslokasten hos huvudpersonerna är märkligt tvära och ologiska. Hälften av tiden känner jag mig helt förvirrad över deras agerande.
Men boken har samtidigt sin förtjänster; Jacobs lyckas inspirera till och med en sån som jag som aldrig stickat, mamma-dotter-relationen är fint beskriven och nog åkte näsduken fram på slutet, så vissa knappar lyckades visst Jacobs ändå trycka på. Om/när filmen med Julia Roberts kommer tror jag att sticktrenden kommer att nå en all time high. En svag 3:a blir betyget.
fredag 10 juni 2011
Fler skärmdumpar
Min man har fått ett nytt jobb och det måste ju firas på bästa sätt:
Observera att Game of thrones inte är till mig i första hand. Serien A song of ice and fire ska tydligen ges ut i sju volymer. Den första delen här är på 864 sidor och sidantalet ökas sedan bara på i efterföljarna. Känns som ett livstidsprojekt jag nog inte bör ge mig på. Eller?
Uppdatering: beställningen var inte skickad när jag skrev inlägget och varukorgen har, eh, optimerats sedan dess. Ny bild inlagd...
onsdag 8 juni 2011
Om någon tvivlar på att sommaren har kommit..
..så behöver man bara kolla in topplistorna. Mordsäsongen är här.
The lighthouse
Den ensliga ön Combe på den brittiska västkusten utgör en fristad för politiker och andra kändisar som önskar dra sig undan offentligheten en stund. Så också för författaren Nathan Oliver, som en gång föddes på ön och nu vill kassera in sin födslorätt och bosätta sig där permanent.Beslutet är inte populärt bland övriga öbor, då Oliver är en mycket illa omtyckt person. Hotet hinner dock aldrig realiseras för kort därefter hittas Oliver hängd i fyrtornet på ön. Kriminalinspektör Adam Dagliesh och hans team kallas till Combe för att genomföra en diskret undersökning av det förmodade självmordet, men upptäcker omedelbart att man i stället har ett mordfall att utreda.
Det går inte att anklaga P.D James för att skriva i ett rafflande tempo; mord och te serveras i lika sakta mak och i stället lägger hon stor omsorg vid detaljerna. Men just här i The lighthouse, där intrigen har en Agatha Christisk touch med alla misstänkta på en och samma isolerade plats, så funkar berättarstilen för mig. James är också skicklig med sina person- och miljöbeskrivningar; jag förflyttas lätt till det karga Combe i tanken, och det är inte att förringa.
Polisernas (bristande) privatliv vecklas upp parallellt med att mordutredningen, vilket ger berättelsen en personlig dimension. Jag har dock svårt att förstå varför Dagliesh upplever relationen med sin Emma så komplicerad och än mindre varför assistent Kate Miskin är så fientligt inställd till kollegan Francis-Benton Smith? Möjligen framgår detta av tidigare böcker som jag inte läst.
The lighthouse är inte skitspännande för att vara krass, men om man kan ta sig tid och låta bli att hasta igenom den, så tycker jag att den är ett gott val till sommaren. Och jag älskar omslaget - det är de facto hela anledningen till att jag köpte den - så om inte annat pryder den sin plats i hyllan..
Min kompis Katarina skrev en gästrecension redan 2006 om samma bok. Jag är som vanligt lite efter ;)
måndag 6 juni 2011
Läst under solen
När jag är ute och åker i världen brukar jag roa mig med att lite i smyg studera vad folk läser på semestern. Nu på senaste resan så var skandinaverna i minoritet, så många av de spanska och tyska titlarna gick mig helt förbi. Men i min ovetenskapliga undersökning så visade det sig att britternas i särklass största favorit heter Jeffrey Archer! Hans böcker låg i flertalet solstolar.
Det var ju något förvånande, för han känns i alla fall inte som ett särskilt stort namn på våra breddgrader. Undrar just om hans popularitet har gått upp efter fängelsetiden?
Det som kanske var ännu mer chockande var att jag inte såg en enda millenium-trilogi!! Fast det kanske iofs beror på att halva världen redan har läst den..
I övrigt var det inga skrällar utan namn som dök upp var Nora Roberts, Sophie Kinsella, John Grisham. Själv hann jag avsluta 2,5 böcker, långt bättre än väntat, men min räddning var medelhavstempot. Den relativt sena middagstimmen fick oss snabbt att inför en sen eftermiddagssiesta för barnen och när de (och maken) sov passade jag på att läsa förstås.
(Obs, bilden är arrangerad..)
lördag 4 juni 2011
Och nu: något för släkten
Efter det här reklaminslaget så fortsätter bokbloggen ;)
När baby J hade sitt förmiddagssov brukade vi andra tre passa på att doppa oss samtidigt.
Och här äter S förstås sojaglass, eh.. Nä, gräddglass blev det säkert ett par gånger om dagen för unga fröken och efterrättsbufféer för hennes föräldrar. Jag snittade nog 3 baklavas om dagen. Sååå gott!
Men ibland blev det lite nyttigare. Här smaskar vi på sushi. Soffiproppen fick pinndispens.
Mami med pinnarna i högsta hugg.
Trots att hotellet i princip var fullbelagt fanns det lugna oaser för t.ex läsning (jo, det hände!)
Avkoppling i en av infinitypoolerna.
Kvällsbaren hade en spektakulär utsikt. Här hängde vi på kvällarna efter middagen, drack kaffe och spelade kort.
Systrarna yster fångade samtidigt på bild. Att någon inte rör sig i fotoögonblicket händer ungefär en gång på hundra.
Typisk Jenny-bild, ständigt i rörelse.
Den här mäktiga synen vaknade vi upp till varje morgon på semestern. Byggnaden överst är receptionen och huvudmatsalen dit vi hade en rejäl uppförsbacke. Den motionen behövdes inför stundande matorgier.
Och så här såg Stora poolbältet ut när vi kommit upp till toppen.
En dag på stranden.
När det inte badades fanns det fullt av fina stenar att leka med. Utmaningen var att begränsa antalet som skulle med hem..
Baby J föredrog förstås att äta stenarna. Ständigt pass där.
Det badades i pool och hav om vartannat där temperaturen var, hm, krispig, men varma dagar var det skönt till och med för en kruka som jag. S är däremot en riktig liten vattenloppa som simmar allt bättre, men annars var en luftmadrass och pappas rygg favoritfärdmedel.
När baby J hade sitt förmiddagssov brukade vi andra tre passa på att doppa oss samtidigt.
Och här äter S förstås sojaglass, eh.. Nä, gräddglass blev det säkert ett par gånger om dagen för unga fröken och efterrättsbufféer för hennes föräldrar. Jag snittade nog 3 baklavas om dagen. Sååå gott!
Men ibland blev det lite nyttigare. Här smaskar vi på sushi. Soffiproppen fick pinndispens.
Mami med pinnarna i högsta hugg.
Trots att hotellet i princip var fullbelagt fanns det lugna oaser för t.ex läsning (jo, det hände!)
Avkoppling i en av infinitypoolerna.
Kvällsbaren hade en spektakulär utsikt. Här hängde vi på kvällarna efter middagen, drack kaffe och spelade kort.
Systrarna yster fångade samtidigt på bild. Att någon inte rör sig i fotoögonblicket händer ungefär en gång på hundra.
Typisk Jenny-bild, ständigt i rörelse.
Happy days.
Arkiv
juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018