Saturday Night Live har inte sänts alltför mycket i Sverige, så det var först med komediserien 30 Rock, som Tina Fey började göra sig ett namn i den här delen av världen. I det bookpondska hemmet fastnade vi med en gång; den har ett underbart manus, skruvade karaktärer och inga sitcom-skratt (bonus)!

Nu har Tina Fey skrivit sin (första?) självbiografi som heter Bossypants och i den berättar hon hela historien om hur hon gått från ett udda barn via improvisationsteater till spirande stjärna i SNL. Och sen hur hon lyckades pitcha 30 Rock och födde barn bara en kort tid innan serien skulle starta.

Bossypants är vansinnigt rolig. Jag skrattade nästan på varje sida. Högt! Feys stil bygger mycket på smart sarkasm. Hon kan säga något som låter högst ordinärt, men sen skruvar hon till det. Som här:


Men i sarkasmen finns det även en hel del food for thought. Tina Fey är feminist i dess bästa bemärkelse och levererar skarpa observationer om både kvinnor och män. En typisk kommentar:

---

Fallet Constance Kent är ett välkänt kriminalfall i Storbritiannien från mitten på 1800-talet. En fyraårig pojke hittades mördad nära sitt hem Road Hill House och den lokala polisens huvudmisstankar pekade i barnsköterskans riktning. När Scotland Yard blev inkopplat började emellertid kommissarie Whicher ana att halvsystern Constance Kent låg bakom och hon blev anhållen. Constance frikändes i rätten, men fem år senare trädde hon fram och erkände mordet.

Om den verkliga Constance Kent handlar delvis Charlotte. Det är en skönlitterär roman där första halvan av boken bygger på fallet, där endast namnen är utbytta. Efter frikännandet så låter dock Norah Lofts bokens Charlotte ta anställning på en internatskola som hjälplärare (vilket inte hände i verkligheten). Efter en tid dör en av eleverna och återigen blir Charlotte misstänkt för mord.

När jag började läsa om den här boken (som jag läste första gången för ca 100 år sedan då jag var fjorton-femton) så började det ringa klockor i bakhuvudet på mig. Mycket riktigt så har jag The suspicions of Mr Whicher av Kate Summerscale i bokhyllan, som är en dokumentärroman om just fallet Constance Kent. Och den boken var en riktig wow-experience vid tillfället, men Charlotte...

Jag ser på Amazon att Charlotte har fått höga betyg, men jag fattar faktiskt inte lovorden. Det här är faktiskt ganska dåligt måste jag tillstå. Till att börja med en stel dialog som inte hänger ihop, ibland när jag vänder blad är det svårt att förstå att den hade med föregående sida att göra. Den styltiga översättningen känns ganska amatörmässig och ordagrann ibland, vilket kan bli väldigt fel med engelska. Dessutom tycker jag det är ett märkligt val att först basera romanen på Constance Kent och sen hitta på ett helt eget slut, som inte känns särskilt engagerande alls.

Däremot är The suspicions of Mr Whicher en riktig pärla. Det är en gruvlig historia förstås, men väl researchad och intressant. Och Charlotte kan vi förpassa till glömskan.

---

Igår morse packade vi in hela familjen i bilen, kopplade på släp och drog mot mörkaste Småland. Medan jag trippade iväg på gågatan i Växjö med en tygkasse full av böcker, fortsatte övriga för att hämta upp en cykel i Lessebo. Jag la märke till Fru E med en gång, då vi träffats tidigare och Vicky på Böcker etc kände jag lätt igen från hennes profilbild på bloggen. Övriga deltagare, Ylvas läsdagbok och Mimmimariesböcker, var dock nya bekantskaper för mig.

Anyways, vi installerade oss högst upp på Bröd & Sovel där det stod en soffgrupp i ett tomt rum och liksom bara väntade på oss. Helt perfekt. Sen drog vi igång om härkomst och jobb, vad-läser-ni-nu, tjejmilen, bokmässan (förstås!), italiensk dubbning, tyska författare, översättningar, London och bokbyte.

Jag fick med mig två nya hem: Älskade syster av Joyce Carol Oates och The burning wire av Jeffrey Deaver. Egentligen har jag redan en oläst bok av Deaver hemma, men Fru E hade med sig en helt orörd pocket och jag är ju väääldigt svag för sådana. Rätt nöjd ändå med att jag blev av med tre av mina egna så totalt sett ligger jag på minus kan man säga. Har också insett att De modlösa (John Lapidus) är osäljbar i bokbytarsammanhang, så det blir Myrorna nästa.

Tvåochenhalv timme senare bröt vi upp, jag anslöt till familjen igen och så åkte vi hem genom regn och rusk. Men vad kul det var att träffa er alla! Hoppas vi syns på bokmässan igen.

---

Vad ska du läsa i helgen?
Jag ska läsa ut Bossypants av Tina Fey, göra en omläsning av en bok som heter Charlotte av Norah Lofts och kanske några kapitel ur Ketchupmamman också. Skriven av Ketchupmamman aka Karin Lindell.

Hur ser den perfekta lässtunden ut?
Den är nästan alltid på resande fot och innehåller inga barn som kräver uppmärksamhet. Fast i verkligheten så läser jag numera nästan alltid innan jag ska sova. Ibland låser jag in mig på toaletten i onödan sas, för att stjäla åt mig fem minuter där också.

Din bästa lässtund förra veckan?
Öh? Jo, jag fick en timme på egen hand på stan, så jag satt och läste på ett fik. Lovely!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld?
Räknas bloggande/twittrande/adlibris-scannande? Nähä. Ja, då är det inte så mycket de facto-tid. Någon halvtimme per kväll innan läggdags som sagt, femton minuter här och där på dagarna när barn sover/kollar bolibompa/är uppslukade av att riva ut alla böcker ur min bokhylla alternativt innehållet ur soptunnan...

Var läser du aldrig?
Jag försöker att inte läsa på jobbet så att min chef ser det. Men de flesta böcker går att gömma bakom en årsredovisning, så det brukar gå bra.

Vad läser du aldrig?
Jag tycker det är lite tråkigt att kategoriskt välja bort hela genrér, bara för att man har fått för sig att det är dåligt eller för att man råkat på ett ruttet ägg i korgen. Fast dasshumor, måste jag nog ändå tillstå, läser jag ytterst lite av.

Vilken är din favoritbokhandel?
I nuvarande hemstad är det Hamrelius (trots att delar av personalen är märkligt sura), i Stockholm besöker jag alltid Akademibokhandeln City och köper aldrig något eftersom det är så dyrt. I London är det självklart Waterstones, där jag köper alldeles för mycket.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du?
Om jag får pengar då köper jag alltid något inbundet, säkert en kokbok eller en dyr faktabok av något slag. Typ Fit forever av Dolph Lundgren ;)

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis?
Alltså, jag har en slags störning som gör att jag måste läsa ut alla böcker jag har/får. Det betyder ju inte att jag tycker allt är bra, bara att jag skriver fler sågningar än andra eftersom normala människor lägger ifrån sig dåliga böcker.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu?

---

Fru E annonserade för ett tag sedan att det skulle hållas en småländsk bloggträff i Växjö på lördag och sådana är ju alltid kul! Och nu slumpar det sig så att lilla familjen har ett ärende upp till Lessebo (en helt annan historia) i helgen, så jag tar och korsar länsgränsen och kombinerar detta med bloggträff. Fiffigt, va.

---

Jag har följt chick lit-författaren Catherine Alliott i många år. Den första boken, The real thing, läste jag under en period när jag hade hjärtesorg och jag svär, den fick mig att glömma min egen misär så till den milda grad att jag började må bättre. Uppslukad är ordet. Sedan dess har jag återvänt till henne for better and for worse (allt är i sanningens namn inte lika bra).

---

Egentligen är det här väl Book cover girls område, men jag praoar lite idag som omslagstyckare.

---

Snart börjar jag jobba igen efter en lång föräldraledighet. Det är knappt en månad kvar och det började väcka en hel del tankar och oro hos mig om det ack så uttjatade livspusslet. Jag använder det i brist på bättre ord. Hur ska det gå till egentligen? Jag har inte fler timmar på dygnet än andra och även om jag på klassiskt kvinnligt manér löst detta tidigare genom att ta på mig för mycket och sova för lite, så inser jag någonstans att det är mitt synsätt snarare än verkligheten som behöver ändras.

Jag vände mig till boken med det fina omslaget och titeln: Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Det här är en kort och handfast liten handledning i att lära sig acceptans av tillvaron för att på så sätt få lite mer ro. Anna Kåver som skrivit den är psykolog med dialektiskt beteendeterapi (en form av kognitiv beteendeterapi) som inriktning och här ger hon både teorin och praktiska övningar att arbeta med.

Acceptans, säger hon, är inte samma sak som att man gillar läget och ger upp. Acceptans handlar i stället om att se verkligheten sådan den är. Ämnet tangerar det så populära mindfulness-konceptet. Processen handlar mycket om att grunda i nuet, att nyktert försöka se vilka valmöjligheter som står till buds och därefter acceptera och handla. Och, betonar hon, tankarna som kommer och går är enbart mentala konstruktioner i din hjärna. Det är inte samma sak som att de är sanna.

Jag tycker Att leva ett liv.. är mycket inspirerande och lättillgänglig. Men det räcker ju förstås inte att bara läsa och sen ställa boken på hyllan för att det ska fungera, utan tankesättet måste man jobba med kanske dagligen. Men det jag gillar är att de praktiska övningarna kan appliceras på små som stora utmaningar/problem så det finns gott om tillfällen att öva. Jag tror faktiskt att oroliga själar som jag själv kan dra stor nytta av den här typen av steg-för-steg-instruktioner för att finna ett större lugn. För att sluta kriga och börja leva.

---

På Twitter (ja, jag har nu äntligen tagit steget över till 2000-talet) hör man som vanligt saker först. Där läser jag idag till min oerhörda förtjusning att Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe ska bli film!! Detta är en av mina all-time favoritböcker.

Jag ska tvinga mina barn att läsa den så de kan lära sig att på 70-talet då fanns det någonting som hette bandspelare och kassettband förstår ni, och barn kunde springa omkring själva i skogen utan vuxna och mobiltelefon. Jo jo.

Och sen kan vi ju se filmen tillsammans också förstås. :)

---

Nej, det här ska inte handla om Anna Karenina, vilken öppnar med de berömda raderna "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt." (Detta känner med all säkerhet Vixxtoria till...). Däremot har Claes de Faire använt denna inledning som titel till sin debutroman.

Den framgångsrika affärsmannen Jan-Carl (vilket jag konstant läser som Carl-Jan, vinkännaren m.m. ni vet) är gift med den adliga Louise och de båda har dottern Julia. De har materiella tillgångar att ösa ur, men förhållandet dem emellan är mycket ansträngt. Jan-Carl är konstant otrogen, Louise ser mellan fingrarna, men dricker lite för mycket, med Julia pratar ingen av dem på riktigt. Hon lider av att inte nå fram till sina föräldrar och lever ett självdestruktivt liv.

Så svart börjar Alla lyckliga familjer liknar varandra och så svart fortsätter det. Sida upp och sida ner: Jan-Carl har en affär, Louise pimplar martini, men gör sin plikt som lyxhustru och Julia svälter sig och ligger med olika män, för att hon tror att hon måste. Mot slutet av boken kan man dock börja ana en vilja till förändring, men även där finns offer att skörda.

Som psykologisk skildring av hur tre människor fastnat i själsdödande konventioner och roller är Alla lyckliga familjer ett praktexemplar. Jag har själv inte rört mig i de överklasskretsar som de Faire beskriver, men de scener som målas upp verkar inte osannolika från jakter på godset till shopping på Svenska Tenn.

Jag ville verkligen tycka om Alla lyckliga familjer. Jag har varit och lyssnat på Claes de Faire och han är en slagfärdig person, men hans debutroman är mycket dyster. Jag kan uppskatta det psykologiska spelet i den som sagt och det faktum att den är välskriven, men problemet för mig är att jag inte lyckas uppbåda något intresse för huvudrollsinnehavarna. Jag kan förvisso tycka synd om dem på ett plan, men de är alla ganska distanserade och inpackade i ett skal av iskyla.

Detta i kombination med en relativt händelsefattig intrig gör att jag tappar läsdriv, jag bryr mig helt enkelt inte särskilt mycket om hur det ska gå. Mot slutet börjar det röra lite på sig som jag nämnde, men enligt mitt förmenande är det alldeles för lite och alldeles för sent.

---

Ikväll träffades bokklubben hemma hos mig för att diskutera Niceville. Jag borde kanske ha lagat Deep fried chicken, corn nobs och mud pie, men det kändes lite tungt för en sommarkväll så det blev limetema i stället...

Det kan ju knappast vara någon kvar på jorden som inte läst Niceville eller hört talas om den? Men för protokollets skull kommer här en kort resumé:

Amerikanska södern på 60-talet, en segregerad plats där vita kvinnor håller sig med svarta hemhjälper som fostrar deras barn, städar deras hus, lagar deras mat, men som måste ha en separat toalett för att inte 'sprida sin smitta'. Aibileen är en av dem, Minny en annan och i hemlighet berättar de sina historier för Skeeter, en vit 20-åring med författardrömmar som tänker skicka manuset hon skriver om hushållerskorna till ett förlag.

Vad ska jag då säga om Niceville som inte hela Sveriges samlade recensentkår och bloggare som Enligt O och Fru E redan har sagt? Ja, det kan man undra, för jag sällar mig till den världsomspännande beundrarskaran.

I början konstaterade jag dock lite kritiskt att jag upplevde Niceville som någon slags feelgood-version av To kill a mockingbird (Dödssynden på svenska, som det refereras till på flera ställen). Nog för att det händer en del hemska saker, men det vilar något lite gulligt/tillrättalagt över den, som en bokklubbsmedlem uttryckte det. Syster sa att den inte kröp under skinnet på henne på samma sätt som To kill a mockingbird, vilket jag också tycker beskriver min egen känsla. Samtidigt dröjde det inte länge förrän jag sögs in i berättelsen och inte kunde sluta läsa.

Niceville är både berörande (jag grät mycket på slutet) och upprörande (mest hela tiden) , men det finns också humor och små ljuva hämnder på plats som lyfter både perspektivet och humöret.

Den väcker också mycket tankar. En handlar om hur långt vi ändå har kommit på femtio år, då det idag sitter en svart man på USA:s presidentpost. En annan mindre smickrande tanke är dock frågan om vi hade agerat annorlunda idag? Jag undrar om inte många (mig själv inkluderat), liksom damerna i Jackson tycker att det är lättare att hjälpa barn i Afrika än att se problemen, erkänna sin egen delaktighet och försöka hjälpa till i sin närmiljö? Är det allmänmänskligt att vara hemmablind eller har vi trots allt inte förändrats överhuvudtaget?

Nu ser vi dock alla fram emot filmen, som säkerligen kommer bli en stor snyftare. Fast Skeeter i den nyutkomna trailern ser inte alls ut som vi tänkt oss henne. För kort och för snygg, but that's Hollywood for you.

---

Helg. Packar väskor hockey style. Tre stopp: Förskola, Lund, Göteborg. Läser i baksätet. Hänger med kompisar. Hänger med släkten. Havskräftor i solnedgång. Yummie! Sent i säng...

---

För ett par år sedan (eller snarare fem upptäckte jag när jag dubbelkollade, time flies.) hade jag förmånen att läsa The observations av Jane Harris, en ypperlig roman i samma viktorianska/gotiska anda som Sarah Waters Fingersmith eller Wilkie Collins The woman in white. Det är Skottland, 1800-tal, borgeliga miljöer, en vacker husfru, en ung piga, mörka hemligheter och en mystisk bok. Right up my alley.

Nu har Jane Harris kommit ut med en ny bok som heter Gillespie and I. Den handlar om den åldrande Harriet Baxter, som i sitt hem i London minns tillbaka och berättar historien om Ned Gillespie, en talangfull artist, som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Harriet Baxter umgicks med hela Gillespie-familjen under en period, men sen inträffade en tragedi och med den följde en ökänd rättegång och stora svek..

Den har fått väldigt fina recensioner på Amazon, så jag undrar om den inte bör finna sin väg hem till min bokhylla också.

---

Igår hade jag en liten födelsedag och från pricksäkra Bryssel fick jag två hårda paket som jag öppnade vid frukostbordet. Lovely!

---

Vi hade treårig bröllopsdag i juni och i år kom båda ihåg den faktiskt... Dessutom gick både maken och jag på varsitt håll och köpte Xbox-spelet L.A. Noire som present. Det skrattade vi gott åt, lämnade tillbaka det ena exet förstås och har sedan dess lirat på barnfria stunder (jag är btw så sjukligt dålig på att köra bil och skjuta, men det uppvägs eventuellt av att jag är duktig på att hitta alla ledtrådar och läsa av vittnena).

Vad jag inte hade en aning om är att avsnitten i spelet har skrivits av riktiga författare, t.ex. Joyce Carol Oates och för mig okända Megan Abbott, Jonathan Santlofer m.fl. Så nu kan jag känna mig litterär när jag spelar. Ingen lågkulturskam här inte!

---

Jag ska till bokmässan i år. Det vet ni. Jag har frågat er om hur man gör och vad man äter (viktigt för en sån som mig) och allt det där. Sen ringde jag en kompis i Götet och bokade in mig hos henne och köpte tågbiljetter och var nöjd.

---

Under rubriken Ingen bov i dramat läser jag i dagens Sydsvenskan följande: "Tycker du att du plöjt lite för många deckare i sommar? Kommer lågkulturskammen krypande? Skäms inte. Läs i stället författaren Will Lavenders fina essä i nättidingen Salon om hur hans inträde i det statusmässigt svajiga spänningslitteratursegmentet gjort honom till en bättre författare - och en mer vidsynt läsare."

---

Richard Dawkins är en brittisk professor välkänd för sin offentliga ateism. I Illusionen om Gud försöker han med avstamp i evolutionsteorin beskriva orimligheten i att det skulle finnas en gud och att godhet/moral inte nödvändigtvis bygger på gudstro. Om man undrar till vilken grad Dawkins vänder sig mot religion så är det här ett ganska talande citat:

"Detaljerna skiljer sig världen över, men alla kulturer håller sig med någon version av religionens tidsödande, välfärdsförsvagande, fiendeskapsprovocerande ritualer och dess faktastridiga, kontraproduktiva fantasier."

Dawkins lyckas förstås inte motbevisa att det finns en gud, precis som det inte går att bevisa dess existens. Tro är just tro och vilar på andra fundament än vetenskap. Dawkins predikar (haha) inte för de redan frälsta, utan hoppas snarare kunna så tvivel hos de som velar.

---

Malin Johansson heter författaren till nyutkomna boken Kär lek, som beskrivs som "en humoristisk kärleksroman som utspelar sig mestadels i Malmö och Norrlands inland". Och ja, särskrivningen är helt riktig i det här sammanhanget!

---

..vars föräldrar har den här boken i hyllan! Bokförlaget Bra Böcker startade på 60-talet och verkar snabbt ha vunnit stor marknad i Sverige, för jag vet inte hur många av mina kompisars föräldrar som hade exakt samma bokuppsättning i hyllorna. Att folk köpte de här böckerna i stor skala tror jag dock inte är samma sak som att de är lästa då paketen, som jag förstår det, ofta bestod av en "lockbok" och andra som var mindre kända, t.ex. Lågan som brinner av Nancy Zaroulis.

---