Mordet på den trettonårige Matthew Whateley förbryllar Lynley och Havers in i det sista. Ledtrådarna de nosar upp pekar i alla riktningar och inkluderar pennalism, pedofili, rasism, men de har svårt att komma vidare i utredningen. Tills dess att ytterligare en pojke försvinner...

Det är en fruktansvärd historia som så sakteliga lindas upp, jag sitter hos frisören och grinar när slutet kommer, men ändå är det så bra. Dels för att det är berörande och spännande, men också för att Elizabeth George skriver så väl. Jag tycker hon är en av de mest litterära deckarförfattarna med omsorg om både karaktärer och handling. Jag tror att det är därför jag inte kan sträckläsa henne till klockan fyra på natten; texten kräver sitt så att säga. Det är också intressant med krocken mellan den adlige Lynley, som här måste kämpa med att se över sina lojaliteter med före detta Etonbekantskaper, och arbetarklass-Havers, som har det tufft på hemmafronten med sina sjukliga föräldrar.

Som en parentes reflekterar jag lite över hur det är att läsa en 90-talsdeckare, där mobiltelefonerna ännu inte gjort entré. Det var verkligen en helt annan värld! Men en värld jag gärna återvänder till, rent fiktivt i alla fall.