Anthony - Tony - är i 60-årsåldern. Han är en man som inte gjort så mycket väsen av sig, som bara flyter med. Så får han ett brev från en advokatbyrå; modern till en av hans gamla flickvänner, Veronica, har avlidit. Av någon anledning testamenterar hon 500 pund till honom samt dagboken från en av hans collegevänner, Adrian. Tony är förbluffad. Det har gått 40 år sedan han hade någon kontakt med Adrian; denne tog livet av sig strax efter att de hade slutat college. Och varför har mamman till Veronica hans dagbok? Tony söker upp Veronica för att få svar, men kan man någonsin förbereda sig på livets vändningar?

The sense of an ending är bara 150 sidor lång, men det tar banne mig en stund att läsa den. Att den är tunn och att händelser berättas med en lite - vad ska jag säga - trivialiserande eller neutral ton gör att man först tror att den ska vara enkel, men jag tycker tvärtom att den är lite svårtillgänglig på ett obestämbart sätt. (kanske hade jag svårt att komma in i den pga att jag läste på tåget hem från jobbet sena eftermiddagar då jag är som tröttast).

Bekymmerslösheten från internatskoltiden (akaporr-feeling), filosofiska resonemang ("That's philosophically self-evident") ersätts allteftersom av ansamlande skuggor, med startskott vid uppbrottet från Veronica och Adrians död. Det sägs inte vad detta har för betydelse för berättelsen, men man känner att det finns någonting mer därunder, en nyckel till något vi ännu inte kan se. Sakta avslöjas gåtan och det är faktiskt så jag flämtar till lite när jag förstår. Slutet hade jag inte kunnat förutspå, vilket alltid är något som uppskattas!

The sense of an ending uppfattar jag också som en betraktelse över medelåldern eller kanske rentav ålderdomen, hur vi stagnerar i det vi tror oss vara. För mig, som snart själv har passerat 40-årsstrecket, var det lite deprimerande läsning; det finns onekligen saker som jag med stor sannolikhet aldrig kommer att göra (mer).