Månadens absolut största boksnackis - Felicia försvann- fick mig att bryta mitt köpstopp. Jag var tvungen att läsa denna "modersuppgörelse" med egna ögon. Modern, det kan få ha undgått, är förstås Anna Wahlgren, en självutnämnd barnexpert som fött nio barn och skrivit den omtalade Barnaboken om just barnuppfostran.

Felicia Feldt återger i korta, okronologiska stycken ögonblicksbilder från barndomen och det vuxna livet. Det är i huvudsak inga ljusa minnen. Hon berättar om en alkoholiserad, oberäknelig och stundtals tyrannisk mor, som ständigt släpade hem nya män, som drog sina barn kors och tvärs över Sverige (och till Egypten!). Familjen hade 19 adresser på 18 år... Som vuxen har Felicia (kanske inte helt oväntat?) en del psykiska problem att tampas med. Hon går i terapi(er) och bryter slutligen med sin mamma. Det görs misslyckade försök till försoning och i boken Felicia försvann hävdar hon rätten till att inte försonas. Hon vill inte mer och har accepterat den tanken.

Detta är en stark bok. De korta styckena väcker många (upprörda, ledsamma, arga) känslor hos mig, men texten är mer nyktert konstaterande än känslomässig. Bokens struktur, hoppandet i tiden och att det inte finns någon riktig början eller slut gör att jag har lite svårt att få grepp om den, även om sista stycket är i nutid och innehåller ett slags uppbrott och en väg framåt.

---