Månadens absolut största boksnackis -
Felicia försvann- fick mig att bryta mitt köpstopp. Jag var tvungen att läsa denna "modersuppgörelse" med egna ögon. Modern, det kan få ha undgått, är förstås Anna Wahlgren, en självutnämnd barnexpert som fött nio barn och skrivit den omtalade
Barnaboken om just barnuppfostran.
Felicia Feldt återger i korta, okronologiska stycken ögonblicksbilder från barndomen och det vuxna livet. Det är i huvudsak inga ljusa minnen. Hon berättar om en alkoholiserad, oberäknelig och stundtals tyrannisk mor, som ständigt släpade hem nya män, som drog sina barn kors och tvärs över Sverige (och till Egypten!). Familjen hade 19 adresser på 18 år... Som vuxen har Felicia (kanske inte helt oväntat?) en del psykiska problem att tampas med. Hon går i terapi(er) och bryter slutligen med sin mamma. Det görs misslyckade försök till försoning och i boken Felicia försvann hävdar hon rätten till att inte försonas. Hon vill inte mer och har accepterat den tanken.
Detta är en stark bok. De korta styckena väcker många (upprörda, ledsamma, arga) känslor hos mig, men texten är mer nyktert konstaterande än känslomässig. Bokens struktur, hoppandet i tiden och att det inte finns någon riktig början eller slut gör att jag har lite svårt att få grepp om den, även om sista stycket är i nutid och innehåller ett slags uppbrott och en väg framåt.
Jag tycker på det stora hela att Felicia försvann är bra skriven och står för sig själv. Att låta Anna Wahlgren gå okommenterad skulle dock vara snudd på tjänstefel, särskilt som jag haft någon form av relation till henne i förbindelse med Barnaboken.
Att hon är omstridd är knappast något nytt. På den (ganska vedervärdiga) siten
familjeliv.se har AW-fanatisterna ordkrigat mot sjalvurmarna/samsovarna länge - och säkert än mer nu efter Felicia försvann. Själv landar jag landar väl någonstans däremellan. När vi fick vårt första barn, den numera fyraåriga fröken Book Pond, så sökte jag handfasta råd i fråga om rutiner och sömn, men vare sig de böcker jag läste eller BVC, detta normaliseringsinstitut, var mycket att hålla i handen.
"Räkna inte med att få sova en hel natt nu under några år/ta det som det kommer/var glad om du hinner plocka ur diskmaskinen under en hel dag/tro inte att du kan få in några rutiner första året/njut av kaoset"
var saker jag fick höra/läste och inget av detta tilltalade mig - alls. Min personlighet är sådan att jag åtminstone behöver illusionen av struktur och jag tänkte att det måste finnas alternativ till den här bilden. Det alternativet fann jag i
Barnaboken.
Anna Wahlgren guidade mig igenom amningsscheman, mat- och sovtider. Det dröjde inte länge förrän jag blev vansinnig på hennes tvärsäkerhet, för det blev inte alltid alls så som hon skrev, men jag lät mig inspireras av den för att få till ett fungerande spädbarnsliv. Nej, vi lät inte våra döttar sova på magen, vi buffade inte, vi lät dem ha napp längre än AWs inrådan, men däremot vagnade jag (alltmer) framgångsrikt för att få dem att sova och - vid övergång till spjälsäng - sova trygga i egen säng. När jag slutade nattamma dem runt fem-sex månader hade vi fasta mat- och sovtider, nattningen gick på under fem minuter och de sov hela natten - och gör fortfarande. Vad vi kan bedöma är våra barn harmoniska och trygga. (Om de kommer skriva en bok om sin traumatiska barndom om fyrtio år återstår ju iofs att se...).
Ser jag Barnaboken med nya ögon idag? Tveklöst, ja. Det har slagit mig först nu att AW faktiskt inte är någon expert på något annat sätt än att hon har fött väldigt många barn. Att hon inte har lyckats sköta om dem på ett föredömligt sätt är uppenbart i och med Felicia försvann. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att allt i Barnaboken är av ondo. Skulle jag rekommendera den till någon nybliven förälder idag? Det skulle jag faktiskt göra. (Sen ska det sägas att jag inte har använt den lika flitigt efter småbarnsåren, så jag kan inte uttala mig om de kapitel som rör äldre barn.) Alla människor är olika och Barnaboken kommer inte att passa alla, men jag vidhåller att den kan ge ett stöd till vissa föräldrar. Däremot är det aldrig bra att läsa en bibel bokstavligt och det gäller även i detta fallet.
2008 skrev jag en recension av
Barnaboken efter något halvårs utvärdering och den kan jag hålla fast vid ännu idag.
upplagd av Mrs Book Pond #
22:04