Hey ho, en stor dag på The Book Pond idag; jag har fått en
gästrecension! Händer ungefär en gång vart femte år, men nu har Johan slagit till med en pricksäker dräpare av
Fifty shades of Grey! Den måste självklart publiceras. Jag skrattade gott och kände att min
egen var mycket blek i jämförelse.
Read it and weep - with laughter :)
Jag har gjort det! Jag har tagit mig igenom första boken i 50 Shades-serien. Och sista. Låt gå för att E L James bäddar för en uppföljare genom det abrupta avslutet på boken men ingenting på jorden intresserar mig mindre än ”Åh, hur ska detta sluta?”
För en tid sedan började jag och två av mina syskon av någon anledning diskutera 50 Shades of Grey under en bilresa (säga vad man vill men det är ju en tacksam snackis, oavsett om man läst den eller inte). Innan vi visste ordet av hade vi plötsligt startat bokklubben Filth & Glory, med sagda bok först på läslistan. Utifrån vad jag hade hört hade jag inte direkt några höga förväntningar (allt prat om spännande strypsex till trots). Vad jag inte kunde begripa var hur ett ämne så fel i tiden (osjälvständig tjej blir kär i känslomässigt otillgänglig BDSM-man) kunde röna sådan uppmärksamhet. Så det fanns ändå ett visst mått av nyfikenhet när jag slog upp första sidan.
Två sidor senare hade Anastasia Steele (är det kioskromanernas motsvarighet till ”John Stone” månne?) bokstavligt snubblat in på den översnygga och lika självsäkre Christian Greys kontor och därefter gjort bort sig ytterligare med sina alltför opassande intervjufrågor. Så dråpligt.
Inte för att E L James ägnat de två första sidorna till någon form av karaktärsarbete; nej då, det mesta utrymmet går åt till att förklara varför Ana (short for Anastasia – troligen för att få plats med mer dravel på dessa 250 sidor litterär kollaps) över huvud taget befinner sig på snygge Greys sterila kontor. Vill man försöka få en bild av sagans hjältinna får man krydda karaktären själv. Rikligt. Det E L James avslöjar om vår hjältinna är: ”jag är en sån där tjej som tycker om att krypa upp i soffan med en god bok”. Inte heller herr Grey utelämnas i någon större detalj. E L James klarar inte ens av att beskriva honom utan hennes djärva litterära grepp beskrivs snarare som ”insert valfri hunk här:”. Vi erfar att han är jäkligt ”snygg” helt enkelt, med något lite mer detaljarbete ägnat åt hans perfekta hår och grå (!) ögon.
För att inte denna recension ska bli alltför lång kommer här en kort sammanfattning av boken (då boken består av 250 sidor upprepningar är denna sammanfattning möjligen inte helt kronologiskt korrekt):
Herr Grey söker kontakt med Ana som inte vågar tro att det är sant. Det flygs helikopter och görs en del andra vräkiga rika saker, samtidigt som Herr Grey får visa vilken exklusiv smak han har.
Herr Grey säger åt Ana att hålla sig borta ifrån honom, samtidigt som han fortsätter söka kontakt. Herr Grey råkar visa sin ”sad side” vilket självfallet gör Ana ännu mer kär. Herr Grey presenterar Ana med ett BDSM-kontrakt där han beskriver vad han vill göra med henne men dessförinnan älskar han med henne i syfte att bli av med hennes besvärande oskuld så att hon som en nyblommad kvinna kan skriva på.
Ana funderar tillsammans med sitt frågande undermedvetna och sin akrobatiska inre gudinna sedan i 200 sidor på att skriva på medan Herr Grey på ett ganska obehagligt sätt bevakar och förföljer Ana.
Under sagda period får Ana smisk på stjärten några gånger, ett oräkneligt antal orgasmer (oftast i symfoni med att den ständigt kondomredo Herr Grey tömmer sin imponerande mandom) så fort Herr Grey i princip rör henne samt vissa indicier om att den ledsne Herr Greys djupfrysta hjärta kanske håller på att tina en liten aning. (Efter att Herr Grey låtit Seattle bästa läkare undersöka Ana som boskap lyckas han dock få lägga bort kondomen mot slutet av boken.) Detta rafflande drama fortgår fram till att Herr Grey mot slutet smiskar henne ordentligt (något man som gravt uttråkad läsare finner ger lite tröst och omväxling faktiskt) och Ana inser att denne man inte kan älska, lämnar tillbaka bilen, den påhittade Apple-datorn samt telefonen han jagat henne med och gör slut. The end.
Jag må vara lika känslomässigt avstängd som den smiskande Herr Grey men den enda känsla som 50 Shades lyckas uppbringa i mig är irritation över den ständigt velande och osjälvständiga Ana, varför det ”dramatiska” uppbrottet för mig som läsare snarast kommer som en befrielse. Äntligen!
Det är så platt, så taffligt skrivet, så fullt av upprepningar och prat om att det ”rör sig ända nere i mörka platser så fort blickar möts” så att jag flertalet gånger frågade mig själv om jag någonsin skulle ta mig igenom eländet.
Vad som hade kunnat bli en mer psykologisk upptäcktsfärd in i BDSM blir istället…ingenting! Det blir faktiskt inte ens BDSM, om man inte ska räkna ett par smisk på stjärten och några uttalanden i stil med ”du är min och ska göra allt jag befaller”. Nej, Herr Grey tycker om att smiska för att han tycker om att smiska för att han ”hade det svårt som barn”. Och hur mycket han ändå verkar vilja försöka möta Ana på halva vägen, för att han av någon outgrundlig anledning hyser starka känslor för hennes skyltdockepersonlighet, så kommer han ständigt fram till samma svar – ”det här är vem jag är”.
Om detta nu verkligen är ett så stort problem som det framstår är det något oklart varför Herr Grey inte bara skaffar sig en bättre terapeut än den han nämner i boken (han kan möjligen nalla lite ifrån helikopterbudgeten sedan Ana flyttat till Seattle hon också), får ordning på sitt smiskande så de kan leva lyckliga i alla sina dagar.
Betyg: ett avbrutet samlag..
upplagd av Mrs Book Pond #
12:09