Den perfekta omeletten är skriven av den brittiska journalisten Peter Mayle, som för något decennium sedan gjorde stor succé med den självbiografiska Ett år i Provence, som handlar om hur han och hans hustru köpte ett hus i södra Frankrike med allt vad det innebär av franskt lynne, mat och franska hantverkare. Något av en Priset på vatten i Finistère, fast feelgood.

I Den perfekta omeletten reser den matintresserade Peter Mayle Frankrike runt för att lära sig mer om den regionala matkulturen. Den extrema matkulturen får man kanske säga, för här handlar det om helglånga festivaler och ordensritualer till t.ex. grodlårens, sniglarnas och tryffelns ära (helt seriöst!). Han berättar också om t.ex. vinauktioner i Bour: ett riktigt maratonlopp genom Bordeauxs vingårdar, där vätskekontrollerna består av vin.. Och nej, så särskilt riktad mot vegetarianer är ju inte boken, förutom kapitlet om omeletter förstås.

Utförliga beskrivningar av måltider lagade med omsorg (och inte så sällan vitlök och grädde), väl utvalda viner, calvados efter middagen får det att vattnas i munnen när man läser. Det här är en lovsång till lokalproducerade råvaror och slow food. Den franska matsnobbismen återvänder Mayle till upprepade gånger, då han har gott om franska bekanta som inte helt oväntat hävdar den franska överlägsenheten i matlagning. Men det är ju inte utan att de delvis har rätt. Fransk, dålig snabbmat finns det också gott om, men att gå och handla på en fransk marknad, äta ute på en bra bistro, det är ofta något annat det än Sverige.

Det här är en gemytlig, ofarligt underhållande äldre-generationsbok och en helhetsupplevelse för mig eftersom jag befann mig i landet när jag läste och samtidigt skyfflade in kittostar, rosévin, pain au chocolat, patéer, oliver - fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Lustigt nog åkte jag också i princip förbi Bourg en Bresse när jag läste avsnittet om de berömda kycklingarna från platsen.

---