Vi läste The House of Scorta (Familjen Scorta) i bokklubben på grund av att vi var ute efter en hyfsat kort bok och den "såldes in" som en familjesaga i olivlundarna under Toscanas sol. Det var någonstans där jag fick för mig att det skulle vara en slags feelgood. Ingenting kunde vara mer fel.

Boken spänner över fem generationers Scorta som alla har en anknytning till den fattiga lilla byn Montepuccio i södra Italien. Den första generationen, Rocco Scorta, kommer till världen efter en våldtäkt, förvisas från byn och endast byprästen visar något förbarmande över honom. Rocco blir anfader till en stolt släktlinje som genomlever fattigdom, död, förödmjukelser och i princip alla andra svårigheter man kan tänka sig.

I korta ordalag händer följande: de föds, de har det för jävligt, de dör. Som ni förstår är "feelgood-partierna" mycket begränsade.

Kanske var det mina felaktiga förväntningar, kanske var det det faktum att den med sin släktsaga och sitt språk påminner så oerhört om Hundra år av ensamhet (som jag avskydde), men jag kunde inte finna många förlåtande drag med den här romanen. Sol var där förvisso och kanske en och annan oliv, men det var så oerhört dystert och dessutom är det svårt att komma någon karaktär in på livet när fem generationer ska avhandlas på 250 sidor.

Övriga bokklubben var mer positivt inställda och tyckte det var intressant att få en inblick i det fattiga Italien och hur det sociala släktarvet kan prägla en människa. Någonstans i en recension har jag till och med sett att den beskrivs som "dråplig". Eh, not so much, är min personliga reflektion. Smaken är uppenbarligen mycket delad ibland. Fast omslaget är fint, det kan jag ge den.

---